Högt över Most Mladosti – Ungdomsbron – svävar denna fråga: Kako si? ställd av en ung leende man i välpressad skjorta. Tack, bra, svarar jag artigt nerifrån marken, fast det vore ju roligt om T-Com äntligen kunde normalisera min internetförbindelse.
Blogg
Nere vid Sava
Efter närmare en månad här i Zagreb har Londi och jag äntligen hittat ner till Sava, äntligen har vi hittat en väg, där man inte behöver korsa skränande motorvägar eller gå förbi hus eller gårdsplaner med bandhundar, med eller utan band, med fradgan stående om käftarna (ja, visst är det synd om dem, men det finns all anledning att vara rädd för dem och inte hjälper det om jag har kniv i handväskan). Men nu har vi hittat en väg. Inte långt från moskén här svänger man in på Ulica Grada Chicaga och följer man den gatan är man strax framme vid en hög vall, klädd med brungult gräs. Den ska man uppför

blick bakåt över axeln mot vallen och det som syns bakom den
och när man nått krönet: Se där – bortom leråkern – där är floden!
Vi följde den in under Most Mladosti (Ungdomsbron) och en bra bit bort mot nästa bro, Most Slobode (Frihetsbron):
Vi traskade fram på den halvtorra leråkern, som för inte så länge sedan måste ha varit översvämmad, och hade på ett tanklöst sätt ganska roligt. På ett ställe vågade jag låta Londi gå ner i vattnet och bada tassarna och dricka lite – det hade plötsligt blivit närmast hett i luften – men jag höll henne kopplad, så att hon inte skulle få för sig att simma ut i de vilda strömvirvlarna.
Jag tänkte på andra floder, på sommarens vandringar längs Arno i Florens och Pisa. Fast de här flodstränderna för väl snarare tanken till dunkla floder som forsar genom sibiriska städer på väg ut mot ingenstans. Zagreb är på ett märkligt sätt både det historiska Centraleuropa i en av sina mest intagande och människotillvända gestalter – Gornji Grad – och en rå sovjetsibirisk grovindustriell ödsligslighet – mellan de skrällande motorlederna och nere vid floden Sava.
Valnötsdungen i gränslandet
Visserligen har Londi eller i alla fall jag just på den här platsen fått problem med en kringdrivande och förmodligen herrelös hanhund, men jag kan ändå inte låta bli att om och om igen locka med mig Londi till valnötsdungen, där nötterna är större än någon annanstans. Bland valnötsträden finns förresten det där märkliga citrusdoftande ”askpäronträdet”.
Dungen befinner sig i skärningspunkten mellan fyra världar. Den ena världen är en jättelik fotbollsplan, ja, egentligen flera fotbollsplaner på rad; det är sällan jag ser några fotbollsspelare där. Den andra är den där vi går och det är ett snårigt område i utkanten av ett slags soptipp, där det ibland flyger upp en fasan med ett öronbedövande brak eller så kommer den svarta hanhunden farande ut ut buskarna. Den tredje världen är rena landsbygden med stora grönsaksodlingar och små lite slitna gårdar, där bandhundar skäller och rasslar med kedjorna och jag tycker synd om dem och är rädd för dem.
Den fjärde världen är moskén – som ser ut som en gigantisk melon någon jätte kluvit och sedan lite nonchalant och halvdant fogat ihop igen – med sina församlingslokaler med balkonger och terrasser – hängande trädgårdar? – och sina fontäner och fruktodlingar…
Nya vyer från Zagreb
Kanske tycker en och annat det snart räcker med bilder från Zagreb, men jag vill nog ändå inte ge mig ännu. Dessutom hjälper mig fotograferandet att närma mig staden och dess hemligheter. Igår försökte Londi och jag oss på att utvidga vårt revir åtminstone lite grand. Från ett ställe ungefär halvvägs in på Tkalčićeva gick vi därför upp genom ett valv i ringmuren (det ser i alla fall ut som en bit av en gammal ringmur) och hamnade i en stilla park med höga träd, rosenrabatter och träbänkar. Därifrån hade man en intressant utsikt upp mot Gradec:
Åt ett annat håll ser man domkyrkans tornpar – det ena tornet är vitt och nyputsat, det andra är grått och väntar väl på putsning. Det ljusa verkar lustigt nog lite högre:
Från parken gick vi längs Opatovina med dess marknadsstånd (eller vad man ska kalla de här träbyggnaderna eller -ställningarna för) och små restauranger. Här och där var det ett hål i husraden och man kunde se in på en öppen gårdsplan:
Vi fick också en intressant "inåtvy" genom ett portvalv vid samma lilla gata:
Strax innan vi kom till marknadstorget Dolac vek vi av ner mot Tkalčićeva igen, den här gången utmed Skalinska:
Sedan följde vi vanans väg ner till Trg Bana Jelačića och vidare ner i en krok till Trg žrtava fašizma (fascismens offers torg), där ungdomarna som vanligt åkte skateboard runt fontänen på den övre sidan:
Jag vet inte vad jag tycker om den här byggnaden; för mig förnekar den på något vis sitt namns budskap.
Kafka & Schulz… och Lukas
För några dagar sedan fick jag post från Tjeckiska centret i Stockholm. Kuvertet innehöll två vackra kort, två lockande inbjudningar, men avståndet mellan Zagreb och Stockholm tillåter mig tyvärr inte att tacka ja till någon av den, men jag tycker om att föreställa mig att jag gått dit (och dit).
Här är det ena kortet:
Jag läser det viktigaste ur baksidestexten:
Franz Kafka och Bruno Schulz
– gränslandets mästare
5 oktober 2010 – 13 mars 2011
Invigning 4 oktober kl. 18.00 i Vasa Reals aula, Karlbergsvägen 15,
med efterföljande vernissage på Judiska Museet, Hälsingegatan 2
Program:
Yvonne Jacobsson hälsar välkommen
Museichef, Judiska Museet i Stockholm
Kataryna Tubylewicz presenterar Schulz och hans värld
Direktör, Polska institutet i Stockholm
Lucie Svobodova berättar om människan, författaren och ikonen Franz Kafka
Direktör, Tjeckiska centret i Stockholm
Agneta Pleijel talar om Mellaneuropas unika kreativa kraft före andra världskriget samt inviger därmed utställningen
Författare och dramatiker
Professor Staffan Scheja spelar musik av Chopin och Janáček
..
Och här är det andra kortet:
Något ur baksidestexten:
Jan Lukas
Fotografier ur serien Prag – Franz Kafkas hemstad
Jan Lukas (1915-2006) är bredvid Josef Koudelka en av Tjeckiens främsta dokumentärfotografer som nått världserkännande. Hans verk ställs ut för första gången i Sverige. I närvaro av Markéta Mališová, direktör för Franz Kafka Samfundet och Arnošt Lustig, författare och journalist onsdagen den 6 oktober 2010 kl. 18 på Tjeckiska centret. Utställningen pågår t.o.m. den 28 oktober 2010.
..
Jag tackar för inbjudningarna.
Här är som avslutning några länkar till texter om Franz Kafka och Bruno Schulz ur mitt eget förråd:
.
PS I Salongen publiceras idag en ny text.


















