Blogg

Förbi låsta öppna dörrar

(Ni får stå ut med ännu en runda i vårt allra närmaste närområde.) Londi hade ingen lust att gå någon längre promenad denna morgon, så vi slog en lov om det ”kvarter” som innehåller en länga av slitna garage från jugotiden, ett hus som ända sedan vi kom hit varit till hälften rivet, en fallfärdig bondgård och några ultramoderna höghus. Ena sidan av kvarteret kantas av en privat väg som leder fram till ett hus – eller flera – jag aldrig sett på nära håll.

Här kastar vi en blick över axeln utmed garageraderna. Jag tycker mig känna igen de här garagen från min tid i Greifswald, DDR – samma material, samma färger, samma stämning (det lilla ägandet saltat med en längtan bort):

Jag försöker smygfotografera Londi i någon naturlig pose, men hon har sett kameran och intar därför raskt den ställning som får henne att påminna om ett svart litet tält oåtkomligt för allt personligt:

De flesta av garagedörrarna är ordentligt låsta, men en del av dem är öppna ändå:

Reviret utvidgas

Maksimir är en stadsdel men framför allt en gigantisk park, den största i Sydosteuropa för övrigt. Den ligger i Zagrebs nordöstra del – Londi och jag bor i den sydöstra. Under den gångna helgen tog vi oss dit för första gången för att vara med om en födelsedagspicknick. Varför vi inte varit där förut? Tja, jag tyckte alltid att den ”låg lite längre bort än den gör”. Nu visade det sig att vi kom dit på en dryg halvtimme och det är ju ingenting, inte vid den här årstiden. På vägen dit gick vi genom kvarter med den här egenartade blandarkitekturen som vi också har här i Sigečica: moderna höghus, slitna hyreskaserner från jugoslavisk tid och rester av gamla bondbyar.

Några sidoblickar från den långa gatan Donje Svetice:

Och så till sist en bild på födelsedagsbarnet i blått som skålar inifrån Paviljon Jeka (Ekopaviljongen), eftersom vädret denna dag bjöd på skämtsamma aprilskurar.

Längre fram ska jag visa något av parken också, som vi snart tänker besöka igen.

Kvällsdofter

Vissa kvällar är redan märkligt ljumma. Är sommaren här, tänker jag. Ur dunklet doftar syrenerna tungt:

Och det luktar mustigt av nyklippt gräs där vi tassar hem längs asfaltremsan som kantar ”parken” som omger huset där vi bor. Under duvbalkongen. Med utsikt över de små katthusen.

Kattliv i kvarteret

Vid den här tiden på året (från mars till december) är de hemlösa katternas liv här i kvarteret inte särskilt hårt, tror jag. Det finns tanter som matar dem i små ”hus” vid parkeringsplatsen (ni kan se några av dessa uppe till vänster på den övre bilden), varje dag så vitt jag kan se. Och de är helt fria så som katter nog helst vill vara. De ligger under bilarna och spanar:

eller så går de på jakt i gröngräset.

Jag ser på dem och mina tankar spinner runt lite på fri tråd (från Matteusevangeliet till Ekelöf): Skåden liljorna på marken, huru de växa; de arbeta icke, ej heller spinna de.

blommorna lutar sig mot natten och lampan spinner ljus
i hörnet spinner katten yllegarn att sova med
.

Piccione – colomba

På italienska finns det två ord för duva, ”piccione” och ”colomba”. De här två orden uttrycker två helt väsenskilda duvföreställningar. Det enda de har gemensamt är väl fjäderdräkten, fast inte dess färg. En ”colomba” är en andlig och ideell duva som har förbindelser med den helige ande och freden. Fast en liten prosaisk sida har den i och för sig som ”colomba pasquale” som är en kaka i form av en ”påskduva”. Nå, men detta är väl snarare en kroppslig utväxt på det andliga trädet än något eget. En ”piccione” är en sådan där grå fågel som trängs i flockar på piazzorna, en ”piccione” vill bli matad med brödsmulor eller hela bröd och blir det också ofta och den skiter ymnigt på städernas byggnader och torg. Det är hur lätt som helst att se var en ”piccione” har huserat, en ”colomba” däremot lämnar inga spår.

På engelska finns ett besläktat ordpar: ”pigeon” och ”dove”. En ”pigeon” är helt klart en ”piccione”, men är en ”dove” på alla sätt en ”colomba”? Jag vet inte, men nog finns det en ”white dove” och en ”dove of peace” men absolut inte någon "pigeon of peace"?

På svenska finns det bara en duva. Och på tyska bara en ”Taube”. Vad beror detta på? Varför har svenskan och tyskan inte någon ”duvkomplikation”? Det verkar för övrigt som om inte heller kroatiskan har en sådan: duva heter ”golub” rätt och slätt, fast jag måste kanske undersöka detta närmare.

Nu ska jag avslöja varför jag talar så här mycket om duvor. Ovanför mig bor det någon – jag vet inte vem – som har gjort sin balkong till ett hem för duvor, jag är rätt säker på att det rör sig om ”piccioni”. På senare tid har det inträtt en förändring. En presenning har spänts – ja, ”spänts” är väl att ta i – över balkongen, kanske med någon renhållningsavsikt för att grannarna – inte jag – har klagat. Så här ser det ut:


under duvbalkongen befinner sig alltså mitt balkongrum

Så här ser det alltså ut när de flesta duvorna inte är ”hemma”. Jag har en känsla av att jag befinner mig mitt i en process. Under mig har man bytt skyddstak över ingången till fläktfirman, men detta glastak är redan täckt med duvskit. Det kommer att hända mer här.