Nere vid Sava

Efter närmare en månad här i Zagreb har Londi och jag äntligen hittat ner till Sava, äntligen har vi hittat en väg, där man inte behöver korsa skränande motorvägar eller gå förbi hus eller gårdsplaner med bandhundar, med eller utan band, med fradgan stående om käftarna (ja, visst är det synd om dem, men det finns all anledning att vara rädd för dem och inte hjälper det om jag har kniv i handväskan). Men nu har vi hittat en väg. Inte långt från moskén här svänger man in på Ulica Grada Chicaga och följer man den gatan är man strax framme vid en hög vall, klädd med brungult gräs. Den ska man uppför


blick bakåt över axeln mot vallen och det som syns bakom den

och när man nått krönet: Se där – bortom leråkern – där är floden!

Vi följde den in under Most Mladosti (Ungdomsbron) och en bra bit bort mot nästa bro, Most Slobode (Frihetsbron):

Vi traskade fram på den halvtorra leråkern, som för inte så länge sedan måste ha varit översvämmad, och hade på ett tanklöst sätt ganska roligt. På ett ställe vågade jag låta Londi gå ner i vattnet och bada tassarna och dricka lite – det hade plötsligt blivit närmast hett i luften – men jag höll henne kopplad, så att hon inte skulle få för sig att simma ut i de vilda strömvirvlarna.

Jag tänkte på andra floder, på sommarens vandringar längs Arno i Florens och Pisa. Fast de här flodstränderna för väl snarare tanken till dunkla floder som forsar genom sibiriska städer på väg ut mot ingenstans. Zagreb är på ett märkligt sätt både det historiska Centraleuropa i en av sina mest intagande och människotillvända gestalter – Gornji Grad – och en rå sovjetsibirisk grovindustriell ödsligslighet – mellan de skrällande motorlederna och nere vid floden Sava.

Kommentera