Om ”kollektivskuld”

Härom dagen läste jag igenom en facebook-diskussion som kretsade kring ämnet kollektivskuld. Nej, jag tänker inte berätta något ur det meningsutbytet. I stället vill jag utan omsvep vända mig mot själva idén om sådana här ”kollektivitetsidéer”. För mig är skuld något som är bundet till individen. Om människor av mitt folk (vilka är ”mitt folk”?) begått svåra brott, kan jag aldrig känna verklig skuld för det, så länge jag själv inte deltagit i det onda och jag ser heller inget värde i att försöka konstruera en sådan känsla. Men låt mig ändå göra experimentet: Jag sitter bredvid en man eller kvinna av detta mitt folk, en person som hör till dem som begått förfärliga brott. Kommer jag med något uns av ärlighet att kunna se denna skuld som något vi har gemensamt (något som jag inte delar med människor av andra folk)? Nej, jag kommer att tycka att den som begått brotten är den skyldiga. Utan krav på ärlighet går det naturligvis fint att säga att jag känner skuld, men då rör det sig om en hycklande ”dekorationsskuld”: ”Jag är så ädel att jag tar på mig skuld för sådant jag inte själv har gjort.”

Jag har möjlighet att kämpa emot det onda inom mig och i min omgivning, men inte emot det onda inom mitt folk, om jag inte med ”folk” menar hela mänskligheten. Föreställningen om kollektivskuld bottnar i ett rastänkande och en fixering vid etnicitet som lätt kan slå över i rasism. Tillhörighet till ett folkslag har inget med frågor om moral att göra och bör inte kopplas ihop med sådana. 

22 tankar om “Om ”kollektivskuld”

  1. ”dekorationsskuld” – vilket härligt ord!
    Jag får genast lust att skapa fler liknande ord.
    Vad sägs om ”dekorationsempati”? Ser vi inte dagligen
    prov på sådan i våra medier?
    Ha en fin dag, Bodil!

  2. Bodil, frågan är om inte just dekorationsskulden är vår tids signum. Jag ser exempel varje dag. Vi är ju som européer mästare på den, då vi inför varje orättvisa eller övergrepp i tredje världen klär oss i säck och aska och säger: Min skuld, min skuld! Allt förklaras av den vite mannens beteende hos andra folk. Varken afrikanen eller asiaten bär eget ansvar, inte ens på individnivå. Allt är möjligt att klä i dekorationsskulden. Mycket välfunnet begrepp.

  3. men till staten och inte till folket? karl jaspers gör den distinktionen i hans ”die schuldfrage” från 1946. läst? det ”tyska folket” bär inte skulden för ww2, däremot bär man som medborgare av en stat ett visst ansvar för vem som regerar staten.

    det är inte samma som att ha en kriminell skuld, där givetvis endast den som handgripligt begått brottet i fråga kan sägas vara skyldig.

  4. Jag tycker Anton skriver klokt. Om ett brott begås ”in the name of” den ariska rasen/en radikal tolkning av islam/de brittiska handelsintressena, så måste det ju existera en slags skyldighet (pun intended) att åtminstone ”ta avstånd” om man råkar vara kritisk arier/muslim/britt. Om man reducerar det hela till en såpass individcentrerad fråga, så förlorar man ju inte minst chansen att skriva kritisk historia om sitt eget lands kriminella historia.

    Å andra sidan har jag all sympati för ditt motstånd mot ”sins of the fathers”-argumenten. Min åsikt är att det handlar om något som det sällan pratas om: skam. Vem äger skammen? Vem äger den inte? ”Dekorationsskuld” är i det sammanhanget ett väldigt matigt ord.

  5. Men för att ta det konkret: Visst var det berättigat att se tyska folket som kollektiv ha skuld för judeutrotningen och Hitlers angreppskrig. En stor del röstade på honom och ännu fler stödde honom så länge det gick bra (ja, ännu längre!).
    Även de som röstade mot, socialdemokrater och kommunister kunde känna skuld för att de inte kunde enas bättre i att stoppa nazismen (det hade ifs historiska orsaker).
    Men att nuvarande tyska befolkning ska känna kollektiv skuld för detta är orimligt. Minst tre generationer har vuxit upp.
    Alldeles galet att de ska ha en skuld gentemot staten Israel, eller hur?

  6. Det är dumheter, SA. jag har skuld eller ansvar för mina gärningar, inget annat.
    Och, nu kom det förtrollade (förbannade) ordet, kommunister. Det fanns vanliga människor också!

