Blogg

Resans början – en flik av Wien

Jag försöker sluta ett slags cirkel kring eller av resan genom Europa som Londi och jag nyss avslutade, så jag börjar med början: En morgon strax efter mitten av juli klättrade vi upp på tåget här på Glavni kolodvor i Zagreb. Vårt första mål var Wien (Beč). Det var en varm dag. Stationerna längs sträckan var Dobova, Krško, Sevnica, Laško, Celje, Poljčane, Pragersko, Maribor, Spielfeld-Straß, Leibnitz, Graz, Bruck an der Mur, Kapfenberg, Mürzzuschlag och Wiener Neustadt. Jag skriver upp de här namnen här för att många av dem för mig har en suggestiv klang och för mitt inre öra kan jag höra dem utropas av konduktören (eller vem det är som har den uppgiften). Egentligen minns jag nästan ingenting från själva resan, bara vaga ting om att det var ganska mycket folk i vagnen där vi satt, mest ungdomar från avlägsna platser på färd mot äventyret eller i alla fall mot nya upplevelser. Och solen över landskapet, kullar och grönska, ögonblicket när tåget korsade Drava i Maribor och ett överraskande bergigt område lite före Wiener Neustadt.

Vid vår ankomst hade hettan börjat breda ut sig över staden. Vi tog U-Bahn och skulle egentligen stiga av vid Burggasse/Stadthalle men stationen befann sig i omdaning, så vi fick kliva av på en intilliggande, där Imelda, klädd helt i vitt, mötte oss ledande en cykel. Då såg jag att hon var hemma i den här staden. Och jag förstod vad hon menat, när hon ibland sagt att Zagreb inte är en plats för henne. När vi gick genom de stilla heta gatorna såg jag att hon var en del av denna stora lugnt kaotiska stad. Och orden hon uttalade gick ton i ton med de omgivande husen. Plötsligt eller kanske inte särskilt plötsligt dök en av hennes många systrar upp och vi slog oss ner i en liten servering invid en ljus husvägg och drack vitt vin blandat med mineralvatten, Londi, under bordet, drack vatten. Sedan gick vi genom en park och satt länge på en bänk i skuggan av höga träd och tittade bort mot en ljus, men mäktig (det verkar som om ”ljus” och ”mäktig” inte hör ihop när det gäller byggnader) byggnad som låg utsträckt i gräset och liksom latade sig, Kunsthistorisches Museum, tror jag det var. Imelda berättade saker om museet, konstnärer och utställningar som jag nu har glömt, men jag minns hur hon berättade.

På kvällen satt vi i hennes lilla lägenhet – en märklig blandning av elegans, behag och torftighet. Vi åt gulasch och Nockerl eller Spätzle (nu minns jag inte vilket det var hon kallade dem) och drack ett vitt vin från trakten och talade om Elfriede Gerstl och andra wienska diktare, om konst, om huset, om tvättställen ute på våningsplanen från den tiden då det inte fanns rinnande vatten inne i lägenheterna.

En liten kroatisk osthistoria

För att inte tugga alltför mycket på Londis och mitt öde som vagabonder i slutfas, vill jag idag i stället berätta en liten kroatisk osthistoria. Ja, om vandringslivet kommer det så småningom ändå ett och annat. Men nu till osten eller snarare till hur man säljer en ost i Kroatien. Och som startpunkt vill jag använda Richard Swartz kolumn Ekonomiskt laglöst land. Ett litet utdrag kan få tjäna som illustrationen, resten kan den intresserade hitta genom att följa länken ovan:

När Jasmina säljer ägg till mig och jag mycket milt påpekar att de är nästan dubbelt så dyra som i granngården säger hon vasst att det går bra att gå dit och köpa ägg om jag vill. Men där är ingen hemma. Tillbaka hos Jasmina förklarar jag mig redo att betala vad hon vill ha för ett tjog. Men nu är hon arg. För att straffa den som försökt pruta dubblar hon plötsligt sitt eget pris. Det är ändå att gå för långt och denna dag blir inga ägg köpta. Vad hon gör med sina osålda ägg vet jag inte. Men hellre än att sälja till mig kastar hon förmodligen bort dem.

