Blogg

Jurij Andruchovytj: Enhörningen

Bodil Z 28 kommentarer

Härom dagen skickade mig Lev Hrytsyuk en provöversättning av ännu en dikt av Jurij Andruchovytj: Enhörningen. Och nu har vi karvat, putsat och tänkt och skickat den fram och tillbaka något tiotal gånger eller mer mellan Lviv och Vänersborg. Så här ser den ut just i detta ögonblick:

.

Enhörningen

Min enda…
Mörkrets timme finner mig i skogarna,
 
som när musik i en stad dyker upp runt hörnet.
 
Jag hör: i utkanten av skogen betar en en-
 hörning (skall ej förväxlas med en noshörning).



Jag bestormade dig, som fästningsmurar,
och lät mig stickas full med pilar.
 
Och nu är natten här, som en stor morian,
 
och enhörningen klagar bedrövad. 



Den är ett sällsynt djur. Jag tränger mig in

i gläntor och bland väldoftande buskar. Där

dricker den, som drucke den vatten, varje skönhet,
men jag ger den inte ens din utandning.

Den är ett milt djur. Och tunt är dess skinn:

spjutet bryts för alltid, som vore det en stav.

Jag somnar upprätt vid det dödade djuret,

genomborrad av hornet.

…Min enda.

hieronymus_bosch_020

Och här kan ni se den hos Lev.

En fabel (från Irak)

Bodil Z 7 kommentarer

Sedan några veckor arbetar jag som lärare i svenska som främmande språk vid sidan av sidan av sidan… Igår berättade en äldre herre från Irak den här lilla historien om räven, duvan och storken för oss andra:

Det var en gång en räv som en dag såg en duva komma flygande till sitt bo med mat till ungarna i näbben. Då skrek räven till duvan: ”Kasta ner en unge hit, annars klättrar jag upp i trädet och slukar både dig och alla dina ungar!” Duvan blev stel av skräck och tänkte i sin förtvivlan just kasta ner en av ungarna, då storken som satt i trädet bredvid sa: ”Du vet väl att rävar inte kan klättra.” Duvan lugnade sig och satt bara där på bokanten och fläktade lite med vingarna. Räven hörde också storkens ord och blev förstås förskräckligt arg för att han gått miste om bytet.

Nästa dag möttes räven och storken vid dammen och innan storken hann fly sin kos hade räven slagit käftarna om halsen på den. Storken som var mycket klok frågade räven: ”Vad heter du?” Räven svarade: ”Wawi” och när han öppnade munnen flög storken iväg.

Några dagar senare lyckades räven fånga storken igen. Ännu en gång ställde storken sin fråga. Men räven som också var listig svarade den här gången: ”Wiwi”.

Tysk vår i Sverige?

Bodil Z 8 kommentarer

Är det möjligen så att Sverige eller den svenska allmänheten så smått börjar öppna sig för tysk kultur eller kultur från tyskspråkiga länder? Jag tycker mig se vissa tecken på detta. I min omgivning hör jag plötsligt röster som säger ”Vad synd att min tyska är så dålig!” eller ”Jag tror jag ska gå en kurs i tyska, det finns ju så mycket intressant att läsa på tyska.” eller ”Vi har varit i Berlin en vecka – det är verkligen en stad!” Och Caspar David Friedrich-utställningen i Stockholm (2 oktober till 10 januari) har redan fått stor uppmärksamhet i media.

caspar-david-friedrich_zwei-maenner-in-betrachtung-des-mondes
Zwei Männer in Betrachtung des Mondes

Och nu har jag också hittat några sådana här tecken i bloggvärlden. Det här entusiastiska uttalandet hittade jag i Die Kaschemme härom dagen:

Förresten, jag har en känsla av att alla bloggande svenskar reser till Berlin för tillfället, kan det stämma? Jag tycker på allvar att detta är fantastiskt! Fram för mer turism, mer svenskar som lär sig tyska, fler svenskar som intresserar sig för (ursäkta om det låter svulstigt) ett gemensamt kulturarv som efter 1945 nästan helt begravdes, fram för mer intresse för ett land som tar kultur på allvar och dessutom kryllar av bildade människor (samband, någon?), heja, heja, heja. Kan det vara så att vinden håller på att vända? Alltså, jag vet inte, men för drygt ett decennium sedan var är du nazist eller? en ganska vanlig hånfull kommentar om man förde någonting tyskrelaterat på tal, det var mycket ”hö hö töntiga tyskar-stämning” om det mesta när det handlade om Tyskland. Det kändes så iallafall. Och om detta håller på att luckras upp nu så är det sannerligen på tiden. Mycket glädjande.

Och så här bland annat skriver Therese Bohman under rubriken ”Tysk höst”:

På tal om böcker av män utgivna på Atlantis förlag som inte blir nominerade till Augustpriset så började jag igår läsa Per Landins Dietrich Eckarts onda öga eftersom jag har tysk höst. ”[…] Ditmarschen, denna flik av Schleswig-Holstein som har fått sin prägel av den tyska Nordsjökustens växlingar mellan ebb och flod, ett kargt hedlandskap med egenartade utdikningar och bördiga åkrar inåt landet”, det tycker jag låter fint. Kargt hedlandskap! Egenartade utdikningar! Var Caspar David Fredrich där? Jag hoppas det. Han kom ju från grannlandskapet, eller vad det heter. Pommern. Jag lär mig saker om Tyskland!