  7. Gunnar,
    det är nog viktigt att göra just den här distinktionen mellan skuld och skam. Skam kan man känna också för sådant som man inte har personlig skuld till. Och naturligtvis ingår det i våra moraliska plikter att ta avstånd från onda rörelser. Sedan är det förvisso också så att vi utsätts för olika slags frestelser och prövningar – vad vet jag om hur jag hade klarat en annan människas prövningar?

    Jag anser att vi ska akta oss för att grumla vårt samvetes möjlighet till klarsyn genom sådan här pseudoskuld. Den kan lätt bli en väg som man kan följa för att smita ifrån sin egen verkliga skuld. (Med ”pseudoskuld” eller ”dekorationsskuld” menar jag sådan skuld som enbart består i tillhörighet till ras/folkslag. Den innehåller från den som väljer att ta den på sig en stor portion hyckleri och för den som väljer att kasta den på någon annan är den ett sätt att blicka bort från egen skuld och att på ett farligt sätt förenkla frågor om moral.)

    Sixten,
    vad gäller dina ställningstaganden, så ser jag att du här fortsätter att hylla kommunismen, som är en ideologi som tagit miljontals människors liv och livsvärde. Det här är fel plats för sådana hyllningar.

  8. Gunnar, huvudet på spiken: ”att skriva kritisk historia om sitt eget lands kriminella historia”. Med en sådan handling får man också den moraliska rätten att stå utanför och vägra låta sig inlemmas i en nationell/etnisk/politisk & ideologisk skuld. Jag tycker att vi ser detta överallt. Tänk bara på mängden av kritiska röster från Tyskland! Man kunde önska fler sådana i fler sammanhang.

  9. min jaspersbetonade kommentar gällde i första hand de samtida tyskarna, intergenerationell skuld är oerhört mkt svårare. bisarrt är det att tänka att barnbarnsbarn ska vara skyldiga till nazismen, likväl finns ”skammen” och likväl är staten israel tysk ”raison detat”.

    f.ö. ang. sixten: om ett ”folk” inte kan vara skyldiga för övergepp och mord, kan då en ”ideologi” vara det? och kan tyska kommunister på 20-talet eller svenska på 2010-talet vara ansvariga för gulag?

  10. Anton,

    det är just där jag menar att den stora, ja, den principiella skillnaden ligger. Att vilja fästa skuld vid etnicitet, ras eller folkslag är något helt annat än vilja avkräva den enskilde ansvar för dennes medvetna val. För mig har SA:s genetiska bakgrund inget som helst intresse, men däremot känner jag mig i detta sammanhang manad att yttra mig kritiskt om hans politiska ställningstaganden. Detsamma hade förstås gällt om han varit nazist eller jihadist.

    Och vad gäller det du börjar din kommentar med, så vill jag fråga dig om du räknar alla ”de samtida tyskarna” som skyldiga eller om du gör någon skillnader utifrån hur den enskilde faktiskt förhöll sig (om han/hon nu kunde förhålla sig – barn till exempel).

  11. Man kanske kommer längre i analysen av kollektiv skuld om man väljer något mindre extremt exempel än Tysklands moderna historia. Ett exempel som jag stötte på då jag under flera års tid jobbade i Estland var den utomordentligt komplicerade frågan om den ryska invandringen före 1990. Sovjetstaten ville förryska Estland och lockade folk att bosätta sig i Estland, där levndasstandarden var högre. De nyanlända skulle inte behöva lära sig estniska, utan esterna skulle få lov att anpassa sig. Den officiella propagandan kungjorde ryskans överlägsenhet. Kan man kräva att de invandrade ändå borde ha genomskådet detta? Och behöver de idag ta avstånd från det som skedde fram tills ganska nyligen?
    Jag vet av erferanhet att åtskilliga intelligenta ryssar i Estland har svårt att få någon rätsida på denna problematik. Å ena sidan känner de skuld, men å andra sidan tycker de att de var kuggar i maskineriet. En ambitiös ung rysk man i Estland illustrerade en gång skuldproblematiken för mig med att säga att hans farfar kom med ockupationstrupperna 1940. Som fullständigt integrerad medborgare i Estland kunde denne unge man inte annat än ta avstånd från detta våldsdåd. Men om hans farfar inte hade deltagit i ockupationen av Estland så skulle han själv idag sitta i en avlägsen rysk landsortshåla. Istället är han idag tjänsteman vid EU kommissionen.

