Jag har fallit ner i en ”kulturskillnadsspricka”. I Sverige steriliserar man endast sällan tikar, en del hanhundar kastreras, men många håller helt enkelt reda på sina hanhundar – och tikar. Här i Kroatien är det vanligt att tikar steriliseras – om de lever ”under ordnade förhållanden” – medan hanhundar sällan kasteras och dessutom ofta springer omkring lösa, antingen de har ägare eller inte. Sedan en tid löper Londi (tikar löper i ungefär tre veckor) och under den hetaste perioden har vi gång efter annan tvingats löpa gatlopp (Londi vill förstås inte, men hon måste, för vad skulle jag göra med en kull valpar här?). I förrgår fick denna jakt extra dramatisk dimensioner och beståndsdelar:
Det var en vacker dag så jag tyckte att vi kunde ta en lång parkpromenad, så vi travade på hela vägen upp till Park šuma Tuškanac. Där gick vi en bra bit, förbi den märkliga statyn med sin gloriet i bakgrunden, högre och högre upp tills parken slutade eller i alla fall avbröts av en husrad. Då hade vi väl varit på väg i två timmar. Vi gick utmed husen, för jag tänkte att det blir nog mer park igen. Utanför ett av husen satt en raggig gråsvart hund. Snart märkte vi att det var en hanhund och han var inte bunden. Visserligen var han lite stel och säkert ganska gammal, men alla instinkter satt kvar och han tog omedelbart upp förföljandet. Jag slet i Londis koppel, manade på henne och vi sprang och sprang. I farten ryckte jag åt mig en käpp och med den slog jag rätt hårt (jag hade inget val) mot förföljaren, fast mest slog jag mot saker som gjorde att det bullrade (soptunnor, papperskorgar, plåtskåp). När vi efter mycket fäktande och slående kom ut ur parken kastade vi oss i fyrsprång uppför trapporna mot Gradec – kanske kunde vi lura bort honom där bland människor, hundar och gränder, tänkte jag. Londi var nog bara halvintresserad av den här hunden, verkade det som, annars hade jag nog inte fått henne att springa så. Uppe i Gradec fick jag idén att spring in genom porten till museet för naivistisk konst. I farten smällde jag igen porten efter oss. Vi tog oss igenom ett slags entéhall och slank sedan genom en dörr ut på en liten gård där bakom. Där satte vi oss på entrappa för att besegra förföljarens tålamod. Medan vi satt där öppnades en dörr bakom oss och en man kom ut från sin lägenhet. Jag reste mig upp med ett ryck och förklarade vad jag höll på med och han sa då att vi kunde stanna. Vi satt kvar ungefär en kvart efter att han hade gått, men sedan tyckte jag att det kunde vara dags att se efter om kusten var klar. Jag tog i portens handtag, men se nu var den låst. Vi var inlåsta. Vi gick tillbaka in på bakgården och jag gick med bankande hjärta runt och ringde på alla dörrar i bottenvåningen som hade ingång mot gården, men ingen öppnade. Då tittade jag upp mot fönstren i de övre våningarna och på andra våningen fick jag syn på en kvinna som kanske stod och diskade, en kinesiska eller japanska. Jag vinkade och viftade med min käpp. Hon öppnade fönstret och jag beskrev i kortast möjliga drag vår belägenhet. Tack och lov kände hon medlidande med mig/oss och kom snabbt ner och sedan låste hon upp porten. Jag gläntade på den och kikade ut: Där satt förföljaren! Utanför porten stod också ett äldre par som tydligen undrat över den väntande hunden. De var lättade över att han nu, som de trodde, skulle bli insläppt. Tyvärr fick jag ta den lättnaden ifrån dem. Jag beskrev mitt prekära läge och då erbjöd de sig att lura in hanhunden i porten och uppehålla honom där tills Londi och jag hunnit fly ett stycke. Jag tackade för denna fantastiska hjälp och sedan rusade Londi och jag iväg för allt vad tygen höll, ner från Gradec genom vägkyrkan, vidare närmast huvudstupa ner för Mlinske stube till Tkalčićeva och sedan ner till Trg bana Jelačića och så ner längs alla gator, över alla övergångsställen tills vi kom över Vukovarska och in här på Hvarska – jag hela tiden med käppen i handen – och så in i porten, upp med hissen och in i lägenheten.
Nu har jag alltid käppen med på promenaderna, fast mot den lille trebente använder jag den inte.
°°
PS Igår kom det in en mycket läsvärd kommentar under inlägget om Oskar Pastior här. Det är nummer fyra, Mircea Nitescus kommentar, som jag speciellt vill rekommendera er att läsa.
