En fabel (från Irak)

Sedan några veckor arbetar jag som lärare i svenska som främmande språk vid sidan av sidan av sidan… Igår berättade en äldre herre från Irak den här lilla historien om räven, duvan och storken för oss andra:

Det var en gång en räv som en dag såg en duva komma flygande till sitt bo med mat till ungarna i näbben. Då skrek räven till duvan: ”Kasta ner en unge hit, annars klättrar jag upp i trädet och slukar både dig och alla dina ungar!” Duvan blev stel av skräck och tänkte i sin förtvivlan just kasta ner en av ungarna, då storken som satt i trädet bredvid sa: ”Du vet väl att rävar inte kan klättra.” Duvan lugnade sig och satt bara där på bokanten och fläktade lite med vingarna. Räven hörde också storkens ord och blev förstås förskräckligt arg för att han gått miste om bytet.

Nästa dag möttes räven och storken vid dammen och innan storken hann fly sin kos hade räven slagit käftarna om halsen på den. Storken som var mycket klok frågade räven: ”Vad heter du?” Räven svarade: ”Wawi” och när han öppnade munnen flög storken iväg.

Några dagar senare lyckades räven fånga storken igen. Ännu en gång ställde storken sin fråga. Men räven som också var listig svarade den här gången: ”Wiwi”.

7 tankar om “En fabel (från Irak)

  1. Helt underbar historia!
    Påminner till 99% om den med bredflabbade grodan som vi skrattade åt för en 30 år sedan här…
    (chuckle)

  2. Den – om någon – måste nästan berättas fejs-to-fejs. Men om jag skulle försöka sammanfatta (med risk för haveri), så handlar den om en bredflabbad groda som sitter vid ett vattenhål och betraktar de djur som kommer dit för att dricka. Bredflabbad som nu grodan är frågar den ett djur av varje slag om dess matvanor, varpå den bredflabbat säger ”JASSÅ JASSÅ”, när den fått höra om gräs för antilopen, insekter för salamandern, antiloper för lejonen osv.
    Men så kommer en orm till vattenhålet och får den bredflabbade frågan: ”VAD ÄTER DU; VAD ÄTER DU?”
    Den svarar ärligt: helst äter jag bredflabbade grodor…

    Nu knipsar grodan med sin breda flabb, snörper ihop den till minipip (bör helst mimas) och säger ett litet knappt hörbart: ”jasså”…

  3. Han blev inge bra, smajlisen, nej. Men du såg rätt, det var vad den var ämnad att göra: snörpa ihop. Borde fråga någon kunnig person om hur sådant åstadkommes.

Kommentera