Genom en av mina översättarbekanta fick jag igår veta att den – sägenomsusade – skönlitterära översättarutbildningen på Södertörns högskola är hotad på grund av trubbig kortsiktighet och brist på förståelse för kulturens omistliga värden. John Swedenmark skriver i Aftonbladet bland annat så här om detta sorgliga steg nedåt mot barbariet (som ju egentligen aldrig är långt borta och som vi därför ständigt måste vara vaksamma mot):
Ekonomerna har tagit över makten från politikerna, och utövar den på ett sätt som påverkar och utarmar tänkandet.
Det allra senaste exemplet är så illavarslande att det borde stämma till omedelbar eftertanke, och politisk brandkårsutryckning.
Som översättare och kulturredaktör har jag med stolthet och tacksamhet observerat hur det litterära översättarseminariet vid Södertörns högskola blivit en framgångssaga såväl innehållsmässigt som kulturellt.
Genom att utbilda hela generationskullar av nya översättare från försummade språk har de lagt grunden för utgivning och kulturkontakter som kommer att vara i många decennier, minst. Det handlar då inte bara om att undfägna svenska läsare med nya spännande böcker, utan lika mycket om att göra Sverige delaktigt i vad litteraturforskaren Pascale Casanova kallar litteraturens världsrepublik – det världsomspännande kritiska samtal som via litteraturen förbinder världens alla vrår i en undersökning som ytterst handlar om frihet. Dessutom har litterära översättarseminariet på ett estetiskt och yrkesmässigt plan fungerat som ett laboratorium för fördjupad förståelse av översättning och kulturmöten.
Nu har Södertörns högskola kommit fram till att denna verksamhet inte passar in i bokföringen. Eftersom det är en resurskrävande utbildning kan den inte bara försörja sig på de tilldelningspoäng, HÅP, som är grundplåten i varje högre utbildning. Nu har Högskolan bestämt att översättarseminariet inte ska få några extrapengar längre, vilket är det samma som en nedläggning till förmån för andra mer foträta utbildningar.
Och här är artikelns avslutande rader:
Om en välfungerande institution, vars skördar inte ens kan uppskattas, därför att de tillhör framtiden, får stryka på foten av standardiseringsskäl, då minskar hoppet för själva humanismen som livshållning, och vi kan vara än mer säkra på att bokhållarna är i färd med att ta över fullständigt. I ett avlägset litet land som desperat behöver kontakter utåt också på andra nivåer än byråkraternas.
Och för den som vill läsa hela artikeln.
Vid sidan om känner jag också ett slags personlig skam. För bara någon månad sedan berättade jag stolt för mina studenter i Zagreb om Södertörns översättarutbildning och framhöll den som något att efterlikna här.
