Minsk

Med mig från Leipzig har jag en rad spännande böcker. Just nu fördjupar jag mig i ”Minsk – Sonnenstadt der Träume” av Artur Klinau, född i Minsk 1965. Han är utgivare av ”pARTisan”, den enda tidskriften för modern konst i Vitryssland idag.

Minsk

Så här beskrivs boken i introduktionstexten:

Wer zum erstenmal nach Minsk kommt, ist irritiert und überwältigt von den riesigen Boulevards, den endlosen Parks mitten im Zentrum, den vielen mit sonderbarem Dekor reich verzierten Palästen.Von den Sowjets als ideale Stadt, als Verwirklichung der kommunistischen Utopie entworfen, hat Minsk sich in einen Raum des Absurden verwandelt: architektonisches Monument einer Stadt des Glücks und Ausdruck der Unmöglichkeit, es zu erlangen. Hier findet der Kampf um die Zukunft statt, die Demokratie drängt hinein, die die Errichtung einer idealen Stadt schon immer torpediert hat. Der weißrussische Künstler, Architekt und Publizist Artur Klinau porträtiert die "Sonnenstadt der Träume", erzählt vom Widerstand gegen die Diktatur Lukaschenkos und konstatiert das Verschwinden Europas in der Dämmerzone Weißrußland.

Den som för första gången kommer till Minsk blir irriterad och överväldigad av de jättelika boulevarderna, de ändlösa parkerna mitt i centrum, de många palatsen så rikt utsirade med en märklig dekor. Minsk, som av sovjetkommunisterna planerades som idealstaden, som förverkligandet av den kommunistiska utopin, har blivit till en absurditetens stad: ett arkitektoniskt monument över Lyckans stad och uttryck för omöjligheten att uppnå denna. Här äger kampen om framtiden rum, demokratin tränger in och denna har ju alltid torpederat skapandet av en idealstad. Den vitryske konstnären, arkitekten och publicist Artur Klinau porträtterar ”Drömmarna solstad”, berättar om motstånd mot Lukasjenkos diktatur och låter oss se Europa försvinna i den vitryska skymningszonen. (ungefärlig översättning)

Både titeln, stilen och delar av innehållet anknyter till Tommaso Campanellas (1568-1639) ”Solstaden”. Stilen har också stråk av legend eller saga i sig. Klinau beskriver Minsk, dess människofrämmande dimensioner, dess stora tomma rum, ljusets obarmhärtighet över dessa ytor, de långa skuggorna (här associerar han inte helt överraskande till de Chiricos måleri). Han analyserar också kommunismens huvudlösa mastodontiska grymhet genom Minsks kalla palats och monstruöst överdimensionerade och folktomma avenyer.

Här är några av fotografierna ur boken:

Opernpalast
Operapalatset

Oktoberplatz
Oktobertorget

Palast der Republik
Republikens palats

Som (haltande) jämförelse: Någon i slutet av förra sommaren gjorde jag ett inlägg här om den friulanska staden Palmanova. Jag kallade det ”Palmanova – en matematisk önskedröm” och mina associationer gick i den texten bland annat till Campanella och de Chirico. Här är några av bilderna i miniatyr:

Palmanova 1
Palmanova, veduta aerea

Palmanova 2
Palmanova

Giorgio de Chirico
målning av Giorgio de Chirico

Città ideale
Luciano Laureana: La città ideale

Campanella
Tommaso Campanella: La Città del Sole

9 tankar om “Minsk

  1. Ja, begreppet stalinistisk arkitektur finns väl inte för inte.
    Det är en sorts smäckig bautaklassicism det är frågan om, där skavankerna syns på närmre håll, det är torg för parader och folkmassor och byggnader som kulisser och fonder, men utan tidigare epokers detaljer i den lilla skalan.
    Betong istället för stenarbeten.

  2. Ja, och när jag tänker efter så är väl mussoliniarkitekturen en släkting. Det finns en del sådana där ”för stora” och liksom ”hotfullt skrytlinjiga” hus i Italien – bland alla vackra hus och palats. Men Minsk slår nog det mesta i arkitetonisk hotfullhet – människan blir myra eller larv på de där torgen och nedanför de där huskolosserna. Också deras betongiga bräcklighet bär ett hot i sig.

  3. Jo, och jag har rätt märkliga minnen från Olympiastadion i Berlin. (Ihop med Viljans triumf, hette den inte så filmen om Olympiaden?)
    ALLA byggde på det där viset, det finns liknande exempel även från demokratier från samma period. Fast de där platserna för masscener är nog ryssarna ”bäst” på. Eller kineserna, kanske.
    Vet inte.

  4. Jag tittade just på en bild på Tiananmen-torget (eller vad det heter) och ja, det är verkligen skrämmande oändligt. Det behövs väl några hundratusen männidkor för att dämpa agorafobin – och kanske i stället väcka andra fobier eller helt naturliga ”skräcker” till liv.

    I alla fall är den här Minsk-boken oerhört bra.

  5. I all välmening: ”Triumf des Willens” kom 1935 och visade partidagen i Nuernberg. Olympiafilmen-som jag inte vet om den hade något särskilt namn- handlade om Berlinolympiaden 1936 men enligt IMDB kom den ut 1938.

    A propos fascistisk arkitektur: Södra Stationsområdet i Stockholm är väl ett praktexempel även om det förmodligen inte var någon politisk tanke bakom. Men Musse skulle ha känt sig som hemma, det är säkert.

    Tianmen Square däremot är inte speciellt skräckinjagande tycker jag fast stort. Så länge man inte tänker på vad som skedde där förstås.

  6. Du har rätt B-O, mitt fel
    Men att dricka vin, äta tomater, lyssna på I Dury och tänka (rätt) går inte ihop, det förstår jag nu
    1-0 till B-O som Har ordet 😀
    r

  7. Bra, jag blandar ihop filmerna, men nu blev det ordning och reda. Tack, Bengt O!
    Olympiastadion i Berlin hade ett fält framför sig som var OÄNDLIGT.
    Och som i filmen var fyllt med folk, föstås.

    Och därför håller jag inte med dig Bengt om Södra Station, formerna är visserligen en form av klumpig klassicism, åtminstone Bofills skapelser, men ”parken” framför är värdelös ur masscenesynpunkt, och resten av området går ju inte ens att klämma in några hundra pers på samtidigt.

    Fascistarkitektur är lika mycket, nästan mer, stadsbyggnad som/än enskilda byggnadsverk.
    Det är det massmediala rummet i fysisk gestalt.

Kommentera