Blogg

Izvrstan

Här är nu tentamensperioden i full gång och jag har inte bara satt ihop tentor, utan jag har även lagt ner ett antal timmar på att vakta i skrivsalar. Det hör också till en lärares uppgifter vid det här universitetet.


här läggs av de sista kvarvarande en sista hand vid texterna

Sedan har jag även fått återstifta min gamla bekantskap med tentamensboken. Jag hade själv en sådan under de första terminerna när jag läste tyska i Göteborg för hundra år sedan. Någonstans ligger den nog ännu i en låda.

I tentamensböckerna här fylls inte bara sifferbetyget i – från 1 till 5 – utan också ett vitsord formulerat i just ord. Betyget 5 eller ”utmärkt” kan uttryckas på två sätt har jag nu lärt mig. Ett modernt eller normalt: odličan. Eller ett mera ålderdomligt: izvrstan. Detta senare utövar en märklig fascination på mig. Jag tycker på något vis om att veta att det är ålderdomligt och nog passar det på ett särskilt sätt i de här tentamensböckerna från en annan tid.

Ringelnatz: der Stein

Låt oss läsa – ursäkta predikotonen – Joachim Ringelnatz’ dikt om den lilla stenen som glad rullar nerför berget och plötsligt mot sin vilja växer sig till en allt större snöboll. Det stora snöbolleriet stiger den åt huvudet, den tror sig vara och är en lavin, river med sig hus och träd. Och så rullar den till sist ner i havet och sjunker till botten som liten sten.

Der Stein

Ein kleines Steinchen rollte munter
Von einem hohen Berg herunter.

Und als es durch den Schnee so rollte,
Ward es viel größer als es wollte.

Da sprach der Stein mit stolzer Miene:
’Jetzt bin ich eine Schneelawine’.

Er riß im Rollen noch ein Haus
Und sieben große Bäume aus.

Dann rollte er ins Meer hinein,
Und dort versank der kleine Stein.

Joachim Ringelnatz (1883-1934)


havet

Drömmens (lilla trotsiga) förverkligande

Ett kvarter ifrån ”de-Chirico-fasaden”, som jag visade i mitt förra inlägg, har någon eller kanske snarare några förverkligat sin dröm liksom på trots mot den trötta skavda verkligheten omkring. De har mitt i den omgivande slitna gråheten stoppat in en ny vit våning, vit rätt igenom som en sockerbit eller ett litet sommarmoln. På lösan sand? Kanske, men möjligen ändå inte. Betongstrukturerna eller järnbalkarna eller vad det nu är som håller upp hushelheten är kanske hållbara. Djärvt och utmanande ser det i alla fall ut.

Baksidan:

Framsidan:

Drömmens boningar och verklighetens

När vi går till de stora öppna områdena vid moskén, måste vi alltid ta oss genom tunneln under den brusande trafikleden Slavonska avenija. Strax innan vi slinker in i det mörka hålet brukar jag kasta en blick på ett slags muralmålning på en av husfasaderna på andra sidan.

Nästan som de Chirico, tänker jag då och så går vi in i tunneln. Ute i ljuset igen kan jag titta närmare på de vackert målade husfragmenten:

Jag läser också orden på väggen. Det första förstår jag förstås… och det sista ”estrih”, för det är nästan exakt som tyskans ”Estrich” och det betyder ”golvbeläggning” ungefär. De andra har jag nu försökt slå upp i mitt tysk-kroatiska lexikon:

boja=Farbe (färg)
ljepilo= Klebstoff (klister)
žbuka= Mörtel (murbruk)

Det näst sista hittar jag inte. Jag beundrar de avbildade hushörnen en gång till och så vänder jag blicken in mot gården, mot verklighetens fasader. Klick (fast ljudlöst)!

Ur ”Hölassen”

Antenner i regn kom hit för några dagar sedan och jag läser ivrigt längs antennerna. Andra varvet pågår nu.

Jag har erbjudit en dalmatisk clementin åt räven på utsidan och han säger kanske inte alls något om ”surt…” utan verkar frimodig och ung. Egentligen hade jag tänkt läsa ett helt annat ställe för er, men nu när jag talar om räven och nu när översättarens hälsning handlar om räven, vill jag läsa de sista raderna ur bokens sista dikt Hölassen:

Åh denna värld.
Resväskorna packade.
Sjung för den sommargylling,
dansa för den, rävunge,
hejda den.

(Och jag som vet så mycket om rävungar.)

Ni har säkert sett på bokomslaget att det är Adam Zagajewski som skrivit dikterna i antologin och att det är Anders Bodegård som örversatt dem. (Förlaget är Norstedts.)