Denna morgon låter vi oss betraktas från ovan av en rödhårig katt med slutna ögon.
Blogg
red – ured – u redu
Håll i er nu, för nu bjuder jag ännu en gång på ett sådant där nördigt grävande och spinnande kring ord. Det kroatiska ordet för ”rad” är ”red”. ”Red” betyder också ”ordning” och ”kontor” heter ”ured” och det är ju mycket passande, för på ett kontor har man ju saker och ting ordentligt på rad, eller hur? Och för att ordningen eller raden ska bli perfekt så finns uttrycket ”u redu” som betyder ”okej”, ”i ordning” och ”på rad”. Äntligen förstår jag vad ”okej” betyder. Och dessutom fördjupar jag min kunskap om att ordning är att ställa saker på rad.
Nu hade det ju varit roligt om ”rad” och ”red” varit urbesläktade och egentligen var jag ”säker” på det, men det tycker i alla fall inte Hellquists etymologiska ordbok. Där får det svenska ”rad” ha rötter i indoeuropeiskans ”rota” (de diakritiska tecknen kan ni hitta i länken) och fornpersiskans ”rata”, som båda betyder både ”rad” och ”ordning”. Däremot förvisas det kroatiska ”red” (implicit) via fornslaviskans ”redu” med betydelsen ”ordning” till en annan rot, nämligen ”rendo-”, vars betydelse inte avslöjas. Här faller plötsligt ett töcken över den klara ordningen och raden förlorar sig i fornspråkens dimmor.
Nattlig rosengård
Här och där utmed nattliga gator i Donji grad, den nedre delen av Zagrebs innerstad, kan man, om man är uppmärksam på det där sömngångaraktiga sättet, upptäcka gömslen ur paradiset. Under de tunga mörka husen andas och lever på sina ställen de märkligaste små trädgårdsrum omgärdade med höga rostbitna järnstaket. Ett av dessa rum är en sagans rosengård. Den är en grönskande famn full av prunkande rosor i alla de färger vi kan önska oss. Luften därinne är stilla, innesluten i sin egen doft och tiden står orörlig i mörkret och väntar. De upplysta fönstren berättar också om stillhet och om att vi ingenting alls kan veta om de yttersta tingen. Och ändå är det lätt att tro att det är just här allt det djupaste i hemlighet sker. Att detta är tillvarons tigande mjuka mitt.
Berusning med kitajski čaj
Under en tid, ett år, två år, jag vet inte, men ganska länge har jag, som det vanedjur jag är, druckit samma tesort så gott som varje morgon: vitt te från Himalaya, ja, skratta om ni vill, men jag tycker det är något suggestivt över själva beteckningen. Och teet har en mycket ren smak, eller hade, för nu finns det plötsligt inte mer att köpa. Villrådigt tittade jag i lördags runt bland tehyllorna på Mercator. Till sist fastnade min blick på det här:
Ja, inte på ”active life” (som jag klippte bort så gott jag kunde från fotot) utan det som fångade min uppmärksamhet var ”kitajski”. I ett nu rullades Matteo Maria Boiardos Orlando innamorato upp för mitt inre öga och mitt i allt stod ”Cataio”, alltså ”Kitai”, det gamla namnet för Kina! Jag vet inte om sådant här händer er eller om ni tycker jag spårar ur nu. I alla fall köpte jag teet för att Kina fortfarande heter Kitajska på slovenska. (Det kroatiska namnet är däremot inget att hetsa upp sig över.) Jag dricker nu detta te och låter mig genom det berusas av det världsomspännande spelet i Boiardos märkliga verk.
Ja, och det ena följer på det andra så nu jag minns slutraderna i Francesco Guccinis Asia:
E quel profumo intenso è rotta di gabbiani, segno di vani simboli divini
e gli uccelli marini additano col volo la strada del Katai per Marco Polo.
Tillbaka på Hrelić
Igår var jag på Hrelić, den jättelika vilda loppmarknadenpå sydsidan av Sava, igen – för första gången sedan hösten. Jag var där med en väninna och vi jagade skor och egentligen några andra saker också, men de försvann ur våra tankar medan vi vandrade runt i det surrande vimlet och ute på de stora grusplanerna. Solen stekte och svetten lackade. Vi satt länge i en fullsatt servering och åt ćevapi och drack öl och upplevde platsens ande. Hrelić är en värld för sig, nästan så fjärran som det är möljigt från Gornji grads centraleuropeiska mljöer. En värld som uppfyller drömmen om Balkan.

läsglasögon – en märkligt stor artikel
Jag var inte riktigt alert med fotograferandet denna dag, så jag skickar med Hrelić – the movie, min Hrelićfilm från september förra året.





