Blogg

En dag på Hrelić igen

Anteckningar och bilder från igår:

Det är kväll och lindblomsdoften strömmar in genom fönstret och jag tänker tillbaka på dagen som gick. Man har förutspått häftiga regnskurar för de kommande dagarna, så jag bestämde mig för att fara över floden för att uppleva hettan och Balkanstämningen på Hrelić innan regnet kom.

Kom nu, jag ska med bildernas hjälp föra er genom min Hrelićdag.

Här är en utlöpare av marknaden utmed flodbanken. På hemvägen köpte jag ett par tofflor just här av en charmerande försäljare:

Bilmarknaden är stor och kräver sin man:

Här säljs allt möjligt i detta uttrycks sanna mening:

Marknaden tätnar och vi befinner oss i mattförsäljarnas värld:

På Hrelić äts det naturligtvis också och verkligen inte av det sämsta:

Förutom tofflorna köpte jag en hammare och två ölglas. Tyvärr pangade jag det ena mot ett järnräcke på hemvägen:

Ja, jag blev också bjuden på körsbär. Goda, solmogna körsbär.

Svalorna i Buzet

Buzet hittar ni lätt på kartan i inlägget här intill. Det var en het dag så vi gjorde en ganska summarisk stadsvandring och ganska snart smet vi in på den lilla stadens ena restaurang, som är inrymd i borgen och som, som sig bör, serverar tryffel. Hundförbudet fördes vi elegant förbi och vi fick en egen svit att äta i.

Så här berättar guideboken om Buzet:

Buzet var en illyrisk fästning som senare blev romersk med namnet Pinguentum. Här styrde venetianare från och med 1420. De byggde till en liten och en stor port (1457) i stadsmuren. Numera är Buzet känt för sina tryfflar.

Vi åt tryffel och utanför fönstret flög svalorna i djärva och sköna piruetter och snirklar. Jag vet inte om ni har försökt fotografera svalor i flykten. Efter en rad misslyckade försök kom jag på att jag skulle trycka av just när jag inte såg en enda fågel. Min långsamhet blev därigenom till en förutseendets snabbhet och framtidens rörelser fastnade på bilderna.

Hos kungen och drottningen av Roč

Roč är en gudabenådad plats i det inre av Istrien, en plats helt i balans med världsalltet. Hit kom vi av en lycklig slump. I en närliggande by, Ročko Polje, hade jag frågat efter natthärbärge i ett värdshus. Ägaren ringde då till Dolores i Roč och se där fanns plats för oss.

I min guidebok fann jag senare detta om Roč:

Aquileias patriarkat lät bygga muren runt Roč på 1300-talet, medan tornen byggdes på 1500-talet. Roč är ett viktigt centrum för den glagolitiska skriften. På 1200-talet gjordes en inskrift i kyrkan S:t Antonios Eremiten. I den romanska kyrkan S:t Rochus finns två fresksviter.

Och på kartan kan ni se Roč någonstans mellan Buzet och Lupoglav (klicka för större bild!):

Nå, vi följde vägen mellan Ročko Polje och Roč och hamnade på ett litet torg omgivet av vackra gamla stenhus. Jag klev ur bilen och frågade en liten gumma efter Dolores. Hon sken upp och gjorde en inbjudande gest och så började vi gå genom den lilla staden sida vid sida. Anne och Londi följde efter med bilen. Och så var vi då framme hos Dolores, som kom ut ur sin köksträdgård och räckte oss handen. Vi flyttade in i en rymlig och sval lägenhet med uteplats och blick över dalen (alltsammans för en struntsumma) och Londi passade på att rulla sig i gräset och undersöka sina nya marker.

Vi lastade av det vi tyckte kunde behövas, vaskade av oss lite och så gick vi för att upptäcka Roč och se ut över landskapet omkring.

Strax intill Ročs enda restaurang såg vi ett fantastiskt par uppe på en balkong: Kungen och drottningen av Roč, tänkte jag, fast jag kunde först inte bestämma mig för vem av dem som var kung och vem som var drottning, men kanske är den djärva röda katten ute på balustraden kungen och den hemlighetsfulla collien i loggian drottningen.

Kvällen slutade vid ett tungt träbord utanför restaurangen med varsin variant av rätten ”fuži, njoki sa gljivama, šparogama”. Anne tog den med sparris och jag tog den med svamp. Och så drack vi av traktens vita vin.

Lindens månad kom het i år

Jag tar ett steg ut ur mina Istrienminnen och -drömmar in i dessa heta Zagrebdagar och -nätter utan svalka. Lindens månad, lipanj, kom sent i år, men den kom starkare och hetare än jag minns den ha kommit sist och nu ligger den tung och söt över oss. När vi går under träden, som nästan alla är lindar, här i parken under vårt fönster, blir allting till lindrus och sötma. Till och med i spårvagnarna på vissa sträckor ligger linddoften tung och bedövande berusande och människorna blir till lindebarn av ett annat slag än vi tidigare vetat fanns.

Katterna ligger så lågt och utplattat de kan på trottoarerna i skuggan eller halvskuggan av träd och buskar. De ser trötta ut men samtidigt vildare och mer lejonlika än andra dagar.

Kvällshimlen sluter sig som ett lås om staden och värmen kan inte lämna.

Och för lindens skull – detta Europas mytiska träd – och för att min reskamrat på den här senaste istriska resan påminde mig om den här sången: Am Brunnen vor dem Tore.

Plomin – Istrien

Den istriska östkusten är farligt vacker, men det är på de flesta ställen svårt att komma ner till det lockande blåa vattnet utom vid några anlagda badstränder. Vi valde därför en lite udda plats för ett bad, lite för att hundar ofta inte är väl sedda på badstränder, lite för min hemliga industriromantik och så spelade förstås diverse tillfälligheter in, som de ju ofta gör när man rör sig på främmande mark. Man vet inte riktigt vad man letar efter.

Vi kom till Uvala Plomin när solens strålar började luta mot seneftermiddag. I utkanten av Plomin Luka (”luka” betyder ”hamn”), ett litet stycke ifrån kolkraftverket hittade vi en bra brygga att lägga oss och våra saker på. Och så klev vi ut i vattnet och simmade en runda i det blågröna vattnet. Londi stod sedan länge kvar i vattnet i en meditativ pose, som en liten svart båt. På ”stranden” var det för hett och bryggan lockade henne inte.

Jag låg på bryggan och tittade ut mot vikens öppning mot havet och tänkte att ”så här…”

Och nu kan jag inte låta bli att visa på dagens text hos Thomas Nydahl, där både Istrien, Londi och jag finns ”insamlade”.