  12. R. Holmberg,
    den ryska invandringen i i Estland har, som du säger här, rötter i en invasion och ockupation och ett förtryckande av esterna och det estniska. Vad man kan kräva av den enskilde ockupanten eller ”ditlockade” ryssen, är precis samma sak som av varje annan enskild människa. Till exempel att inte utnyttja de fördelar man har, eller snarare när det begav sig hade, att som medlem av det, i det här fallet mäktigare folket, till att direkt eller indirekt begå övergrepp mot medlemmar av det under en period förtryckta folket. Att esterna nu efter lång tid och många umbäranden (massdeportationer, massmord och sovjetiskt sytrd rysk invandring) återfått sin frihet och sin möjlighet att hävda sitt språk inom sitt lands gränser är väl ingenting som det finns någon anledning att uppfatta som ett angrepp på den ryskättade delen av befolkningen. Vad hindrar dem från att anstränga sig för att lära sig estniska idag?

    Sedan undrar jag vad det sista betyder I DET HÄR SAMMANHANGET:

    ”Men om hans farfar inte hade deltagit i ockupationen av Estland så skulle han själv idag sitta i en avlägsen rysk landsortshåla. Istället är han idag tjänsteman vid EU kommissionen.”

    Vill den här ”unge ambitiöse ryssen”, som estniskt medborgare inte lära sig estniska?

  13. Hej

    Som jag skrev är denne man fullkomligt integrerad och talar följaktligen en alldeles utmärkt estniska.
    Jag misstänker att du missuppfattat något, för mitt inlägg hade ingenting att göra med språkkunskaper, vilket i sig är en intreesant fråga – vem har lärt sig och vem har låtit bli? Under sovjettiden förekom bland ryssar ett nedsättande uttryck om estniska – ”sobatjnyj jazik”, dvs hundspråket. Uttrycket tycks f.ö. ha förekommit också i andra icke-ryska områden. Den här typen av nedlåtande attityd stimulerade minsann inte språkinlärningen. Det märkvärdiga är att det trots detta fanns ryssar som lärde sig estniska.
    Idag ser ju situationen helt annorlunda ut och alla ryskspråkiga skolungdomar läser estniska (men inte vice versa). Kunskaperna varierar dock – de som bor i kompakt ryska områden brukar inte kunna lika mycket som de som bor i blandade områden, dvs. situationen har vissa likheter med invandrartäta områden i Sverige.
    Men språkfrågan ändrar inte så mycket i sak vad gäller skuldfrågan. Vilken kollektiv skuld kan tillskrivas folk som inte brydde sig om att ta reda på förhållandena i sin nya hemtrakt? De som direkt var skyldiga till förtryckshandlingar är ett annat kapitel, men hur skilde sig vanliga ryssar som flyttade till Estland från t.ex. svenskar som bott i Sameland i åratal och inte lärt sig ett enda ord samiska?

  14. Kanske har jag det, missförstått dig något, men du talade faktiskt om språkkunskaper eller frånvaro av sådana i början av ditt förra inlägg. Tillbaka till mitt huvudärende här: Jag tror inte på det här med kollektivskuld och detta gäller naturligtvis ryssar i Estland också, det vill säga var och en ansvarar för sina egna handlingar, för andras kan vi inte ansvara. Vi kan kritisera dem och vi kan och bör försöka hindra dem, om vi finner dem felaktiga eller onda, men vi ansvarar inte för dem. Att ta på sig skuld för andras handlingar är en förmätenhet eller ett hyckleri.

  15. Självklart kan alla tyskar efter 1945 säga att det inte var hennes eller hans fel. Självklart kan alla sydsvenskar säga att de inte personligen förtryckt en enda same någon gång under historien (om man då inte tänker på stålet i deras volvobilar förstås).

    Om det kan läka och hela att jag erkänner vad mitt land gjort och vad som gjorts i namnet av mitt folk, till exempel genom att lämna tillbaka samiska skallar eller genom att som Putin falla på knä i Katyn, är inte det mycket större än att säga att jag som individ minsann inte varit det minsta inblandad?

    ”Att ta på sig skuld för andras handlingar är en förmätenhet eller ett hyckleri”, skriver Bodil, men jag tror det är en djupt upplevd känsla av ansvar för en gemensam historia och dess slagskugga över nutiden. Du vet väl hur Eichmann försvarade sig i Jerusalem och vad Hannah Arendt skrev om det? Eichmann hade då aldrig tagit livet av någon, han hade bara skött lite järnvägslogistik, och det under order.

    Jag berättar ödmjukt för våra unga medmänniskor om meänkieli, plågsamt medveten om att vi tills nyligen bestraffade barn och deras föräldrar om barnen under skoltid vågade yttra sig på sitt modersmål. Det var före min tid, men det gjordes i mitt lands namn och skapade elände för massor av människor.

    Att två sina händer med att man inte själv höll i yxan är billigt — precis lika billigt som det är av oss att peka på tyskarna och säga fy skam, vad hemska ni var!

