Våren är här och vi är tillbaka vid Sava och vi vandrar på nytt på flodbankarna från bro till bro till bro. Ibland stannar vi och tittar ner i Savas strömmande, virvlande vattenmassor. Fram till maj eller juni är det här nu vårt revir igen; sedan jagar hettan bort oss ännu en gång.
Och idag börjar sommarterminen.
När jag är i Trieste har jag gärna många mål, men märkligt nog hamnar jag ändå alltid någonstans, dit jag inte förväntat mig komma. Den här gången kom jag till den lilla staden Duino, för där strax under Thurn-und-Taxis-slottet bor vänner till mig. Där sov jag i en skeppskoj för en flicka, som nu är vuxen, och genom fönstret såg jag havet.
På morgonen gick vi lite längs Rilke-promenaden på bergskammen utmed havet och jag fick veta att min värds kunskaper i tyska härstammar från Duineser Elegien, som han fick lära sig utantill som pojke.
O und der Frühling begriffe –, da ist keine Stelle,
die nicht trüge den Ton der Verkündigung. Erst jenen kleinen
fragenden Auflaut, den, mit steigernder Stille,
weithin umschweigt ein reiner bejahender Tag.
Dann die Stufen hinan, Ruf-Stufen hinan, zum geträumten
Tempel der Zukunft –; dann den Triller, Fontäne,
die zu dem drängenden Strahl schon das Fallen zuvornimmt
im versprechlichen Spiel . . . . Und vor sich, den Sommer.
ur Duineser Elegien, kapitet 7
blick mot Trieste
I Duino talar man både italienska och slovenska. Fram till andra världskrigets slut hade staden slovensk majoritet – slottets värld var alltid en annan. Efter kriget kom många italiensktalande istrier hit, sedan de fördrivits från sina hemtrakter. Idag verkar språken väga ganska jämt och vi hörde båda språken längs vår promenadväg.
°°
PS Idag finns det en ny text om Herr Sleeman kommer i Salongen.
Trieste är en stad som behärskas av stora linjer. Själva grunden är de vidsträckta horisonella linjerna som talar med horisonten längst där ute där hav möter himmel. Det plana, det liggande låga – kajernas och pirarnas linjer skänker betraktaren stillhet och platser att lägga sin eftertanke.
Molo Audace
Molo Audace från sidan
Men om man skulle vända blicken inåt staden, så skulle man se ett helt annat linjespel. Husen klättrar uppför branterna, plötsligt är allting stup och tvärdjup. Trieste är – innanför sin starka horisontallinje – också en de vertikala linjernas stad.
Città vecchia
Spesso, per ritornare alla mia casa
prendo un’oscura via di città vecchia.
Giallo in qualche pozzanghera si specchia
qualche fanale, e affollata è la strada.
Qui tra la gente che viene che va
dall’osteria alla casa o al lupanare,
dove son merci ed uomini il detrito
di un gran porto di mare,
io ritrovo, passando, l’infinito
nell’umiltà.
Qui prostituta e marinaio, il vecchio
che bestemmia, la femmina che bega,
il dragone che siede alla bottega
del friggitore,
la tumultuante giovane impazzita
d’amore,
sono tutte creature della vita
e del dolore;
s’agita in esse, come in me, il Signore.
Qui degli umili sento in compagnia
il mio pensiero farsi
più puro dove più turpe è la via.
Umberto Saba
Canal grande, förra året vid denna tid
Ja, det är dags igen. Jag far och möter våren – dagen innan den kommer hit.
Jag har aldrig läst något av J.M. Coetzee, utom Elizabeth Costello då, som jag inte har läst mer än kanske en tredjedel av, eftersom jag blivit avbruten av andra böcker ”som skulle läsas genast”. Nå, tillbaka till Coetzee, jag har inte läst honom, men ändå har jag länge vetat att han har ett särskilt förhållande till djuren. Jag har vetat att han rör vid vårt dilemma när det gäller vårt sätt att umgås med djuren. Jag har länge undvikit honom på grund av detta för att jag känt att det övergår det jag mäktar med. Människans fruktansvärda och eviga övergrepp mot djuren är något jag ofta försöker att inte tänka för mycket på, för att det blir för tungt, för att avgrund på avgrund spricker upp framför mina fötter, när jag låter tanken röra vid det.
I kapitlet ”The Lives of Animals: The Philosophers and the Animals” säger Eilzabeth Costello detta om apan Sultan och samtidigt om andra djur som utsätts för människans experiment:
In his deepest being Sultan is not interested in the banana problem. Only the experimenter’s single-minded regimentation forces him to concentrate on it. The question that truly occupies him, as it occupies the rat and the cat and every other animal trapped in the hell of the laboratory or the zoo, is: Where is home, and how do I get there?
När jag läser det här, tappar jag andan i skam, för jag vet att det är sant och det är inte alls svårt att förstå det.
Någon sida längre fram är Elizabeth Costello någon helt annanstans. Hon talar om filosofen Thomas Nagel och dennes funderingar kring om en människa kan föreställa sig hur det är att vara fladdermus. Nagel menar att det inte är möjligt, eftersom en människa inte är en fladdermus. Costello vänder sig mot detta och säger att en människa visst kan föreställa sig hur det är att vara något hon inte är. Som exempel tar hon att hon kan föreställa sig hur det är att vara ett lik.
All of us have such moments, particularly as we grow older. The knowledge we have is not abstract – ”All human beings are mortal, I am a human being, therefore I am mortal” – but embodied. For a moment we are that knowledge. We live the impossible: we live beyond our death, look back on it, yet look back as only a dead self can.
When I know, with this knowledge, that I am going to die, what is it, in Nagel’s terms that I know? Do I know what it is like for me to be a corpse or do I know what it is like for a corpse to be a corpse? The distinction seems to me trivial. What I know is what a corpse cannot know: that it is extinct, that it knows nothing and will never know anything any more. For an instant, before my whole structure of knowledge collapses in panic, I am alive inside that contradiction, dead and alive at the same time.
När jag läser detta grips jag av mörk eufori, en skräckblandad eufori på det sluttande planet, fallets berusning. Och jag vet inte alls i vilket skick jag ska komma ut ur den här läsningen.
Men nu dyker plötsligt Rilkes dikt Schlußstück upp i min hjärna (fast den är skriven i en helt annan "tonart") och jag kan inte låta bli att lägga den här under trädet – igen:
Schlußstück
Der Tod ist groß.
Wir sind die Seinen
lachenden Munds.
Wenn wir uns mitten im Leben meinen,
wagt er zu weinen
mitten in uns.