Morgon sent i januari

Sakta börjar ljuset komma tillbaka här och när Londi och jag tar vår morgonrunda så där mellan halv sju och sju, går vi in i något som börjar likna dagsljus på hemvägen.


halvvägs

Utmed vägen tänker jag ofta små och korta tankar, om frukosten, om vädret, om dagens sysslor och arbetsuppgifter, men ibland rullas också några längre trådar ut ur tankenystanet: Är jag en annan än den jag var för ett halvår sedan och hur skulle man i så fall kunna märka det? Vad ska det bli av mig? (Eller går det kanske inte att ställa en sådan fråga i den här åldern?)

16 tankar om “Morgon sent i januari

  1. Kanske förblir vi ständigt de vi är. Vi bara funderar mer på det ju äldre vi blir. Jag tror dock att svaret blir tydligare med åldern – men vi blir allt ovilligare att acceptera det.

  2. Marita, här är vi nog, som du väl underförstått säger, olika – också när det gäller tydligt och otydligt.

  3. En sådan fråga från dig, Bodil, smärtar mig. Bli av? Du är ju bäst som du är. Varför vilja något annat?
    Men egentligen förstår jag att frågan har en djupare innebörd.

    Skriv en bok, Bodil. Då glömmer du frågan.
    Ha en fin dag.
    Bilden är så otroligt vacker. Som ett konstverk. Skulle vilja ha den på väggen.

  4. Nu vill jag naturligtvis inte skapa förstämning hos mina läsare med det jag mer eller mindre tillfälligt säger här i balkongrummet. Å andra sidan måste jag ”vädra” lite ibland och då drar det kanske kallt en stund.

    Jag önskar dig en alldeles särskilt fin dag, Marlena.

  5. Även jag kan bara erbjuda en klen, om ens det, tröst. Men åtminstone för mig ger det dock något att anlägga Verner von Heidenstams perspektiv:

    En dallring i en fjärran rymd, ett minne
    av gården som sken fram bland höga träd.
    Vad hette jag? Vem var jag? Varför grät jag?
    Förgätit har jag allt, och som en stormsång
    allt brusar bort bland världarna, som rulla.

    Lars Gustafsson skriver ”Om Verner von Heidenstams ödmjukhet” i ”De andras närvaro: essäer om konsten som kunskapskälla” (1995)

  6. Tack Lennart,
    den dikten tycker jag mycket om. Och jag tycker också om klen tröst. Å andra sidan var det där uppe inget nödrop utan en fundering, en aning ”på kanten” visserligen, men ändå en fundering. Och egentligen är det väl en fråga alla kan ställa sig?

    Någon gång ska jag läsa Heidenstam lite mera samlat än jag gjort hittills.

  7. Det finns ett bergsäkert sätt att intressera skolbarn (ålder sådär 8-10)för filosofi. Man tar dom på klassresa till Amiral Nelsons ”Victory” i Portsmouth, och berättar hela den dramatiska historien för dem. Begeistrade återvänder de till klassrummet och skriver/ritar sina alster.

    Men så när övningen är över gör läraren lite överkurs av det hela, när han berättar för dem att inte en enda planka på däcket, inte ett enda rep i riggen, inte en spik, inte en tunna på ”Victory” är i original. Allt har successivt fått ersättas under de tvåhundra år skepet har bevarats.

    ”Är då Victory Victory?” frågar läraren. Och jag har varit med om många fascinerande diskussioner: om historia, om förväntningar, om vem man är, osv osv. Rent molekulärt, Bodil, är du kanske 38%av den du var för ett halvår sen. resten är fortfarande The Good Old You!

  8. Nu börjar det rassla lite under den här möjligen något melankoliskt/molankuliskt anlagda texten. Jag känner mig frestad att rita Victory här direkt på stubben eller bordet. Otäckt det där med molekylerna men fräscht! Zaakon helt enkelt!

  9. Då kommer Bodil att avveckla sig själv om det efter ett halvår finns bara 38% av henne.
    Jag får det till minusBodil och det strax.

  10. (Då borde jag väl tiga nu, men:) egentligen har jag alltid haft sådana här eller liknande tankar, då och då. Jag känner mig nu lite avslöjad i min normalitet.

  11. Jag tolkade ditt ”Vad ska det bli av mig?” snarare som ett ”Vart är jag på väg?”. Och det är väl en fråga vi alla ställer oss ibland, eller?
    Grå och trist morgon här idag. Hoppas det är bättre hos dig, Bodil.

  12. Jag menade det nog på mer än ett sätt (om jag minns rätt).

    Grått i grått – ”kått” och ”gått”.

  13. Här måste jag nog också blanda mig i lite. För det är ju tiden du pratar om, tror jag. Just nu, mitt i den egyptiska revolutionens slag-i-slag-händelser (?) händer plötsligt eormt mycket på kort tid. De tidigare 30 åren var förmodligen sega och statiska för vanligt folk. Tiden segar sig fram i händelselösa perioder och sedan under förändringar verkar den rusa fram. Vulkanen. Den ligger och vilar medan det bubblar under ytan i sekler och pltösligt bryter lavan fram (och askan blockerar flygtrafiken i flera veckor). Det händer ju individer också. Det kan man ibland bli lite yr i huvudet av.

Kommentera