Blogg

Jag försöker sluta ett slags cirkel kring eller av resan genom Europa som Londi och jag nyss avslutade, så jag börjar med början: En morgon strax efter mitten av juli klättrade vi upp på tåget här på Glavni kolodvor i Zagreb. Vårt första mål var Wien (Beč). Det var en varm dag. Stationerna längs sträckan var Dobova, Krško, Sevnica, Laško, Celje, Poljčane, Pragersko, Maribor, Spielfeld-Straß, Leibnitz, Graz, Bruck an der Mur, Kapfenberg, Mürzzuschlag och Wiener Neustadt. Jag skriver upp de här namnen här för att många av dem för mig har en suggestiv klang och för mitt inre öra kan jag höra dem utropas av konduktören (eller vem det är som har den uppgiften). Egentligen minns jag nästan ingenting från själva resan, bara vaga ting om att det var ganska mycket folk i vagnen där vi satt, mest ungdomar från avlägsna platser på färd mot äventyret eller i alla fall mot nya upplevelser. Och solen över landskapet, kullar och grönska, ögonblicket när tåget korsade Drava i Maribor och ett överraskande bergigt område lite före Wiener Neustadt.

Vid vår ankomst hade hettan börjat breda ut sig över staden. Vi tog U-Bahn och skulle egentligen stiga av vid Burggasse/Stadthalle men stationen befann sig i omdaning, så vi fick kliva av på en intilliggande, där Imelda, klädd helt i vitt, mötte oss ledande en cykel. Då såg jag att hon var hemma i den här staden. Och jag förstod vad hon menat, när hon ibland sagt att Zagreb inte är en plats för henne. När vi gick genom de stilla heta gatorna såg jag att hon var en del av denna stora lugnt kaotiska stad. Och orden hon uttalade gick ton i ton med de omgivande husen. Plötsligt eller kanske inte särskilt plötsligt dök en av hennes många systrar upp och vi slog oss ner i en liten servering invid en ljus husvägg och drack vitt vin blandat med mineralvatten, Londi, under bordet, drack vatten. Sedan gick vi genom en park och satt länge på en bänk i skuggan av höga träd och tittade bort mot en ljus, men mäktig (det verkar som om ”ljus” och ”mäktig” inte hör ihop när det gäller byggnader) byggnad som låg utsträckt i gräset och liksom latade sig, Kunsthistorisches Museum, tror jag det var. Imelda berättade saker om museet, konstnärer och utställningar som jag nu har glömt, men jag minns hur hon berättade.

På kvällen satt vi i hennes lilla lägenhet – en märklig blandning av elegans, behag och torftighet. Vi åt gulasch och Nockerl eller Spätzle (nu minns jag inte vilket det var hon kallade dem) och drack ett vitt vin från trakten och talade om Elfriede Gerstl och andra wienska diktare, om konst, om huset, om tvättställen ute på våningsplanen från den tiden då det inte fanns rinnande vatten inne i lägenheterna.

Nu har Londi och jag korsat Europa med tåg för sjätte gången. Ja, med ”korsa Europa” menar jag att resa från Kroatien till Sverige eller tvärtom, men det vet ju de flesta av er som läser det här. Sommarens resor blev hårdare än hittills, för Londi orkar inte riktigt längre, hon är tolv och ett halvt och för en labrador är det en hög ålder. Inte utan sorg måste jag nog inse att detta var sista gången, sista gången på just det här sättet i alla fall.

Visst fanns äventyret där ändå, men det vilade en skugga över det, en skugga som i och för sig fördjupade upplevelsen och gav en stor närhet till existensens kärna. Naket liv.

Nu är vi i alla fall – i stort sett – helskinnade tillbaka i Zagreb och vi vilar och jag kan sortera mina bilder, både fotografierna och de inre bilderna och bit för bit kommer jag väl att berätta ett och annat om vad som hände, om vart vi kom, vad vi såg och vad som gav oss glädje eller smärta.

Varberg, strax intill Subbe fyr

i Hästhagabergen

Under färden söderut genom Lika tangerade vi nationalparken Plitvička jezera, men man mer anade än såg de många vattnen. Här är i stället en bild av en mer ”konventionell” sjö lite söder om Korenica:

Resan mellan Zagreb och Primošten tar närmare åtta timmar och en del undrade om jag var riktigt klok som ville göra den två gånger. Det finns ju snabbare bussar, man kan åka bil med någon… Jag kunde inte svara på detta om ”riktigt klok”, men jag var säker på att mitt val var rätt för mig. Jag färdades långsamt, bussen stannade här och där och jag blev mer och mer förtrogen med landskapet, skönheten, de stora vidderna, bergskammarna och längst i söder – havet.

Spåren av kriget är på många ställen mycket tydliga, särskilt i Lika.

Vid Maslenica, där floden Zmanja mynnar ut, var det dags för en blick ut mot havet.

Och sedan var allting hav, stenig kust och en och annan by eller stad i det mindre formatet.