Blogg

siebenundzwanzig

Härom dagen kom ett paket med den här tunna boken av Herbert J. Wimmer hit till Hvarska 10:


lite självsvåldigt har jag ställt Alexandras version av huvudfigurerna ur ”Det kaukasische Kreidekreis” ovanpå…

Jag läste dikterna och valde en – för att jag tycker om den, för att jag tror att den handlar om Elfriede Gerstl och för att tjugosju också är mitt speciella lyckotal (vill ni veta varför så får ni fråga):

siebenundzwanzig

dieser sonntag ist schon
der siebenundzwanzigste
sonntag ohne dich
noch immer tut es weh
siebenundzwanzig
war deine glückszahl
seit siebenundzwanzig wochen
bist du erlöst
von unglück und glück
von mir und dir
du fehlst mir
wie am ersten tag

≈≈≈

tjugosju

denna söndag är redan
den tjugosjunde
söndagen utan dig
ännu gör det ont
tjugosju
var ditt lyckotal
sedan tjugosju veckor
är du förlöst
från olycka och lycka
från mig och dig
du fattas mig
som den första dagen

Sista raden – wie am ersten tag – bär inom sig ett eko från Goethes ord i Faust I i Prolog im Himmel:

Prolog im Himmel

Raphael:

Die Sonne tönt nach alter Weise
In Brudersphären Wettgesang,
Und ihre vorgeschriebne Reise
Vollendet sie mit Donnergang.
Ihr Anblick gibt den Engeln Stärke,
Wenn keiner sie ergründen mag;
Die unbegreiflich hohen Werke
Sind herrlich wie am ersten Tag.

Liten inblick i Museum of Broken Relationships

Jag vet inte hur många gånger jag gått förbi Muzej prekinutih veza eller Museum of Broken Relationships uppe i Gradec och sagt något i stil med: ”Vem vet vad som kan finnas därinne.” Nu har jag varit där – tillsammans med Daniela på en liten söndagspromenad utan Londi, som ville vila efter lördagens stora Maksimir-runda.

Och vad finns då där? Lite kan man se här. I alla fall finns där en rad föremål och små texter som människor lämnat in som minnen av deras brustna förhållanden. En del är ganska förutsebart, något är gripande, annat patetiskt och ett och annat överraskar – kanske med ett lite distanserat och ironiskt grepp. Som detta:

° ° ° ° ° ° ° ° ° ° ° ° ° ° ° ° ° ° ° °

Intimshampo (för män). Efter att förhållandet tagit slut använde min mor det för att putsa glas. Hon påstår att det är utmärkt.

Mitt urbana kosmopolitiska liv

Även om jag på min lediga tid mest strövar omkring med Londi här i kvarteret och plockar valnötter på marken och tjuvplockar enstaka druvor ur trädgårdarna, så är det nog så att jag aldrig tidigare levt ett så urbant och kosmopolitiskt liv. Under de senaste veckorna har jag sett en tyskspråkig version av Fröken Julie (Gospođica Julija) på Zagrebačko kazalište mladih, samma teater där mina studenter spelade Strindberg i maj i år för övrigt. Det var Schaubühne i Berlin som var på besök på den internationella teaterfestivalen. Textremsorna i taket var på kroatiska och engelska. Kort där efter var jag på den österrikiske regissören Micheal Hanekes Amour (Ljubav). En skakande film, säger jag kort för nu vill jag främst vara lite praktiskt uppräknande. Den var på franska med kroatisk text och eftersom man inte talade så mycket förstod jag nästan allt, fastän dessa båda inte hör till mina starkare språk. I förra veckan var det sedan dags för den svenske poeten Kjell Espmarks besök här i staden på Knjižnica Hrvatske akademije znanosti i umjetnosti (kroatiska konst- och vetenskapsakademiens bibliotek). Han läste ur samlingen Vintergata och talade om sitt författarskap, mest på engelska men någon dikt läste han på svenska. Studenter från dramaakademien läste dessutom ett antal av dikterna i Sonja Bennets kroatiska översättning. Och i förrgår var jag på en italienskspråkig Antigone-föreställning på Kazalište Gavella. En teaterensemble från Rijeka gästspelade. Publiken verkade till stor del italienskspråk men föreställningen textades på kroatiska.

