Blogg

För drygt fyra år sedan läste jag Artur Klinaus hisnande (”atemberaubendes” skulle jag vilja säga) bok om Minsk. Jag hade köpt den i dess tyska översättning Minsk – Sonnenstadt der Träume under bokmässan i Leipzig i mars 2007, detta var den enda version som fanns i bokform på den tiden. Originalet fanns inte som bok.

Nu har det hänt stora saker här i Sverige och Klinaus bok har kommit ut i svensk språkdräkt på förlaget Ersatz med titeln Minsk – Drömmarnas solstad. Det är Lars Erik Blomqvist som gjort översättningen från ryskan och boken innehåller en rad fantastiska fotografier av författaren själv. Det rör sig om en mycket mera storslagen och påkostad utgåva än den tyska, som ändå var en dröm.

I Salongen våren 2007 skrev jag en text om den som började så här:

Första gången jag mötte Minsk i litteraturen var i Wolfgang Büschers ”Berlin – Moskau Eine Reise zu Fuß”. Det är vandrarens eller den förbipasserandes Minsk man ser en skymt av här och ändå har bilden något gemensamt med den som Artur Klinau ger oss inifrån stadens djup, från stadens långa brutala historia, från Klinaus uppväxt i staden. Büscher skildrar den en gång så här: "Det var en skönhet och en ordning, som om den vore skapad av scenarbetare strax före premiären." Denna beskrivning motsvaras av ett av alla de skikt som Klinau ger oss i sin bok "Minsk – Sonnenstadt der Träume", "Minsk – drömmarnas solstad".

Både titeln, stilen och delar av innehållet anknyter till Tommaso Campanellas (1568-1639) "Solstaden". Stilen har också stråk av legend eller saga i sig. Klinau beskriver Minsk, dess människofrämmande dimensioner, dess stora tomma rum, ljusets obarmhärtighet över dessa ytor, de långa skuggorna (här associerar han bland annat till de Chiricos måleri). Han analyserar också kommunismens huvudlösa mastodontiska grymhet genom Minsks kalla palats och monstruöst överdimensionerade och folktomma avenyer. Men han går också långt tillbaka i Minsks historia. Staden har gång på gång under sin mer än tusenåriga historia skövlats och förötts. Dess herrar har varit slaviska furstar, lituaer, polacker, ryssar, fransmän, tyskar och sovjetryssar. Klinau beskriver Minsk som ett slags gravplats för alla de tidigare uppenbarelserna av staden här, men också som ett tomrum, ett tomrum som blev till den perfekta platsen för uppförande av den kommunistiska utopin, drömstaden.

Och här är hela texten.

Vid samma detta minskrusets tid skrev jag också två pausträdstexter om denna bok. Här är den ena och detta är den andra

Under bokmässan i Göteborg för några dagar sedan lyssnade jag på ett seminarium där Dmitri Plax samtalade med Artur Klinau om denna märkliga bok. Nej, jag kan inte återge samtalet för jag lyssnade bara helt egoistiskt för mitt eget nu. Men så här såg de i alla fall ut under några korta ögonblick av samtalet.

Bokförlaget perenn som leds av eldsjälen Per Nilson har sitt fokus i Centraleuropa, i många fall ett judiskt Centraleuropa. Per översätter själv från både tyska och tjeckiska, men allt emellanåt anlitar han också andra översättare. Här är en översikt över hans hittillsvarande utgivning:

Jiří Weil: Liv med en stjärna
Karel Pecka: Gallerien
Josef Čapek: Hundens och kattens äventyr
Jiří Weil: Mendelssohn på taket
Lenka Reinerová: Drömmarnas kafé
Karel Poláček: Judiska anekdoter
Wolfgang Borchert: Utanför dörren. Fjorton prosastycken och ett drama
Karl-Markus Gauss: De döende européerna
Annette Muller: Den lilla flickan i Vintervelodromen
Karl-Markus Gauss: Hundätarna i Svinia

Och följer ni den här länken så hittar ni upplysningar om var och en av böckerna.

