Blogg

Så har jag då återbördats till Zagreb – av Augsburg Airways – och Londi och jag återupprättat vårt gemensamma hushåll här på Hvarska 10. I min trasiga brevlådan fann jag en novellsamling som skulle varit recenserad i förrgår. Dessutom är det inte fråga om någon bok mellan pärmar utan det rör sig om en pappershög som lätt hamnar i oordning. Ja, ja. Men en mikroåterblick på denna göteborgska bokmässa med tyskspråkig litteratur i fokus vill jag ändå hinna koka ihop nu. Vad jag än hört av andra och vad man än sagt för babbel (”Tysk litteratur är väl ganska tråkig?” och ”Är du verkligen tysk, du har ju humor?”) på Babel härom kvällen, så tycker jag att jag under mässan sett mycket som pekar fram mot ett ökande intresse för tysk och tyskspråkig litteratur i Sverige. Det talades med självklarhet om den tyskspråkiga kulturens betydelse här och nu, i Sverige och Europa från vilka montrar eller scener som helst. Ingen människa utan hårt spända skygglappar kan längre på ett förkvävande och begränsande ringa in exakt vad tyskspråkig litteratur är idag för den här litteraturen är på tusen sätt. Det ryms världar mellan Herta Müllers texter och Benedict Wells berlinvecka. Felicitas Hoppe känner och gillar det läsande Sverige sedan nästan länge, men Nora Gomringers vilda poetiska upptåg briserade kanske för första gången på svensk botten under dessa dagar. Terézia Mora är en av de riktigt stora och möjligen håller hon på att nå en svensk läsekrets i dessa dagar. Uwe Timms Currywurst har funnits här ett tag redan och går ännu sitt segertåg och Uwe Tellkamps torn är något man talar och skriver och vet saker om både här och där. Och nu rabblar jag lite på prov: Peter Stamm, Clemens Mayer, Melinda Nadj Abonji, Ferdinand von Schirach och Dimitré Dinev. Och naturligtvis hoppar jag över hur många som helst. Säkert någon som är viktigast, men det gör egentligen ingenting.

Nu ska jag göra mitt dagsverke, men innan dess vill jag bjuda på några utblickar från flygplanen (ja, jag bytte i München) som förde mig hit:

färd över nordtyskt landskap

Kan detta vara Main?

inflygning över de österrikiska Alperna

Sava-krökar i Slovenien

strax före landning på Zračna luka Zagreb

°°

PS Så här kan man också berätta om bokmässan. Eller så här.

Det senaste numret av Lyrikvännen har just kommit ut. Så här presenterar Anna-Lina Brunell detta nummer:

Hur många är vi inte som först mött den tyska lyriken genom ”Wanderers Nachtlied”, den dikt av Goethe som inleds med det berömda ”Über allen Gipfeln / ist Ruh”. Jag minns den sällsamma pauseringen, fördröjningarna, som andrum. Och så raden om fåglarna: ”Die Vögelein schweigen im Walde.” De tiger, och skogen ljuder av tystnad.

Ja, ibland är tala bara silver. Ibland är språket otillräckligt, överflödigt, hjälplöst. Alice Kassius Eggers konstaterar att orden tar slut i mötet med döden – att döden, med Rainer Maria Rilkes ord, är för stark: ”Allt försvinner, pratas bort.” På samma sätt skriver Ingeborg Bachmann-översättaren Linda Östergaard om ordens banalitet, det våld som finns i att tolka, översätta, förstå. ”Vad är det jag för över, genom mina tankar, min kropp, mina fingertoppar?”

Europas 1900-talshistoria har slagit upp stora revor i det tyska språket, lämnat efter sig tomrum och tystnader av flera slag. Böcker har bränts och beslagtagits, människor har belagts med skrivförbud eller tystats ned för gott. Gertrud Kolmar, en av poeterna som presenteras i detta nummer, hann ge ut tre diktsamlingar innan hon deporterades till Auschwitz. Horst Samson hotades till livet i diktaturens Rumänien – i en dikt som vi publicerar på både tyska och svenska beskriver han orden såsom drabbade av en ohejdbar tumör. Numret inleds med en essä av Axel Englund som funnit traumatiska minnesspår i W.G. Sebalds dikter.

Många ville hävda att tyskan var ett förbrukat språk efter 1945. Men författarna fortsatte skriva. Vi publicerar ett urval av Oskar Pastiors absurdistiska språkexperiment, Friederike Mayröckers hänförande prosalyrik och Monika Rincks eklektiska dikter. Falska foreller sjunger, natten sprättas upp, spräckta naglar kraxar. Som Rincks översättare Cecilia Hansson skriver: ibland känns faktiskt det poetiska språkets möjligheter oändliga!

Bläddra gärna vidare i den andan och läs bland mycket annat nyöversatta dikter av Philip Levine, årets Poet Laureate i USA. Ann Lingebrandt har fördjupat sig i Gösta Ågrens senaste diktsamling och poeten Elise Ingvarsson berättar om ett starkt diktmöte. Författaren Elisabeth Hjorth bidrar med en nyskriven dikt om tragedin i Norge.

En annan röst har gått till vila. Poeten och översättaren Augustin Mannerheim gick bort i slutet av augusti, 96 år gammal, mitt under arbetet med detta nummer. Vi publicerar här två av hans sista Goethe-tolkningar.

°°
Jag är både glad och stolt över att Horst Samsons dikt RUMANIA BY NIGHT finns med i det här numret i original och översättning, en översättning jag ju diskuterade med er en hel del här. Och den diskussionen satte förstås spår i översättningen.

°°
PS I Salongen publiceras idag det avslutande avsnittet av den långa Musil-inspirerade essän.