Igår kväll gick Londi och jag för en kort stund ut i mörkret. Luften var ljum och det luktade jasmin och något annat sött och tungt. Månen verkade vara full, men den dolde gång på gång på ett gäckande vis sin fullhet bakom moln och disslöjor. Högt ovanför nybygget sken en elakt vitblå strålkastare och vid det gamla byhuset nere vid gatan lyste en gulaktig lykta och däremellan svävade månen.
Via min väninna Daniela från Parma som var här på besök ett par dagar förra veckan och i nästa hand via Daniela min italienska kollega här på universitetet i Zagreb kom jag till italienska kulturinstitutet här i fredags kväll.
Det var en poesikväll med titeln ”Paesaggi Poetici Europei” och fyra poeter, Marina Moretti, Loretto Rafanelli, Enzo Santese och Giacomo Scotti läste ur sina verk.
chefen för kulturinstitutet, Virginia Piombo, säger några inledande ord
Jag vill läsa två dikter ur Poesia del mare av Giacomo Scotti. Jag fick det lilla diktbandet efter läsningen, så jag kan leta mig fram till vad jag vill i det.
Paesi della Bora
Ho vissuto in paesi
dove sferza la bora.
Mi ha percosso quel vento
e ancora schiaffeggia.
Con la bora ho vissuto
armato di cetra
io fuscello, io foglia
e durissima pietra.
Jag läser den för att jag vet något om hur boran kan piska och för att jag tycker om hur Scotti liknar sig själv inför denna genomträngande kalla vind först vid en torr kvist, sedan vid ett löv men till sist vid en hård hård sten – durissima pietra.
boran blåser iskall över Senj
Den andra dikten är den här:
Un nome di mare
a Marina M.
Zigzagando in canali, golfi e teste
di promontori,
è scesa sul mio palmo la marina
con gemme, argenti ed ori
dell’impero celeste:
leggo il tuo nome che cosparge il mare
sopra i ciottoli e la costiera intera
simile a te che splendi, mare albale,
nell’infinito azzurro, quasi opale.
Il tuo non è soltanto il luccicare
di quel nome di mare. Stamattina
sei il mare e la marina,
sei il loro respirare.Ja, och varför just den? För att den börjar som en smidig vattenrörelse – för övrigt ännu bättre hörd än sedd: zigzagando… Och för att det blev så vackert när Giacomo Scotti läste den för just Marina Moretti i det här rummet. Under dikten står det: ”Dalla finestra di un ospedale, 13-14 dicembre 2010”. Från ett sjukhusfönster alltså – och detta hav.
Tillsammans med Draženka och Buba genomvandrade Londi och jag en dag förra helgen ett område nere vid Sava eller snarare vid korvsjön Savica som rymmer både kraftverksbyggnader, ett förfallet industriområde, en järnvägssträcka för transporter till och från kraftverket(?), ett naturreservat, en zigensk ”by” och ett rekreationsområde för krigsveteraner (vissa av dem är enligt vad jag har hört beväpnade).
Så snart vi kommit in i sjöområdet förstod eller anade vi att det är så gott som helt befolkat av män i en viss ålder, 45 till 65 ungefär, under helger vid den här vackra tiden av året (Londi och jag har ju tidigare bara varit här under senhöst och tidig vår). De flesta av dem är eller anser sig vara krigsveteraner och de sitter vid vattnet i små klungor med metspön eller flaskor i händerna och stirrar mörkt framför sig. Och åt sidan, om någon som inte hör till deras kategori kommer förbi. Vi fyra hastade förbi så omärkligt som möjligt, fast Londi passade ändå på att ta sig både ett och två dopp, trots att det fanns en skylt som förbjuder hundbad (och medförande av mat ut i vattnet?). Snart var vi vid järnvägen och vi bestämde oss för att följa den ett stycke.
foto Draženka
Buba kom på ett sätt att skydda sina tassar mot de kantiga stenarna. Han tog långa kliv mellan betongplattorna under spåren och snart följde Londi hans exempel.
foto Draženka
Vandringen utmed spåren fick mig att tänka på en film, kanske anar ni vilken. Vi gick och gick. Efter ett tag svängde vi av från järnvägen för att undersöka ett område med moderna ruiner och något som såg ut att vara rester av fruktodlingar:
På tillbakavägen längs spåren frågade Draženka en ung man, som kom cyklande mellan spåren ifrån den zigenska bosättningen, om det här ruinområdet. Han sa att det ännu för kanske 10-15 år sedan hade funnits ett slags restaurang där och det tidigare hade odlats frukt och tomater. Kanske förstördes en del i anslutning till kriget och annat förföll eller förstördes sedan undan för undan.