    I Belgien reser man stolt nya statyer av Leopold II. Ingen idag levande belgier har ju betett sig hemskt i Kongo.

  16. Reser man verkligen nya statyer av Leopold? Möjligt är det kanske men här skulle man vilja ha ett belägg.

  17. Bengt, den nya statyn av Leopold II talade man om i en dokumentärfilm jag såg på SVT. Den hittar jag tyvärr inte, så där blir jag dig svaret skyldig. Nämnas kan dock att Belgien 2007 gav ut ett förgyllt jubileumsmynt à 12 euro för att hedra Leopold II. http://www.muenzblog.de/leopold-ii-auf-belgischer-12-12-euro-goldmuenze/

    År 2008 tog man istället upp mänskliga rättigheter med ett minnesmynt à 2 euro, http://www.muenzblog.de/2-euro-gedenkmuenze-menschenrechte-aus-belgien/

    Jag vet inte om det övertygar dig om nödvändigheten att känna skuld, men det borde i alla fall visa hur dagens officiella Belgien hanterar honom. Han finns i deras museum över Afrika, och det finns också en Leopold II-orden som man kan hedras med.

  18. Jag tänkte inte diskutera frågan om skuld och skam i detta sammanhang utan ville bara veta hur det var med Belgien. Jag bor i ett land där en av Hitlers främsta inspiratörer, den antisemistiske borgmästaren Karl Lueger, har ett fint monument och en paradgata mitt i stan uppkallad efter sig och där gamla nazister och SS-män praktiskt taget dagligen hedras eller uppmärksammas. Tänker också på Mussolinis popularitet i Italien och Mannerheimkulten i Finland. Så jag har lätt att tro att mycket gammal surdeg finns kvar.

  19. Min subjektiva reflexion:

    Ju äldre man blir – och: ju högre gräset växer över gravar och krigsskådeplatser – desto mer tynger skuldbördan. Ett färskt personligt exempel: i förra veckan besökte jag Minsk och de sydöstra delarna av Vitryssland. Staden rustade sig för firandet av krigsslutet. Röda stjärnor och banderoller med orden ”Hjältarnas stad”. Landskapet utstrålade samma stilla vemod som i Brandenburg och stora delar av det övriga Preussen: sandskogar, tunna björkar, här och där en gammal adlig kastanjeallé. När jag var yngre och färdades öster om järnridån såg jag bara den lite skrovliga skönheten i detta landskap; i dag tycker jag nästan att det är obehagligt att färdas igenom det därför att jag bokstavligen överallt känner den deutschen Drang nach Osten. Liksom Bodil är jag allergisk mot allt svenskt nonsenstjafs om ”stöveltramp” och likväl får jag allt svårare att värja mig mot illusionen att gigantiska tyska arméer fortfarande tågar fram längs dessa sorgsna raksträckor. Med facit i hand: hur ofta i historien kom tyskar den här vägen i fredliga ärenden?

    Svaret på den frågan kan absolut vara: ziemlich oft. Åtminstone om man inte är för petig. Vid mitt första besök i Minsk guidades jag genom staden av två studenter. De var ohyggligt unga och talade med stolthet om das Magdeburger Stadtrecht. För några sekunder kände jag då också ett slags primitiv lättnad. Tyskarna som kulturbärare! Som handelsresande i civilisation… låt vara med vissa kolonisatoriska baktankar. Sedan passerade vi en katedral, unik eftersom den tillhör de två procent av bebyggelsen som överlevde kriget. Wehrmacht hade, in i det sista, använt den som magasin; det var därför den inte jämnats med marken.

    Som sagt, jag tror inte heller på en kollektiv skuld. Men detta att resa i länder dit ens landsmän kommit för att mörda, våldta, plundra… man ska ha ett väldigt tjock pansar för att inte själv känna smärtan.

    Bodil, du som tidigare skrivit om Wolfgang Büscher? Tycker du inte att den erfarenheten – den ensamme tyske botgöraren till fots på dammiga landsvägar – är något som genomsyrar hela hans bok Berlin-Moskau? Och som kanske är en del av förklaringen till varför ett (på ytan ganska vanligt) resereportage berör oss så djupt?

    För övrigt heter ”landskap” på både ryska och vitryska ”Landschaft”…

  20. JCB,
    jag förstår visst vad du menar och kan väl också komma på mig med att känna något sådant, men jag tror egentligen inte att det är fruktbart. Jag vill bort från det här med blodsband och raser, för jag tror att sådant bäddar för nytt våld och nya olyckor. Jag tror och hoppas på en mera kosmopolitisk människa.

Kommentera