Blogg

Ännu ett steg nedåt mot barbariet

Genom en av mina översättarbekanta fick jag igår veta att den – sägenomsusade – skönlitterära översättarutbildningen på Södertörns högskola är hotad på grund av trubbig kortsiktighet och brist på förståelse för kulturens omistliga värden. John Swedenmark skriver i Aftonbladet bland annat så här om detta sorgliga steg nedåt mot barbariet (som ju egentligen aldrig är långt borta och som vi därför ständigt måste vara vaksamma mot):

Ekonomerna har tagit över makten från politikerna, och utövar den på ett sätt som påverkar och utarmar tänkandet.

Det allra senaste exemplet är så illavarslande att det borde stämma till omedelbar eftertanke, och politisk brandkårsutryckning.

Som översättare och kulturredaktör har jag med stolthet och tacksamhet observerat hur det litterära översättarseminariet vid Södertörns högskola blivit en framgångssaga såväl innehållsmässigt som kulturellt.

Genom att utbilda hela generationskullar av nya översättare från försummade språk har de lagt grunden för utgivning och kulturkontakter som kommer att vara i många decennier, minst. Det handlar då inte bara om att undfägna svenska läsare med nya spännande böcker, utan lika mycket om att göra Sverige delaktigt i vad litteraturforskaren Pascale Casanova kallar litteraturens världsrepublik – det världsomspännande kritiska samtal som via litteraturen förbinder världens alla vrår i en undersökning som ytterst handlar om frihet.
Dessutom har litterära översättarseminariet på ett estetiskt och yrkesmässigt plan fungerat som ett laboratorium för fördjupad förståelse av översättning och kulturmöten.

Nu har Södertörns högskola kommit fram till att denna verksamhet inte passar in i bokföringen. Eftersom det är en resurskrävande utbildning kan den inte bara försörja sig på de tilldelningspoäng, HÅP, som är grundplåten i varje högre utbildning. Nu har Högskolan bestämt att översättarseminariet inte ska få några extrapengar längre, vilket är det samma som en nedläggning till förmån för andra mer foträta utbildningar.

Och här är artikelns avslutande rader:

Om en välfungerande institution, vars skördar inte ens kan uppskattas, därför att de tillhör framtiden, får stryka på foten av standardiseringsskäl, då minskar hoppet för själva humanismen som livshållning, och vi kan vara än mer säkra på att bokhållarna är i färd med att ta över fullständigt. I ett avlägset litet land som desperat behöver kontakter utåt också på andra nivåer än byråkraternas.

Och för den som vill läsa hela artikeln.

Vid sidan om känner jag också ett slags personlig skam. För bara någon månad sedan berättade jag stolt för mina studenter i Zagreb om Södertörns översättarutbildning och framhöll den som något att efterlikna här.

I bokskogen på Medvednica

Jag har inte riktigt hunnit få balans på tillvaron efter den senaste slovenska resan, så jag blickar tillbaka till en vandring på Medvednica i slutet av april. Vandringen sträckte sig genom ljusgröna bokskogar översköljda med ett nästan bländande solljus. Vi hade ett mål som vi inte nådde, men ”vägen var mödan värd”.

Här ser ni det strävsamma vandrarparet Buba och Londi och lite längre fram anar ni kanske ljuspälsad hundperson. Kan det vara Larisas Lu? Eller är det bara en tillfälligt förbipasserande vandrare?

Så här grön är skogen. Så här grön är tillvaron, tänker man där inne.

Aber Jakob ist immer quer über die Gleise gegangen…

När jag går och handlar på Mercator som ligger fem minuter härifrån på andra sidan Vukovarska brukar jag inte gå över vid övergångsstället. I stället brukar jag gå över spårvagnsspåren ungefär mitt emot den livaktiga zigenska biltvätten ”Leko”.


blick mot "hemsidan"

När jag går över spåren och åt båda hållen håller utkik efter de snabbt framrusande spårvagnarna kommer alltid samma citat ur Uwe Johnsons Mutmaßungen über Jakob för mig: ”Aber Jakob ist immer quer über die Gleise gegangen.” Jakob blev överkörd av ett lok där i novemberdimman. Var det en olycka? Var det självmord? Eller var det Stasi som låg bakom?

Här är det just nu så långt ifrån novemberdimma som man kan tänka sig, men det ändrar ingenting. När jag går över spåren tänker jag det här.

°°
Londi och jag ger oss ut på en liten resa igen, så pausträdet vilar några dagar.

I stället för ”jat”

Egentligen hade jag tänkt underhålla er lite med det gåtfulla sydslaviska ljudet (om det nu verkligen bara är ett ljud) ”jat” och kanske till och med skriva en liten historia med ”jat” som subliminal huvudperson, men jag orkar inte för gårdagens kväll mötte morgonen på Londis och min hemväg. Igår var Janicas disputation och kvällen började med drinkar på Kino Europas uteservering i glada vänners lag och fortsatte sedan stilenligt och lyckligt.

Nå, jag ska berätta om en liten språklig upptäckt jag gjorde under ett samtal ganska tidigt på kvällen. Maria, en väninna till festföremålet, berättade om ett tärningsspel hon spelade i sin barndoms Mostar. Till spelets regler hörde att man inte sa talen på vanligt sätt: jedan, dva, tri, četeri, pet, šest. I stället använde barnen ett magiskt språk som de föreställde sig var turkiska. Så här: jek, du, se, ?, penj, sjesj. Namnet för ”fyra” hade för tillfället fallit bort ur Marias minne. Jag lyssnade överraskad för jag kände ju igen de där orden. Jag har ett persiskt/iranskt kapitel i mitt livs historia och jag har ännu något hundratal ord kvar i minnet och räkna till sex kan jag förstås fortfarande: jek, do, se, tjahaar, panj, sjisj. (Min trranskribering är lite egenvillig, ”o” och ”u” har tyskt mönster, men resten har svenskan som mall.)


vi strök förbi ett hörn av Trg bana Jelačića på vägen mot Kino Europa

Gammalt porslin

Vi går in här över en lånad – blåmålad – porslinsbro:

Gammalt porslin

En kung i Sachsen samlade porslin,

Men samlingsvurmen blef en riktig sjuka.

Han bytte bort till kungen i Berlin.

Sitt garde — tänk — mot en kinesisk kruka!

Femhundra man med sabel och karbin,

Som preussarn visste att förträffligt bruka,

I exercisen smidiga och mjuka,

I krig en mur, tänk, mot — en blå terrin!

Femhundra man med hårpung och med puder!

Slikt dårhusdåd allt vanvett öfverbjuder

Från världens början — ja, så tycker ni.

Se’n bytet gjordes, har ett sekel svunnit:

Femhundra tappra hjärtan brista hunnit,
Den gamla krukan — hon står ännu bi.

Carl Snoilsky


från Röhsska museet

Det här ansiktet som tittar genom tiderna får här stå som en bild av diktens kruka.