Roč är en gudabenådad plats i det inre av Istrien, en plats helt i balans med världsalltet. Hit kom vi av en lycklig slump. I en närliggande by, Ročko Polje, hade jag frågat efter natthärbärge i ett värdshus. Ägaren ringde då till Dolores i Roč och se där fanns plats för oss.
I min guidebok fann jag senare detta om Roč:
Aquileias patriarkat lät bygga muren runt Roč på 1300-talet, medan tornen byggdes på 1500-talet. Roč är ett viktigt centrum för den glagolitiska skriften. På 1200-talet gjordes en inskrift i kyrkan S:t Antonios Eremiten. I den romanska kyrkan S:t Rochus finns två fresksviter.
Och på kartan kan ni se Roč någonstans mellan Buzet och Lupoglav (klicka för större bild!):
Nå, vi följde vägen mellan Ročko Polje och Roč och hamnade på ett litet torg omgivet av vackra gamla stenhus. Jag klev ur bilen och frågade en liten gumma efter Dolores. Hon sken upp och gjorde en inbjudande gest och så började vi gå genom den lilla staden sida vid sida. Anne och Londi följde efter med bilen. Och så var vi då framme hos Dolores, som kom ut ur sin köksträdgård och räckte oss handen. Vi flyttade in i en rymlig och sval lägenhet med uteplats och blick över dalen (alltsammans för en struntsumma) och Londi passade på att rulla sig i gräset och undersöka sina nya marker.
Vi lastade av det vi tyckte kunde behövas, vaskade av oss lite och så gick vi för att upptäcka Roč och se ut över landskapet omkring.
Strax intill Ročs enda restaurang såg vi ett fantastiskt par uppe på en balkong: Kungen och drottningen av Roč, tänkte jag, fast jag kunde först inte bestämma mig för vem av dem som var kung och vem som var drottning, men kanske är den djärva röda katten ute på balustraden kungen och den hemlighetsfulla collien i loggian drottningen.
Kvällen slutade vid ett tungt träbord utanför restaurangen med varsin variant av rätten ”fuži, njoki sa gljivama, šparogama”. Anne tog den med sparris och jag tog den med svamp. Och så drack vi av traktens vita vin.
Ser otroligt vackert ut. Nu vet jag vad jag ska ta för omväg till Santiago ; )
Ja, det är just så vackert och vägen till Santiago går nog alltid via Roč, för den som vill göra hela vandringen.
Vill gärna. Men då helst i form av en svala.
Med vingar ät det förstås lättare och luftigare. Jag måste nog sätta in ett Else Lasker-Schüler-citat om detta med att flyga. Här: Das Meer.
Fin text, och otidsenligt högstämd. Hon skriver mycket vackert. Men farligt nära den estetiska branten; jag menar – självförförelsen. Och ändå, tycker jag om det. Hennes mod att ta i.
Ja, jag kan säga att det var en lust att översätta de här raderna. Jag sögs med.