På ett ställe vid järnvägsspåren hittade vi en vackert slingrande liten stig som förde in i grönskan och sjöområdet. Den tog vi:
Nu var vi inne bland sjöarna igen och till en början såg vi inga andra människor (eller hundar), bara vilda djur, mest fåglar. Det här tror jag är en häger:
Och vi tittade ut över ganska vida vatten:
Näckrosor och liljor blommade i sjökanten och hundarna drack och Londi badade.
Men så hörde vi skrålande röster och vi förstod att vi kommit in i ”rekreationsområdet” igen. Vi slog en vid båge runt platsen som rösterna kom ifrån, men snart dök det upp fler fiskande och drickande veterangruppen och vi travade på med hundarna kopplade för att inte reta någon och efter en stund var vi lyckligen ute ur området. Vi klättrade upp på vallen mot Sava och började gå hemåt. Då fick jag plötsligt syn på en ganska stor sköldpadda alldeles invid stigen:
Vi stannade och tittade på den och Buba försökte sig på att nosa lite. Vad är det för sköldpadda? Är det en inhemsk europeisk kärrsköldpadda eller är det en exotisk sköldpadda som sluppit ut från sitt ”hem”?
°°
PS Salongen bjuder på en ny text ur serien om romanen Arnes kiosk i Zagreb.
Om man från Vukovarska följer Radnička cesta in mot stan märker man snart att man inte är ensam – även om det skulle råka vara folktomt på trottoaren, där man går. Från det vittrande, övergivna industriområdet på höger sida strävar långa gröna halsar med metallögon längst ut i spetsarna mot himlen. De sliter loss tunna vita molnslöjor ur det blåa och kastar omkring sig. Här lever den gamla framtiden, tjock och mullrande.
För en tid sedan berättade Güldane, min turkiska kollega här, en vacker liten historia för mig. Jag ska nu försöka berätta den för er:
För länge sedan i Asien ägde en stor konstnärstävling rum. Tävlingen stod mellan indier och kineser och det man tävlade om var vilka av dem som kunde skapa den vackraste bilden.
De två målargrupperna samlades i en stor sal och tilldelades varsin kortvägg att måla på. Genom mitten av salen drogs ett draperi. Och så kunde kraftmätningen ta sin början och strax sjöd det av aktivitet vid de båda utvalda väggarna.
Redan från början hade en tidsgräns bestämts för tävlingen. Ungefär vid halvtid gjorde domargruppen ett besök i salen. Först gick man till den indiska sidan. Väggen flammade i strålande färger och ett myller av gestalter mötte betraktarnas ögon. Domarna noterade och gick sedan över till den kinesiska sidan. Där var man ännu i färd med att putsa och förbereda väggen. Den lyste vit och tom. Domarna tog till sig även detta.
Sedan fortsatte arbetet på båda sidor om draperiet under en lika lång tid igen. Endast svaga ljud trängde ut till intilliggande rum och ingen utomstående visste längre något om väggarnas utseende.
Och så kom då dagen för det slutliga avgörandet. Precis som vid det förra tillfället trädde domarna först in på den indiska sidan. Där täckte nu den sprakande och prunkande färgvirveln hela väggen och all världens färger och former vällde fram ur den som en vild och stark våg. Domarna stod en stund överväldigade inför verket. Sedan drog två vaktmästare undan draperiet som delade salen. Domargruppen vände sig om mot den kinesiska väggen. Först såg de ingenting mer än en blank, tom yta, men strax dök ett skimrande färghav upp ur detta stålblanka ingenting och lyste klarare än någon bild någonsin gjort. Och segern gick till kineserna.
blick genom ett nordligt fönster i salen