Igår eftermiddag begav vi oss av söderut för jag ville se Sava i vårljus. Från moskén följde vi Ulica Grada Chicaga och så tog vi av tvärt åt höger in på Miševečka och strax var vi över vallen och nere i flodkanten.
Londi tog ett dopp på ett säkert ställe under Most mladosti (Ungdomsbron) eller snarare var det så att jag var hennes ankare där under bron. Strax efter att hon kommit upp igen och skakat av sig, så att jag verkade mer nybadad än hon, kom en bil guppande ner längs lervägen. Några män med fiskeredskap steg ur och närmade sig vattnet. Londi och jag gav oss hastigt av och precis när vi kommit över ett litet krön hörde vi en kraftig smäll nerifrån männens håll och så en till, denna gång ännu ljudligare. Fiskade de med sprängämnen? Kanske det.
Vattenytan bredvid de gamla lastfartygen och pråmarna var täckt med måsfåglar. Vad hittar de här som räcker till så många?
Efter en stund glömde vi både smällar och måsar. Vi gick utmed floden en god stund, först österut och sedan tillbaka västerut igen. Londi gjorde då och då små uppehåll för att rulla sig i stubben som stack upp ur leran. Undan för undan blev hon allt brunare. Efter en stund var vi tillbaka vid utgångspunkten:
Detta – som syns på den sista bilden – är Zagreb om man undantar själva staden: Sava, byhusen och Medvednica. Staden döljer sig mellan byhusen och berget. Egentligen är Zagreb rörande litet. Tänk att staden ändå finns där med sina märkliga små juveler Gradec och Kaptol uppkrupna på sluttningen! Det är knappt man kan tro det.
Hej Bodil, fin dagsbild. Undrar: Hur stort är Zagreb nu? Det gläder mig att det fortfarande kan kallas litet. Small is beautiful.
Tack! Jag har sett siffror på runt 900 000 på olika ställen, men sådant där är ju alltid bedrägligt. Vad räknas till staden? Kanske gör en del nybyggda områden söder om floden att staden i siffror blir större ”än den är”. Själv bor jag i en utkant ( strax söder om Vukovarska, om det säger dig något) som jag nästan skulle kalla en förort. Ändå når jag de centrala inre delarna på en trekvart utan att gå särskilt fort. Och själva det inre med Donji grad (Nedre staden) och Gornji grad (Övre staden – med Gradec och Kaptol) är behändigt litet och fyllt av en gammaldags centraleuropeisk charm, särskilt Gornji grad.
Jag har så svävande minnen av Zagreb eftersom jag befann mig där samtidigt som jag befann mig i förälskelse. Men atmosfären minns jag, genomgående vänlig, om än lite stressad av de långvariga motsättningarna mellan olika delar av dåvarande Jugoslavien.
Det låter som en Uppsala-storlek? Och ja, ”den centraleuropeiska charmen” är ju det man alltid kan ta nattåget tillbaka till.
I svävande minnen finns det förstås inte plats för en så prosaisk gata eller snarare trafikled som Vukovarska.
På sätt och vis är det kanske en Uppsala-storlek över de centrala delarna av staden – om man undantar Dolac, den stora marknaden, och en del annat.
Hej Bodil,
Jag njuter så intensivt av dina skildringar av din nya hemstad. Och återigen tänker jag att du måste ge ut dessa texter i bokform.
Här strålar solen från en klarblå himmel. Men det är ganska kallt. -20° i morse.
Ha en skön helg!
Kanske är det här på sätt och vis mer passande än den mer slutna bokformen. Det här lilla samtalet i kanten har ju sitt värde. Det dynamiska, rörliga ännu inte färdiga.