Livet går nu i en liten cirkel. Allt handlar om att gripa några svala ögonblick. Londi och jag promenerar vid elva eller tolv om kvällarna. Inifrån vinrankebersåerna som omger de små bondstugorna längs smågatorna i grannskapet hörs ännu ett dämpat sorl här och där. På morgnar och förmiddagar försöker jag rätta tentor och planera ditt och datt för när eftermiddagen väller in blir arbetandet mer och mer suddigt i konturerna. Jag tänker saker som ”en dag ska Londi och jag gå till Maksimir tidigt tidigt på morgonen och sedan tillbringa hela dagen under träden vid sjöarna där och först när hettan släpper efter lite, kanske vid tio på kvällen ska vi trava hemåt igen”. Kanske på fredag, idag har jag ”missat anslutningen” och imorgon måste jag vara ”på fakulteten”.
Nyss drack jag morgonkaffe i baren i bottenvåningen tillsammans med Stanko och fastighetsskötaren. Londi drack vatten. Samtalet gick hit och dit, ibland förstod jag, ibland inte. Båda sakerna gick lika bra. Jag lärde mig uttrycket ”drvo na drvo” (trä mot trä), fast inte riktigt hur jag ska kunna använda det. Fastighetsskötaren vet något om Sverige och faktiskt om Vänersborg ”till och med”. I Sverige super man sig full på fredagar och lördagar, men här gör man det varje dag, skrattade han. Sedan kom vi in på kriget och alla misstag som begicks i dess spår av dem som skulle ställa till rätta, fegheten och eftergivenheten. Stanko talade om ”avskedet till svalan” (lastavica) och så sa han med en ordspråksaktig formulering något i stil med ”vi vet men vi får inte säga”. Jag försökte begripa och svetten började rinna längs hårfästet. Stanko skrattade och sa ”nu kan ni säga sjedi drvo na drvo till mig, nu har jag pratat för mycket”.
bilden är från Bregana men hettan är densamma här som där