Årets perennmonter på bokmässan i Göteborg var prydd med en serie bilder från en resa i Transsylvanien/Siebenbürgen, vilket gjorde den här platsen till en av de vackraste på hela mässan. Här är en av bilderna (lätt beskuren), en suggestiv vy som lockar åskådaren långt in i bilden:

Vid sidan av förlaget driver Per också det ideella projektet Kultur i öst, där han bland annat presenterar korta litterära texter i översättning från mellersta och östra Europa. En viktig del i projektet består i rikt illustrerade reseskildringar från Europas östra hälft.

Herta Müllers essäsamling Hunger och siden kom ut med minsta möjliga marginal i förhållande till bokmässan i Göteborg, det vill säga en dag i förväg.

Under bokmässedagarna hade Herta Müller ett digert program. Hon höll öppningstalet, medverkade vid två större seminarier med rubrikerna ”Språket som Heimat” och ”Minnet överger inte sanningen” förutom att hon deltog i ytterligare några evenemang. Jag besökte båda seminarierna och mitt bestående intryck av dessa är att hon liksom rörde sig fritt ovanför arrangemangen och talade om det hon just för ögonblicket ville oberoende av det för tillfället satta ämnet. Hon redogjorde glasklart för sitt förhållande till sina texter samtidigt som hon höll en humoristisk och cool distans både till sig själv och till hela ”uppdukningen” runt omkring. Med upphöjt lugn och en märkligt ljusstark glimt i ögat sa hon saker om tillvaron som kunde träffa hur djupt som helst hos lyssnaren. Jag minns särskilt det hon sa om hur vi kan uppleva befrielsen från det vi verkligen ville bli fria från som en förlust.

Jag kan inte låta bli att tro att hon ibland var lycklig i de här stunderna av skyddad uppmärksamhet.

°°

För att nu inte komma helt bort från Hunger och siden lägger jag in en länk här till den då ännu inte färdigkorrade inledningen till titelessän.

En av de platser jag ofta återvände till under bokmässan i Göteborg var montern som förlaget Thorén & Lindskog hyrt in sig i. Så här beskriver sig Johan Thorén och Jörn Lindskog på förlagets hemsida:

Vi är ett nystartat förlag som har för avsikt att översätta och ge ut berättelser av tyskspråkiga författare. Vi vill ge människor som inte vill eller kan läsa på tyska en möjlighet att ta del av alla roliga, tragiska, spännande, vansinniga och fantastiska historier från Tyskland, Österrike och Schweiz vilka aldrig nått Sverige. …

Thorén & Lindskog är på förlagssidan den viktigaste aktören bakom den nya öppningen mot tyskspråkig litteratur i Sverige. Och detta är bara början för förlaget är mycket ungt och dådkraftigt.

På torsdagen var det stort mingel där med öl, vin, pumpernickel med pålägg och currywurst, ja, currywursten var förstås en bok, men resten kunde man svälja genom munnen.

Hittills har förlaget givit ut följande böcker:

Uwe Timm: Upptäckten av currywursten
Ralf Rothmann: Mjölk och kol
Siegfried Lenz: En tyst minut
Selma Mahlknecht: Ingen fara
Tanja Langer: Cap Esterel
Uwe Timm: I skuggan av min bror
Siegfried Lenz: Vilken teater!
Peter Stamm: Sju år
Benedict Wells: En vecka i Berlin
Ricarda Junge: Stalinhusen

Här kan man läsa ett och annat om dessa böcker.

Vill ni veta lite om Jörn Lindskogs erfarenheter av översättandet, finns en intervju med honom i Salongen.

Och så här såg det ut i montern under en av de lite lugnare stunderna:

°°

PS I Salongen finns den här veckan – men det har ni kanske redan märkt? – en text om Claudio Magris.