Allt detta var väl inte lika bra – teaterföreställningarna var båda väl fragmentariserade och flerdimensionella – men inne i mitt huvud har det gett många bilder och mycket att tänka vidare på. Det fragmentariserade blir ju ofta helt i minnet – eller uppdelat och kombinerat på nya sätt…


Fröken Julie ur Kristins perspektiv kunde man kalla föreställningen som för övrigt var mer film än teater.

Och alla de här intrycken låter sig naturligtvis på ett utmärkt sätt kombineras med nötplockning, druvpallning och hundvandringar nere längs Savas lerstränder.

Förändringar i vårt kvarter

När Londi och jag kom tillbaka till Zagreb i slutet av augusti gjorde jag några tråkiga upptäckter på butiksfronten i våra kvarter. Anitas lilla butik, där jag brukat köpa allt möjligt från pršut och surkål till sockor var stängd och övergiven. Först trodde jag att den var sommarstängd, men veckorna gick och inget livstecken syntes tills det plötsligt dök upp en skylt där det stod något med ”iznajmljuje” – uthyres. Vägg i vägg med Anitas affär fanns tidigare ett bageri, där jag visserligen inte köpt allt mitt bröd men ganska ofta hade jag köpt av deras härliga puterštangice och ibland, när jag inte hade lust att laga mat, någon burek. Vid min återkomst såg jag att lokalen var helt tom, liksom renrakad, bara väggkaklet fanns kvar. I och för sig hade jag vetat ett det här bageriet haft svårt att klara sig, Anita hade väldigt bra bröd i sin affär, bland annat det bröd som blev korat till Kroatiens bästa år 2011, ett fullkornbröd (punozrnati kruh) som jag också köpte av. Dessutom brukade Anita då och då stå på lur utanför sin butik för att med blicken hindra dem av hennes kunder som försökte gå in i bageriet. Jag kände mig alltid som en tjuv när jag smet in där. När jag nu såg att bageriet inte längre fanns tänkte jag något i stil med: ”Typiskt, nu när jag äntligen skulle kunna gå in där helt öppet, så finns det inte längre!” Nå, eländet nådde sin botten när jag några veckor senare plötsligt fick se en skylt på rutan till min frukt- och grönsakshandel: ”Poštovani kupci, zbog bolesti vlasnika voćarna je zatvorena do daljnjeg.” (Ärade kunder, på grund av ägarens sjukdom är fruktaffären stängd tills vidare.)

Plötsligt blev mina inköpsrundor längre och jag tvingades dessutom köpa mer på Mercator. För säkerhets skull slog jag nästan varje dag lovar runt de stängda affärerna på mina promenader med Londi. Och se, i förrgår var fruktaffären plötsligt öppen igen och den sjuke stod där inne frisk: ”Kako ste?” ”Dobro.” Jag köpte massor: äpplen, druvor, tomater, lök, paprika, zucchini och šipak (granatäpple). Frukt- och grösaksbalansen var återställd.

Och nu den här morgonen såg jag en lapp uppklistrad på insidan av det övergivna bageriet: ”Uskoro otvorenje pekarne”. (”Snart öppnas bageriet” eller mer exakt ”Snart öppnande av bageriet”). Så det finns hopp på brödsidan också. Det gäller nu att bageriet bygger upp en stabil kundkrets innan någon tar över Anitas affär, om någon nu vågar sig på det. Kanske vore det en idé för en slaktare att öppna där…

Ljubljana i början av oktober

Från stationen gick vi ganska raskt och var snart inne i själva Ljubljana. Vi hamnade nästan genast i det som jag tror är det officiella centrum, den romantiske diktaren Prešerens torg, den rosa franciskanerkyrkan och de tre broarna. Daniela var ju här för första gången, så vi tittade extra noga. Sedan strövade vi utmed Ljubljanicas kanter, gick in i små gränder både åt borgsidan och åt den andra sidan. Vi kastade blickar upp mot borgen på det lilla berget, men lät den ligga där den låg. Vad gjorde vi mer? Tja, vi åt štrukli och surkål och lite annat. Och efter några rundor i staden klämde vi också varsin kremšnita. Smulor av både det ena och det andra föll ner till Londi under bordet.


Ljubljanica med franciskanerkyrkan i fonden


bilck över vårt bord vid floden


Londi på väg mot ett torg på borgsidan av floden – jag kommer inte på namnet nu