Blogg

Kattbalkongen

Kattbalkongen är en av mina favoritplatser. Jag går ofta förbi där och Londi följer med, fast hon väl har uppmärksamheten riktad åt andra håll, tror jag i alla fall. I vanliga fall – sommar som vinter – brukar det stå tre uppfällda färgglada parasoller där, men inte denna morgon och kanske var det för att ge plats för tvätten.

Egentligen var det tre katter på räcket, men den vita han smita, innan jag tog bilden – på alltför stort avstånd ändå. Därför blev den så här liten. Men den innehåller ändå allt: katternas nyfikna och lite självsäkra ansikten och runda sätt att ligga, balkongens skyddande rymd och de varma färgerna. Ibland tänker jag att paradiset ser ut så här. Längtar vi inte alla till en sådan här varm kattbalkong mitt i januarikylan?

Det här med pengar

Härom dagen samtalade jag med min dotter Alex, som sedan några år lever i Bologna, om skräcken för kontanter som verkar ha en speciell spridning i Sverige. Jag mindes hur jag försökte köpa tågbiljetter till Lübeck för Londi och mig förra sommaren. Först fick jag veta att stationen var ett omöjligt ställe för sådana inköp och sedan, när jag till sist hittade en resebyrå som sålde tågbiljetter, visade det sig att man där inte ville ta emot reda pengar, bara kort. Enligt Alex finns det numera banker i Sverige, där man inte kan ta ut pengar och uttagsautomaterna blir färre och färre. En amerikansk vän till henne beklagade sig nyligen över det svenska anti-cash-samhället. I USA har man tydligen inte gått lika långt för att inte tala om hur det är i Tyskland, där pengar fortfarande används vid de flesta inköp eller i Italien eller i Kroatien… Vi funderade över vad som händer, när pengar som man kan hålla i handen helt försvinner: man kommer inte att kunna handla av torggummor, man kommer inte på ett meningsfullt sätt kunna gömma lite pengar i madrassen (för de blir säkert snart ogiltigförklarade av bankerna), man kommer inte kunna gör små privata affärer där pengar är inblandade, det måste bli byte av saker i stället, man kommer inte att kunna ge en tiggare en slant. Och som min australiensiske bror, som jag sedan talade med om detta, sa, man kommer inte att kunna köpa ölen en i taget utan i stället en hel back på en gång på kort och det är ju inte lika trevligt.

Nå, det här vi sa till varandra är väl bara lite löst spånande och pekar väl knappast ut några katastrofala följder av kontanternas försvinnande. Men jag kommer inte ifrån att det kan vara något allvarligt och skadligt med detta. Om pengar som går att hålla i handen eller gömma i madrasser eller bildörrar helt försvinner, kommer allt kapital att finnas i bankerna och kontrollen över vad den enskilda människan äger i pengar kommer att vara absolut – från bankernas eller statens håll eller från statliga bankers håll. Och det kommer då sannolikt att uppstå parallella ekonomier – ja, de finns väl redan – den bankkontrollerade (om jag uttrycker det så för enkelhetens skull) och den för enskilda människor som helt eller delvis kommer att lämna den monetära ekonomin och alltmer gå över till byten av varor och tjänster. Eller är möjligen detta något bra? Fast det blir väl rätt komplicerat och ett återtåg från en från början praktisk utveckling. Om man till exempel vill köpa ett hus eller en lägenhet, vad ska man betala med? Guld? Smycken? Bilar? Mark? Och vad händer i sprickan mellan den penningbaserade ekonomin och byteshandeln? Kommer pengarna efter ett tag att bli värdelösa? Och handeln, kommer den att avstanna eller åtminstone sakta ner? Det är möjligt att detta har fördelar för jordens alltmer utarmade tillgångar, men många kommer kanske få hårdare liv. Och om man vill resa och inte har egen bil, hur ska man betala blijetten? Och har man bil, vad ska man köpa bensinen för? Bensin kommer kanske bli ett slags pengar. Så länge det finns bensin. Man måste kanske gå till fots mera. Eller rusta upp cykeln – för ett par bra läderkängor kanske eller med egna händer, det är väl bättre för kängorna behöver man väl.