I en av de små livsmedelsbutikerna här i mitt kvarter har det sedan våren legat en ostbit av märket Trapist i ostdisken. Ostbiten är helt i sin ordning förutom att den var mycket hård redan i april eller maj och efter det har den hårdnat mer och mer. I juli försökte jag köpa en bit av den, men butiksägaren vägrade att skära den. ”Den är för hård”, sa hon. ”Jag kan köpa hela om ni sänker priset”, försökte jag. ”Nej, det går inte”, blev svaret. Strax efter min återkomst till Zagreb nu i augusti, gick jag in i den här butiken och i ostdisken fick jag syn på den för mig så bekanta trapistosten. Jag frågade om jag kunde få köpa den. ”Nej, den är för hård”. ”Om ni sänker priset, köper jag hela”, sa jag närmast på skoj. ”Nej, den kostar vad den kostar” fick jag veta. ”Då blir ni ju aldrig av med den”, envisades jag. Till svar fick jag en axelryckning. Jag frågade då i stället efter priset på en annan ost, en getost. Priset var helt bortom det rimliga, 57 kuna för en småbit. ”Jag tar trapistosten”, sa jag då. Utan att ändra en min slog butiksägaren in den stenhårda osten i ostpapper och skrev priset, 26 kuna, på det. Ingen sänkning där inte. ”Jag har en bra kniv”, så jag låtsat lättsamt. (Jag har ingen bra kniv.)

Nå, nu har jag osten hemma hos mig. Jag bearbetar den med en kombination av hammare och kniv och det går ganska bra. Och osten är mycket god. Nej, den här historien har ingen sensmoral.

Våra resor, Londis och mina

Nu har Londi och jag korsat Europa med tåg för sjätte gången. Ja, med ”korsa Europa” menar jag att resa från Kroatien till Sverige eller tvärtom, men det vet ju de flesta av er som läser det här. Sommarens resor blev hårdare än hittills, för Londi orkar inte riktigt längre, hon är tolv och ett halvt och för en labrador är det en hög ålder. Inte utan sorg måste jag nog inse att detta var sista gången, sista gången på just det här sättet i alla fall.

Visst fanns äventyret där ändå, men det vilade en skugga över det, en skugga som i och för sig fördjupade upplevelsen och gav en stor närhet till existensens kärna. Naket liv.

Nu är vi i alla fall – i stort sett – helskinnade tillbaka i Zagreb och vi vilar och jag kan sortera mina bilder, både fotografierna och de inre bilderna och bit för bit kommer jag väl att berätta ett och annat om vad som hände, om vart vi kom, vad vi såg och vad som gav oss glädje eller smärta.


Varberg, strax intill Subbe fyr


i Hästhagabergen

Bilder från Primošten

Innan Londi och jag bryter upp för vår långa och slingriga tågresa mot Norden, vill jag visa er några bilder från den lilla dalmatiska staden Primošten, där jag nyligen tillbringade några svindlande vackra fullsommardagar bortom alla önskningar.

Blick från land mot stadens kärna:

Vägen runt ön:

Klipporna jag tog de flesta av mina simturer ifrån:

Kyrkan Sveti Juraj i aftonljus, cypresserna som talar om vår dödlighet men också om evigt liv:

Tonkica, stadens genius loci, sitter utanför sin ”fiskbar”, Garbin, och inväntar natten:

Om jag nu tror att jag saknar Primošten, ser jag genast framför mig det sardoniska leendet i det lite trötta ansiktet som bärs upp av en annan genius loci från denna trakt och strax släpper jag saknaden som om den vore den taggigaste sjöborre och jag lutar mig tillbaka inåt och vet att allt detta finns oberoende av var jag är.

Med buss till Primošten – del 2

Under färden söderut genom Lika tangerade vi nationalparken Plitvička jezera, men man mer anade än såg de många vattnen. Här är i stället en bild av en mer ”konventionell” sjö lite söder om Korenica:

Resan mellan Zagreb och Primošten tar närmare åtta timmar och en del undrade om jag var riktigt klok som ville göra den två gånger. Det finns ju snabbare bussar, man kan åka bil med någon… Jag kunde inte svara på detta om ”riktigt klok”, men jag var säker på att mitt val var rätt för mig. Jag färdades långsamt, bussen stannade här och där och jag blev mer och mer förtrogen med landskapet, skönheten, de stora vidderna, bergskammarna och längst i söder – havet.

Spåren av kriget är på många ställen mycket tydliga, särskilt i Lika.

Vid Maslenica, där floden Zmanja mynnar ut, var det dags för en blick ut mot havet.

Och sedan var allting hav, stenig kust och en och annan by eller stad i det mindre formatet.