Blogg

I Onsjöskogarna – och i andra skogar i Norden – är det väl trattkantarellsäsong nu. Eller börjar den gå mot sitt slut? Så fort man glömmer; fast det är ju olika från år till år och den här hösten vet jag inte hur det är med trattkantarellerna bakom Hovmanstorpet, nere vid mossens kant eller på andra ställen i skogen där.

Här har jag gjort mina första svampfynd. Champinjoner i massor inte så långt från moskén eller inte långt från början – eller slutet – av Ulica Grada Chicaga, som leder ner mot Savas leriga stränder. Jag tror jag är ensam om att plocka dem. Kanske är man misstänksam mot svamp här och rädd för förgiftningar. Kanske är det bara ”specialister” som plockar och de håller väl inte till vid moskén eller vid vägkorsningen strax intill. I Sverige är det nog många fler som tror sig om att kunna välja de rätta bland svamparna. I Italien vet jag att man numera måste ha svampkort för att få plocka alla dessa dyrbara ”porcini” (karljohanssvamp). Har man svampkort i Kroatien också?

Här är en del av dagens skörd:

Vi har gått mycket och långt här i Zagreb, Londi och jag. Vi har gång på gång stretat oss fram den långa, sega vägen in mot de lockande centrala delarna av staden. Vi har gått i parkerna här runt omkring och till marknaden ett stycke bort. Vi har kämpat oss över hårt trafikerade (motor)vägar, trampat omkring i ogästvänliga kvarter med uppretade bandhundar hotfullt gloende på oss genom stängslen. Och vi har hittat ett hål i de slutna kvarteren och lyckats ta oss ner till floden. Där har vi gått långa sträckor åt både öst och väst.

Nu skulle jag vilja ta mig ut ur Zagreb, åtminstone en gång, för att se något annat, kanske den vackra lilla staden Samobor eller upp mot Medvednica. Eller kanske ända till havet. Eller över gränsen till Ljubljana. Hur är det i verkligheten med de här hundförbuden på bussar, spårvagnar och tåg? Många säger att det nog inte är helt förbjudet. Igår gick vi till busstationen och frågade chauffören i bussen till Samobor, om vi fick stiga på. Nej, det fick vi inte. En man som satt på en bänk på stationen sa uppmuntrande till mig att alla busschaufförer inte är likadana. Försök med en annan!

Ja, hur gör man när hindren tornar upp sig och man märker att man i det närmaste sitter i stadsarrest? Ska jag ge upp och sörja? Nej, det vill jag inte och kan nog inte heller. Jag försöker i stället att se något lockande i det här. ”Jag ska nog överlista dem”, tänker jag tjurskalligt. Någonstans finns ett kryphål. Det lustiga är ju att mitt i alla järnhårda restriktioner och förbud, så är de flesta av människor jag möter här mer hundvänliga för att inte säga hundentusiastiska än på kanske någon annan plats där jag varit. Ingenstans har Londi blivit så omklappad som här.

Vi ska hitta ett sätt att komma till Samobor, Londi och jag.

Vi kan gå långt, men inte hur långt som helst…

°°

PS I Salongen publiceras idag en ny text.