Eller nej, om de här ekonomierna verkligen är parallella, alltså existerar sida vid sida, så kanske den där växande byteshandeln kan bli till ens ekonomiska frirum, det område där storebror Banken/Staten inte ser en och hur detta fria område sedan undan för undan kommer att växa är svårt att förutsäga… För bankerna idag ger inte några räntor att tala om, på sin höjd ”garanterar” de att de pengar vi har där ännu inte är ogiltliga.


er "ekonomiska tänkare"

Sava romantica

Nej, jag har inget särskilt att berätta idag, så jag visar i stället denna sköna flodkrök någonstans mellan Zidani most och Sevnica, ungefär halvvägs mellan Ljubljana och Zagreb. Snart lär jag mig nog att känna igen varje träd som står där vid flodkanten och hänger ner sin spegelbild i vattnet.

Efter människans mått

Husen i området där jag bor är sällan några under av skönhet, rätt ofta kanske till och med under av fulhet. Men här och där kan man ändå se något mycket vackert, något djupt människovänligt i sättet bygga till och lappa och laga. Bondstugorna mellan de höga hyreshusen får luta sig mot mer eller mindre tillfälliga ställningar, hålen i taken lagas med det som står till buds. Ibland bestämmer någon sig för att hänga på en ny balkong eller byta en lägenhetsvägg i ett hyreshus – och med stor envishet tvingar man in ett stycke av något nytt i det gamla. Hur länge det nya och det gamla kan hålla ihop går inte att veta.

I slutet av hösten som gick fick jag syn på något som väckte min nyfikenhet, något alldeles nytt. Plötsligt stod det en envåningshiss utanför ett av hyreshusen vid Paška ulica. Så här:

Det ska gå att leva här även om man inte kan gå eller i alla fall inte gå i trappor, sägs här med tydlig röst.

Jag vill bjuda på några andra vinklar, så att ni får en föreställning om helheten.

Främlingsskapets hemlikhet

Härom dagen tillbringade jag några timmar med ett europeiskt par. Medan jag tillsammans med R och S pratade om i vilka länder brödet är bra eller gjorde jämförelser mellan vitlök från Dalmatien och Zagorje, så halkade vi då och då över gränserna mellan språken och jag kände mig så där dubbelt hemma. Efteråt började jag fundera på detta med länder, tider och språk, ja, på mitt liv här i Zagreb. Hade jag varit ung när jag kom hit, så skulle jag vid det här laget ha trängt mycket djupare in i det kroatiska språket. Detta är ingen spekulation eller en beskrivning av en sannolikhet utan ett faktum, även om det inte har hänt. Ja. Eftersom jag aldrig kommer att lära mig språket här på riktigt eller på djupet – och jag dessutom inte kan blunda för något som heter språklig regression, som kanske kommer om tjugo år, men hur avlägset är det och kommer jag att leva så länge? – så måste eller vill jag söka min hemkänsla här i själva främlingsskapet. Kanske överdriver jag å andra sidan språkets betydelse för detta med tillhörighet, eftersom jag alltid sysslat med språk och åtminstone tidvis satt en ära i att lära mig så många som möjligt. Det märkliga – eller helt normala – är ju att jag ÄR hemma här bland männskorna, husen, spårvagnarna, skyltarna, parkerna, vindarna, floden och bergen här ovanför. Och om andra tycker att jag är en främling, vad gör det? Kanske måste jag en dag lämna Zagreb, men för det blir staden inte mindre hemma nu. Jag lär hela tiden känna nytt: gathörn, maträtter, ord, ansiktsuttryck, drycker, människor, gester. En av mina senaste upptäckter är att en spårvagnsfärd utmed Ilica verkligen känns som en flodfärd. Jag har kommit närmare stadens historia, möjligen på ett lite egensinnigt sätt, men ändå. Ilica har nämligen rötten i en medeltida väg utmed Sava, som nådde mycket högre upp i staden på den tiden. Vägen följde flodens slingrande lopp och sedan blev vägen en stadsgata som nu ringlar utmed en imaginär flod och de blåa spårvagnarna rullar glatt böljande både uppför och nerför den långa långa flodbacken. Ibland verkar det gå extra fort uppför.


tyvärr har jag inte fått med någon riktig krök på bilden, så ni får helt enkelt lita på mig