Visserligen har Londi eller i alla fall jag just på den här platsen fått problem med en kringdrivande och förmodligen herrelös hanhund, men jag kan ändå inte låta bli att om och om igen locka med mig Londi till valnötsdungen, där nötterna är större än någon annanstans. Bland valnötsträden finns förresten det där märkliga citrusdoftande ”askpäronträdet”.
Dungen befinner sig i skärningspunkten mellan fyra världar. Den ena världen är en jättelik fotbollsplan, ja, egentligen flera fotbollsplaner på rad; det är sällan jag ser några fotbollsspelare där. Den andra är den där vi går och det är ett snårigt område i utkanten av ett slags soptipp, där det ibland flyger upp en fasan med ett öronbedövande brak eller så kommer den svarta hanhunden farande ut ut buskarna. Den tredje världen är rena landsbygden med stora grönsaksodlingar och små lite slitna gårdar, där bandhundar skäller och rasslar med kedjorna och jag tycker synd om dem och är rädd för dem.
Den fjärde världen är moskén – som ser ut som en gigantisk melon någon jätte kluvit och sedan lite nonchalant och halvdant fogat ihop igen – med sina församlingslokaler med balkonger och terrasser – hängande trädgårdar? – och sina fontäner och fruktodlingar…
