Blogg

Neuruppin – sommaren 2011

Bodil Z 6 kommentarer

Dags igen för lite återblickar på sommaren som gick (fast här är den kvar ändå). I mitten av juli tillbringade Londi och jag två dagar i Neuruppin, Theodor Fontanes och Karl Friedrich Schinkels födelsestad. Hit kommer jag ofta för att gå i spår: Fontanes, Schinkels och till sist mina egna.

Staden fick ett uppsving på slutet av 1990-talet och runt sekelskiftet. Många byggnader restaurerades, ett stort hotell uppfördes till vissas irritation nere vid sjön och turister strömmade till. Nu pågår ett slags efterdyning. Man hade hoppats för mycket, lokaler står tomma, arbetslösheten, särskilt bland ungdomar, är stor och det enda stället som verkar vara ekonomiskt riktigt framgångsrikt är en glassbar grundad av en napoletanare som tillbringar delar av vintern nere i sina hemtrakter.

Men kanske vänder vindarna igen. Staden är vacker, mycket är välskött, naturen omkring är härlig med lövskogar och rader av sjöar.

Blick mot klosterkyrkan nere vid sjön:

Vy från samma kyrka:

Ruppiner See sedd från en sydlig vinkel av staden:

Siechenstraße (?) med Londi som ”Gastgeberin des Bildes”:

Försök till analys av en belägenhet

Bodil Z 10 kommentarer

Jag försöker lokalisera min position i världen. Bor jag här ”på allvar” nu? Jag minns en bild jag hade i huvudet sent i höstas. Jag stod med fötterna på varsitt isflak – ja, det där med is var egentligen oviktigt – och jag kände att de här flaken sakta sakta gled isär. Det går inte att stå så hur länge som helst. Någon gång måste man dra över den ena foten till det flak där den andra står, eller hur? Nu har jag kanske nått den punkten. Är det här hemma nu? Jag vet inte, för jag får kanske inte stanna här – mer än ett år, två, tre? Men Sverige känns som borta nu, så är det. Har jag bosatt mig i ett slags hemlöshet? Kanske. Nej, missförstå mig inte, det här är ingen klagolåt, inget nödrop, det är ett försök till analys av en belägenhet.

Och vad talar jag för språk? Min kroatiska är fortfarande ytterst skral och benar jag på skoj upp gårdagen utifrån vilka språk jag använde så såg det ut ungefär så här: minikroatiska – engelska – svenska – italienska – tyska – engelska – minikroatiska – lite italienska i telefonen.

Och – mest som en liten påminnelse till mig själv – detta tänkte jag i december om min bostad här.

Byggnader av Viktor Kovačić och Ivan Meštrović

Bodil Z 4 kommentarer

Här kommer nu som utlovat en bild av Nationalbanken i Zagreb, ett verk av Viktor Kovačić:

Och så här såg jag den på ett foto på utställningen med art déco i Muzej za umjetnost i obrt här i våras:

Jag trodde att jag skulle få till samma vinkel när jag tog min bild, men det gjorde jag verkligen inte. Nej.

Och så en byggnad av Ivan Meštrović nu:

och då:

Den uppfördes på 1930-talet och var först tänkt som utställningslokal, men omvandlades 1941 till moské och utökades då med tre minareter. 1949 revs minareterna ner. Idag är byggnaden utställningslokal för samtidskonst.

Hapensaari i dikten

Bodil Z

En dag i förra veckan var det omprov i muntlig framställning för studenterna i årskurs två. Mellan två av dem uppstod en stor lucka, så jag såg mig om i arbetsrummet efter något att läsa. Jag fann en antologi utgiven av Svenska litteratursällskapet i Finland och började bläddra i den. Snart visste jag vilken av texterna jag ville läsa. Det var ”Hapensaari i dikten” en text om Emil Zilliacus och gården Hapensaaris plats i hans diktning. Essän är skriven av sonen Henrik Zilliacus.

Texten börjar med den här dikten ur debutsamlingen ”Offereld”:

Solförfylld och ekomsusad
står min gård på fruktbar grund.
Fjärden, blå och böljekrusad,
omger den, och vik och sund.

Under junidagar regna
aplarna sin vita blom.
Granars gröna häckar hägna
höstens röda rikedom.

Gyllne löven lönnar, lindar
ned på parkens gångar strö.
Högt mot fönstren nordanvindar
hopa vinterns vita snö.

Trötta tankar, sjuka sinnen
sövas där till stilla ro.
Blödande och ljuva minnen
i de låga rummen bo.

Luften var tjock och tät i det trånga, övermöblerade arbetsrummet, utanför lutade solvärmen tung mot rutan och jag sökte och fann svalka i denna djupt nordiska rad: ”Fjärden, blå och böljekrusad”.


en fjärd från min "blåa period"

Så här djärvt avslutar Henrik Zilliacus förresten sin betraktelse:

Karelens Ithaka har man kallat Hapensaari. Uttrycket är väl underbyggt. Ändå tror jag att det vore mera i samklang med Emil Zilliacus känslovärld att tala om Ithaka som Greklands Hapensaari.

Fontändag

Bodil Z 7 kommentarer

Igår var det en fontändag för Londi och på sätt och vis för mig också, som fontänfotograf – och som lockad att hoppa i själv. Kanske borde jag inte ha dragit med Londi in till stan i hettan, men på förmiddagen verkade den ännu ganska hanterlig. Sedan svällde den…

Först drack Londi lutad på armbågarna i den triangulära fontänbassängen framför Nationalbanken – (byggnaden är en skapelse av Viktor Kovačić och den ska jag vid ett annat tillfälle visa upp):

Någon halvtimme senare genomförde hon sin klassiska drickning ur fontänen på Trg bana Jelačića:

Sedan steg värmen och jag bestämde att det var tillåtet för hundar att bada i fontäner, så i parken Zrinjevac klev Londi ner i vattnet:

En kort stund senare tog hon ett dopp i fontänen bakom Tomislavstatyn – ni ser Glavni Kolodvor, Centralstationen, i fonden, statyn kan man väl bara ana:

Och solen fyllde himlen: