Blogg

Srečko Kosovel: Pesem

Srečko Kosovel (1904-1926) hann under sin korta levnad bli en av Sloveniens stora poeter. Jag vet ingenting om honom och jag har bara läst en handfull av hans dikter i tysk eller engelsk översättning bredvid de slovenska originalen, men lite har jag börjat höra tonen i dem.

Nu har jag givit mig på en tolkning av en av dem, via tyskan men med ögat på originalet. Pesem heter den helt enkelt:

Pesem

Sedim in pišem.

Pred mojim oknom

zlato sadje.

Vse je pesem.

Na mojem oknu

ni belih zastorov.

Tudi to rdeče listje

na latnikih: pesem.

Tigrasta mačka

me gleda.

Njeno oko: camera obskura.

Zelena tajnost.

Nate mislim, ki si odšla

kot bel labod

preko rdečih vodá.

≈≈

Dikt

Sitter och skriver.
Framför mitt fönster
gyllene frukt.
Allt är dikt.
I mitt fönster
inga vita gardiner.

Även detta röda löv
på rankan: dikt.
En tigrerad katt
betraktar mig.
Dess ögon: camera obscura.
Grön hemlighet.

Jag tänker på dig, som försvann
som en vit svan
över röda vatten.

≈≈

Gedicht

Ich sitze und schreibe.

Vor meinem Fenster

die goldene Frucht.

Alles ist Gedicht.

An meinem Fenster

sind keine weißen Vorhänge.

Auch dieses rote Blatt

am Rebengeländer: Gedicht.

Getigerte Katze

blickt mich an.

Ihre Augen: Camera obskura.

Grünes Geheimnis.

An dich denk ich, du gingst

wie ein weißer Schwan

über rote Wasser.

≈≈

Här finns hundra av hans dikter i original och i Jozej Strutz’ tyska översättning.

PS Londi och jag reser bort lite grand. Återkommer.

These Dreams

Brasklapp: Läs inte det här om du avskyr grävande i det förflutna och nostalgiska drömmar.

För ungefär fyra år sedan fick jag av en slump veta att Sandro, min första make, är död sedan någon gång i mitten av åttiotalet. Jag blev inte förvånad, egentligen visste jag ju att han satt fast i heroinet, att han inte hade det slags vilja eller själsstyrka som krävs för att ta sig loss ur något sådant. Att det bara kunde gå utför då och att utför sannolikt skulle sluta med en tidig död. Blev han trettio? Jag vet inte.

Jag var alltså varken chockad eller förvånad av budskapet. Det stod bara stilla inne i huvudet och jag letade efter minnen. Och efter någon att dela dem med. Under några dagar grubblade jag över det här mer än tjugo år försenade meddelandet. Sedan la jag tanken åt sidan – på ett särskilt ställe. Under åren som följde snuddade jag då och då vid den.

I förrgår snubblade jag – kan inte rekonstruera hur – över en sång av Jim Croce, en sång som Sandro och jag sjungit tillsammans. Den här. Hastigt föll jag genom åren och såg mig och Sandro sittande där på sängkanten på Via de Raimondi i Domodossola, han med gitarren stödd mot högra låret. Och vi sjöng ”These Dreams” och sedan ”Alabama Rain” och sedan… Och här i min nutid betraktar jag stilla detta. Först nu förstår jag att jag saknar Sandro på det viset att jag behöver prata med honom. Nu skulle jag plötsligt igen ha massor att berätta för honom, om oss från förr, om hur det kunde bli som det blev, om det liv jag levt sedan dess. Jag vet inte vad jag ska göra med allt som kommer upp, jag känner inte längre någon av dem som kände oss båda på riktigt. Ja, så nu lägger jag lite av detta här. För den som kommer förbi och inte tar till sig brasklappen.

Jim Croce kom in i våra liv en regnig eftermiddag på en kassett. Vi lyssnade på hans röst, hans ord, hans sånger och sjöng med. Jag tittade på hans ansikte på den lilla bilden. Ja, vacker på det där sättet. Och en dröm för oss. Jag visste inte då att han var död. Han dog 1973 i flygolycka trettio år gammal och vi hörde honom för första gången 1975. Och Sandro lärde sig spela alla sångerna som fanns på kassetten och kanske köpte vi flera, jag minns inte så exakt. Annars var det ju alltid italienska cantautori i vårt sångliv: Fabrizio de André, Francesco Guccini, Lucio Dalla, Francesco de Gregori, Gino Paoli, Edoardo Bennato, Antonello Venditti, Angelo Branduardi… Jim Croce blev vårt Amerika, fastän ingen av oss ville till Amerika egentligen, men som dröm lockade det oss.

Och nu i denna moderna tid med datorer och internet – Sandro, och inte Jim heller förstås, upplevde aldrig den här tidens märkliga kommunikationsvägar – får jag för första gången se Jim Croce medan han sjunger. Och jag blir både glad och sorgsen inför hans oerhört uttrycksfulla ansikte, hans varma närvaro. Och jag blir förälskad tvärs genom tiden.

New York’s Not My Home eller någon annan Jim Croce-sång… som den här: It Doesn’t Have To Be That Way som vi sjöng i hejdlös föregripande nostalgi, så där som man kan göra när man är tjugo och föreställer sig livet som en väg av ändlös ibland ljuvt smärtsam skönhet.

Sol över Krvavi most

Juldagen inbjöd till en solskenspromenad upp till Gornji grad. Sydvinden susade genom gator och gränder. Londi och jag hade staden nästan helt för oss själva, de andra var bortresta eller satt vid dignande bord eller ja, plockade i soptunnorna – de liven finns ju också.

Krvavi most, Blodsbron (jag känner en hemlig förtjusning över ordet ”krv”), är inte längre någon bro, eftersom bäcken Medveščak, som den korsade, täcktes över i slutet av 1800-talet. Och blodet då? Under medeltiden utkämpades många strider mellan de rivaliserande tvillingstäderna Kaptol och Gradec på och omkring denna bro. Medveščaks vatten var den dåvarande gränsen.

Gradec och Kaptol utgör tillsammans Zagrebs historiska kärna.

Julnatt

Från husväggarna längs Lopudska glittrar och blinkar det här och där från små lampor i olika färger. Bilen och den hopsjunkna snösäcken gör sitt bästa för att verka vita. Jugen blåser svagt men oavlåtligt, luften är varm och marken andas ut sin jordlukt. Londi ”står väska” och väntar tålmodigt. Det röda repet hänger i en lös krök över ryggen. I mörkret utanför gatlyktans sken står bananplantorna tysta i sina regnrockar. Julnatt. Runt omkring oss susar och sprakar raketerna.