Man kan alltså vilja ha en tysk höst utan att det skulle betyda något förfärligt och man kan vilja lära sig saker om Tyskland. Jag tror bestämt det är en ny låt i skällan här i landet i norr.

En dikt av Jurij Andruchovytj – ett tolkningsförsök

Bodil Z 34 kommentarer

Då och då gör jag i samarbete med Lev Hrytsyuk små experimentella översättningar av nutida ukrainsk poesi. Nej, jag kan inte ukrainska. Det är Lev som bär det hela över språkgränsen innan spelet kan börja. Så här kan processen se ut: Lev skickar mig råöversättningen av en dikt – ja, ofta är det mer än en råöversättning – med markeringar för problematiska textbitar. Jag ställer sedan frågor kring för mig svårbegripliga ställen. Och sedan börjar ”omgrävandet” och vi skickar förslag efter förslag hit och dit mellan Lviv och Vänersborg. Vi ställer frågor till varandra, jämför lösningar och i lyckosamma fall kan något som närmar sig en översättning eller tolkning ta form.

Under några kvällar har vi nu brottats med Jurij Andruchovytjs Gripen. En hel del är vi överens om, men inte allt. Lev har publicerat en version hos sig och jag lägger nu försöksvis in ”min” version här, en version som ännu är ”rörlig” och som kanske inom någon dag kommer att se annorlunda ut på någon eller några punkter. Poesi kan man aldrig översätta slutgiltigt – om jag får predika lite – det finns hela tiden möjligheter till nya tolkningar, men så här ser Gripen ut just nu:

gryphon

Gripen

Min herre, vilken meningslös värld!..
Vilken sorg sjunker ner på ruinen!
Under himlen svart som grafit
förgås jag i sanden. Och gripen från vapenskölden är där.

Råkor skriker från slocknade träd.
Jag föll av hästen och torneringen har jag förlorat.
Genom mig växer nu kvistar
som i pansaret borrat trehundra hål.

Flyg du ifrån mig, banerens vidunder,
bevingade lejon! Spelet är slut.
Gullkragen blommar ur ögonhålan.
Jag hade inget svärd. Det var en lutas nacke.

Och skydda med vingen henne, som väntar,
som gång efter annan skriver mina namn
på en griffel. Och när hon tystnar
göm henne då i jorden från skymfer och svek.

Varför flyger du inte? På den fuktiga sanden
dansar du runt mina korslagda armar.
Och dricker ur mig den långa eviga floden,
du, som är lik en korp. Du nästan-korp.

Med Per Nilson i Bulgarien

Bodil Z 7 kommentarer

Jag har aldrig varit i Bulgarien och egentligen har jag inte heller någonsin funderat på att åka dit. Bulgarien har varit landet, dit en av mina bröder en gång gav sig ut på en ganska äventyrlig cykelresa, och landet, som den där rosenparfymflaskan inuti i det lilla trätornet, som min syster fick som barn, kom ifrån. Resten är bara kartor och några få fakta.

Igår gick jag igenom texterna på förlaget perenns hemsida och fastnade då för skildringen av Per Nilsons och Jarek Malickis resa i Bulgarien i juli den här sommaren.

Som ett lockbete för er har jag plockat ut några bilder – det finns massor med fina bilder – och två textsnuttar ur denna reseskildring:

x0115
lunch i Arbarassi

I en mehana (traditionell bulgarisk restaurang) avnjöt vi denna måltid. Ölet var Stara Zagorka. Jag åt sallad (de är mycket goda) och en soppa som heter tarator. Den serveras kall och är gjord på yoghurt, gurka, persilja och buljong. Dessutom åt jag en kötträtt med potatis och grönsaker, allt serverat i en avlång skål, formad som en båt. Vi satt ute i en trädgård, det var mycket rofyllt. På bordet låg en duk i de traditionella färgerna rött och orange.

x0598
Per på väg upp mot Hizha Rai

Kanske minns ni min text om Český ráj och att ráj betyder paradis. Det gör rai också.

x0101
Veliko Turnovo med Dimitars kyrka

Jag tillåter mig att gissa att ”veliko” betyder stor. Men nu ska vi låta Per berätta om ett möte i staden:

I Veliko Turnovo, på Jordan Indjeto-gatan, kom en kille gående. Han började prata med oss. Han hette François Sikora. Han var fransman, men pratade polska eftersom hans far- och/eller morföräldrar utvandrade till Frankrike någon gång under 1900-talets första hälft. De arbetade i gruvorna i norra Frankrike. François besökte Polen flera gånger som barn. Och denna fransman arbetade nu som lärare i Göteborg på Hvitfeldtska gymnasiet! Han hade rest med tåg hela vägen hit från Frankrike. Vi bestämde att vi skulle ses på kvällen för att äta middag. Vi stämde möte vid Moder Bulgarien-monumentet.

x0856
Kalofer, en småstad i centrala Bulgarien

Här är en länk till hela resan.

Efter det här har Bulgarien börjat locka mig, Bulgarien just så här som Per och Jarek visar landet.