Herta Müller och ”Hunger och siden”

Herta Müllers essäsamling Hunger och siden kom ut med minsta möjliga marginal i förhållande till bokmässan i Göteborg, det vill säga en dag i förväg.

Under bokmässedagarna hade Herta Müller ett digert program. Hon höll öppningstalet, medverkade vid två större seminarier med rubrikerna ”Språket som Heimat” och ”Minnet överger inte sanningen” förutom att hon deltog i ytterligare några evenemang. Jag besökte båda seminarierna och mitt bestående intryck av dessa är att hon liksom rörde sig fritt ovanför arrangemangen och talade om det hon just för ögonblicket ville oberoende av det för tillfället satta ämnet. Hon redogjorde glasklart för sitt förhållande till sina texter samtidigt som hon höll en humoristisk och cool distans både till sig själv och till hela ”uppdukningen” runt omkring. Med upphöjt lugn och en märkligt ljusstark glimt i ögat sa hon saker om tillvaron som kunde träffa hur djupt som helst hos lyssnaren. Jag minns särskilt det hon sa om hur vi kan uppleva befrielsen från det vi verkligen ville bli fria från som en förlust.

Jag kan inte låta bli att tro att hon ibland var lycklig i de här stunderna av skyddad uppmärksamhet.

°°

För att nu inte komma helt bort från Hunger och siden lägger jag in en länk här till den då ännu inte färdigkorrade inledningen till titelessän.

7 tankar om “Herta Müller och ”Hunger och siden”

  1. Jag lyssnade till Herta Müller här i Uppsala igår. I en sal i Economicum som ligger tvärs över gatan där jag bor!
    Mycket folk i hörsalen. Hon läste några av sina nya starka texter, bland annat om sina nyskapanse metaforer om silverskeden och om snön, som uppenbarligen hon också gjorde i Göteborg (enligt en notis i DN).
    Intressant att höra henne läsa själv, men tyvärr blev det bara en uppläsning, eftersom det inte fanns några personer på podiet som kunde föra ett samtal med henne också. Vilket uppenbarligen var fallet i Göterborg, av bilderna att döma.

  2. På bokmässan i Göteborg blev det ett ganska livligt samtal på podiet och både Herta Müller och Péter Nádas pratade liksom om vad de ville och i vilken ordning de ville. Nádas gav sig till exempel på att intervjua Aris Fioretos om hans språkliga bakgrund. Det var en svår uppgift för tolken men väldigt roligt och spännande för publiken, särskilt för dem som förstår tyska och alltså inte behövde vänta på tolkningen. Man skulle förstås haft en bandspelare.

  3. Jag gillar verkligen Herta Müller. Hon har mycket att säga som är ”spot on” och det är verkligen intressant att läsa hennes böcker ur flera synvinklar.

Kommentera