Blogg

Låt oss läsa – ursäkta predikotonen – Joachim Ringelnatz’ dikt om den lilla stenen som glad rullar nerför berget och plötsligt mot sin vilja växer sig till en allt större snöboll. Det stora snöbolleriet stiger den åt huvudet, den tror sig vara och är en lavin, river med sig hus och träd. Och så rullar den till sist ner i havet och sjunker till botten som liten sten.

Der Stein

Ein kleines Steinchen rollte munter
Von einem hohen Berg herunter.

Und als es durch den Schnee so rollte,
Ward es viel größer als es wollte.

Da sprach der Stein mit stolzer Miene:
’Jetzt bin ich eine Schneelawine’.

Er riß im Rollen noch ein Haus
Und sieben große Bäume aus.

Dann rollte er ins Meer hinein,
Und dort versank der kleine Stein.

Joachim Ringelnatz (1883-1934)

havet

Antenner i regn kom hit för några dagar sedan och jag läser ivrigt längs antennerna. Andra varvet pågår nu.

Jag har erbjudit en dalmatisk clementin åt räven på utsidan och han säger kanske inte alls något om ”surt…” utan verkar frimodig och ung. Egentligen hade jag tänkt läsa ett helt annat ställe för er, men nu när jag talar om räven och nu när översättarens hälsning handlar om räven, vill jag läsa de sista raderna ur bokens sista dikt Hölassen:

Åh denna värld.
Resväskorna packade.
Sjung för den sommargylling,
dansa för den, rävunge,
hejda den.

(Och jag som vet så mycket om rävungar.)

Ni har säkert sett på bokomslaget att det är Adam Zagajewski som skrivit dikterna i antologin och att det är Anders Bodegård som örversatt dem. (Förlaget är Norstedts.)