Blogg

Hvarska, Hvar och Vina Tomić

Hvarska, där jag bor, är en ganska ful eller åtminstone intetsägande gatstump. Den verkar av närmast kompensatoriska skäl ha fått sitt namn efter den undersköna dalmatiska ön Hvar. På Hvar, det vet jag sedan en tid, odlas en hel del vin, bland annat i familjen Tomićs regi. Då och då när jag har besök avviker jag från mitt enkla, men robusta husvin av Vranac-typ, och bjuder då på Tomićs Plavac (blått), ett harmoniskt och balanserat vin, ja, gott helt enkelt.

Plavac-flaskan här är, som ni nog ser, urdrucken. Flaskan bredvid som det står Caplar på, innehåller ett vin som enligt uppgift är ett experiment, en blandning av två druvsorter. Inom kort kommer jag att få veta hur experimentet utfallit.

Framför flaskorna ligger johannesbröd från johannesbrödträdet som står på familjen Tomićs gårdsplan. ”Sådant äter bara turister.” Jag är i tanken turist på Hvar, för johannesbröd är något jag gärna tuggar på.

Här lite mer om Vina Tomić.

°°

PS Läs den senaste texten i Salongen.

Promenad vid Sava i vårljus

Igår eftermiddag begav vi oss av söderut för jag ville se Sava i vårljus. Från moskén följde vi Ulica Grada Chicaga och så tog vi av tvärt åt höger in på Miševečka och strax var vi över vallen och nere i flodkanten.

Londi tog ett dopp på ett säkert ställe under Most mladosti (Ungdomsbron) eller snarare var det så att jag var hennes ankare där under bron. Strax efter att hon kommit upp igen och skakat av sig, så att jag verkade mer nybadad än hon, kom en bil guppande ner längs lervägen. Några män med fiskeredskap steg ur och närmade sig vattnet. Londi och jag gav oss hastigt av och precis när vi kommit över ett litet krön hörde vi en kraftig smäll nerifrån männens håll och så en till, denna gång ännu ljudligare. Fiskade de med sprängämnen? Kanske det.

Vattenytan bredvid de gamla lastfartygen och pråmarna var täckt med måsfåglar. Vad hittar de här som räcker till så många?

Efter en stund glömde vi både smällar och måsar. Vi gick utmed floden en god stund, först österut och sedan tillbaka västerut igen. Londi gjorde då och då små uppehåll för att rulla sig i stubben som stack upp ur leran. Undan för undan blev hon allt brunare. Efter en stund var vi tillbaka vid utgångspunkten:

Detta – som syns på den sista bilden – är Zagreb om man undantar själva staden: Sava, byhusen och Medvednica. Staden döljer sig mellan byhusen och berget. Egentligen är Zagreb rörande litet. Tänk att staden ändå finns där med sina märkliga små juveler Gradec och Kaptol uppkrupna på sluttningen! Det är knappt man kan tro det.

Kiselo zelje

Då och då har jag, när jag gjort mina inköp i småbutikerna här omkring, funderat på vad det kan vara för skillnad mellan ”kiselo kupus” och ”kiselo zelje”. Smaken verkar det ju inte vara någon större skillnad på. Att ”kiselo kupus” är surkål har jag vetat sedan september. Oftast köper man surkålen halvkilovis i små plastpåsar. På vissa påsar står det ”kiselo zelje”, på andra ”kiselo kupus”. Kanske är det olika sorters kål, tänkte jag. Eller är behandlingen lite olika? Nå, idag uppdagades sanningen för mig: det är samma sak, ”kupus” är det officiella ordet och ”zelje” det lokala.

Jag blev rekommenderad ”kiselo zelje” mot min envisa förkylning. Jag ska äta den som sallad med lite olja och paprikapulver på. Kanske något att utöka huskursapoteket med?

Konvalescens

De senaste dagarna har varit lite dimmiga förkylnings- eller influensadagar. Visst har jag skrivit och rättat och översatt och visst har Londi och jag strukit omkring på fälten vid moskén, men då och då har jag bara legat stum på min röda soffa i det större rummet, som kanske kan kallas vardagsrum, och med ögat följt solstrimmorna på golvet eller så har jag tänkt på ingenting och låtit blicken klättra upp och ner för min lilla affisch från museet för naivistisk konst,

det där museet, på vars gård Londi och jag en gång under hösten befann oss på grund av en kedja av ganska dramatiska händelser. Eller så har jag suttit alldeles stilla på min stol i balkongrummet och tittat på solens väggmålningar – solen är en stor målare. Det är nog sådant som kallas vila; välgörande vila, tror jag det är. Konvalescens.

Moskén

De närmaste lite större gröna eller grönaktiga områdena här finns runt moskén, så Londi och jag strövar ofta omkring där, det har jag sagt förr.

När vi går där, funderar jag ofta på sammanhangen kring den här byggnaden; den är ju på något vis överraskande stor. Jag vet nu att det bor många bosniska muslimer i bostadsområdet strax intill och jag vet också eller har i alla fall hört att moskén funnits i så där fem-sex år. På ena sidan finns en stor parkeringsplats, där det ofta står bussar; igår såg jag en från Makedonien där. Man reser uppenbarligen hit också från långt ifrån. Det verkar dessutom som om fotbollsplanen på ena sidan ingår i moskékomplexet.

Den här morgonen har jag tittat lite på nätet efter moskén och nyss läste jag den engelskspråkiga wikipedia-artikeln om islam i Kroatien, där det bland annat står att den här moskén är en av de största och vackraste nya moskéerna i Europa. Ett intressant kuriosum i texten berör ett utdrag ur den italienske sjöfararen Marco Antonio Pigafettas dagbok (tryckt 1585): ”In Istanbul it is customary to speak Croatian, a language which is understood by almost all official Turks, especially military men.”

Här finns en länk till den wikipedia-artikeln.

Jag fann också en text som handlar mer direkt om moskén, en lång text ”från insidan” med många bilder, där jag fick veta att det inte bara är en fotbollsplan hör till moskén, utan flera. Dessutom fann jag en text om den iranske presidenten Mohammed Khatamis besök i moskén. Här är hela texten för den som vill läsa själv utan min inblandning.

En grön rygg: