Den istriska östkusten är farligt vacker, men det är på de flesta ställen svårt att komma ner till det lockande blåa vattnet utom vid några anlagda badstränder. Vi valde därför en lite udda plats för ett bad, lite för att hundar ofta inte är väl sedda på badstränder, lite för min hemliga industriromantik och så spelade förstås diverse tillfälligheter in, som de ju ofta gör när man rör sig på främmande mark. Man vet inte riktigt vad man letar efter.
Vi kom till Uvala Plomin när solens strålar började luta mot seneftermiddag. I utkanten av Plomin Luka (”luka” betyder ”hamn”), ett litet stycke ifrån kolkraftverket hittade vi en bra brygga att lägga oss och våra saker på. Och så klev vi ut i vattnet och simmade en runda i det blågröna vattnet. Londi stod sedan länge kvar i vattnet i en meditativ pose, som en liten svart båt. På ”stranden” var det för hett och bryggan lockade henne inte.
Jag låg på bryggan och tittade ut mot vikens öppning mot havet och tänkte att ”så här…”
Och nu kan jag inte låta bli att visa på dagens text hos Thomas Nydahl, där både Istrien, Londi och jag finns ”insamlade”.