Kanske minns ni älgfamiljen som jag tog några bilder av för ungefär en vecka sedan. Om inte kan ni titta tillbaka här. Under tiden som gått har Londi och jag blivit lite närmare bekanta med de här älgarna. När vi möts på stigen eller ser varandra i kärrkanten, brukar jag prata lite med dem – särskilt med kon – och jag ser hur de alla tre vrider huvudena åt mitt eller vårt håll. Jag kan också se hur öronen riktas mot röstljudet. Och jag vet nu att kalvarna har mycket smala och fina näsryggar. Jag tittar in i de tre gråa ansiktena och förundras. Tidigare har jag alltid varit lite rädd för sådana här ”älggrupper”, men den här kan jag inte känna någon rädsla för. Jag tror faktiskt att vi känner varandra. Och Londi verkar också tycka att det hela går bra.
Numera när jag skymtar dem, tittar jag alltid oroligt efter om det är någon av dem som fattas. Jaktskyltarna nere vid vägen bådar ju inte gott. Kanske kan någon tycka att jag är sentimental och att jag, ve och fasa, ”förmänskligar” djuren. Det hör ju till det mest förbjudna, ett förbud som jag träget – ja just träget – bryter emot. Jag känner en gnagande oro för hur det ska gå för mina älgvänner, men också en stor glädje över att få komma dem så här nära, över att få vara nästan-älg för en stund ibland.
Fint.
Bodil,
har tänkt på detta sedan i morse och ville bara säga att dina älgmöten alltid är lika fascinerande att läsa om. Men det här överträffar nog allt du skrivit. Det är både gripande och vackert!
Tack Karin och Thomas,
nu satte jag in en inte alltför påträngande bild av ett av de lyssnande älgansiktena också…
Jag kan bara stämma in i hyllningkören …
”Djuren är väl också männskor” hette det en gång i tiden i TV-programmet ”Fablernas värld”. Denna roliga formulering, som har etsat sig fast i mitt minne, ligger betydligt närmare sanningen än de flesta vill tro. Jag känner ofta själv ett slags kosmisk gemenskap med djur.
Men inte med enhörningar och gripar 🙂