Blogg

Det dalmatiska kustlandskapet är så mäktigt att det tar orden ur munnen på mig och smular sönder dem till ett fint damm. Dessa klippor och stup är något att betrakta under tystnad och skräckblandad eufori.

Det vackra julivädret och närheten eller närmandet till havet gjorde att trängseln på tågen stegrade sig nästan till obegriplighet från och med Uelzen (med sin Hundertwasserbahnhof). Människor, cyklar, bagage överallt och hela tiden fler och mer… och så Londi och jag. Vid varje station måste alla ut för att man skulle kunna stuva om vagnarnas innehåll så tätt och slätt som möjligt. När vi till sist steg av i Lübeck var vi helt mörbultade, så jag slog till med ett ganska dyrt och absolut bekvämt beläget hotell en minut från stationen. ”För stationsbänken i Dresden la vi inte ut en cent, så det jämnar ut sig”, tänkte jag och återställde därmed jämnvikten på mer än ett sätt. Lübeck är vår stad, vi bor alltid här på våra europeiska resor, vi går på ett speciellt sätt i grönskan under hängande brännässlor längs Trave, vi sneddar över Lindenplatz och tänker på Tonio Kröger (jag i alla fall), vi slinker genom Holstentor och ibland går vi också in i stan mer på riktigt, men inte den här gången.

Holstentor i eftermiddagssol, kring den tjugonde juli:

Trappgavlar vid Obertrave i samma ljus:

Motsatta sidan när solen sjunkit något:

En Jever för mig – ja, jag vet att det är frisiskt, men det passar:

Londi vid Trave morgonen därpå:

≈≈≈

PS Jag försvinner för några dagar igen, men sedan kommer jag sannolikt att vara här på ett mer stabilt sätt.

Under rasten i Pardubice fattade jag i sorglös okunnighet beslutet att vi skulle övernatta i Bad Schandau, en vacker lite kurort vid Elbe i Sächsische Schweiz, alldeles intill den tjeckiska gränsen. Jag köpte våra biljetter och så klättrade vi upp på tåget. Medan vi for utmed Labe som sedan bytte namn till Elbe var jag säker på att jag gjort ett bra val. Det kändes som om en vacker lite lagom turistisk småstad vid vattnet skulle vara det rätta för Londi och mig efter en dag på tåget.

Inneslutna i det vackra eftermiddagsljuset steg vi av på stationen i Bad Schandau, gick nerför trapporna mot floden och klev på den lilla färjan som skulle föra oss över till vårt mål.

Ännu medan vi gick upp från kajen och svängde in på en av de små gatorna kändes allting perfekt. Jag började lite förstrött se mig om efter ett lämpligt pensionat och strax hittade jag ett som jag tyckte kunde vara något för oss. Vi klev in och gick fram mot receptionen och då dök det upp, det ordet som kom att bli ett slags symbol för mitt felsteg: Hochwasser. I juni hade staden drabbats av ett våldsamt högvatten som ställt de nedre våningarna i nästan hela staden under vatten. Många hus var inburade i byggnadsställningar och där inne blåste fläktarna oavlåtligt. Vi gick och gick och försökte leta oss högre upp på sluttningen, men där det gick att bo, bodde redan någon annan. Jag var envisare än vad som var klokt, så vi lämnade inte staden förrän kvällen hade sänkt sig över den. Jag tittade olustigt över det vackra flodlandskapet medan vi for tillbaka till stationssidan. Jag kände mig lurad av floden.

Efter en del väntade på den ganska ödsliga flodstationen dök tåget mot Dresden upp. Vi klängde upp, Londi trött och jag sammanbiten. Efter någon timme var vi framme och vi gjorde ett försök att ta in på ett ganska trevligt vandrarhem inte så långt från stationen, men nej, hundrummen var slut (fast fantastiskt egentligen att det finns vandrarhem med hundrum). Missmodiga knatade vi tillbaka till stationen och jag funderade på att leta i en annan riktning, men det blev inget av med det, för nu hade Londi fått nog. Hon fällde ihop benen under sig och gick inte att flytta. Jag var full av motstridiga känslor, jag tyckte synd om Londi, kände skuld för att jag dragit in henne i detta, var arg på Elbe, mig själv och slumpen eller ödet, ja, och så tyckte jag synd om mig själv och ville helst lägga allt åt sidan och fälla in benen under mig jag också. Men nej, det var ju jag som var mamman eller ledaren för den här lilla flocken, så jag måste tänka ut något, något uthärdligt. Jag satte mig ner bredvid Londi och väntade lite och under tiden såg jag mig om. Kvällen var ljum och behaglig. Jag bestämde mig för att leta igenom stationens möjligheter, i värsta fall utan Londi, men när jag började gå reste hon sig med en suck. Efter en stunds vandrande hittade jag en Wartesaal som inte såg helt ogästvänlig ut, det var i alla fall ganska rent och ingen där såg farlig eller konstig ut. Jag la mig på en bänk som var byggd för att vara obekväm, men det gick åtminstone att sträcka ut sig på den. Londi kröp in under bänken och jag drog in resväskan där också, gjorde handväskan till kudde och så sov vi, stötvis och oroligt, men vi sov.

Dresden – blick från tåget i gryningen

När vi lämnade Wien morgonen efter vår ankomst till staden, hade jag ett enda klart mål för vår färd: Brno, som jag hade i ett ljust minne från sommaren 2011. Jag hade köpt biljetter dit åt Londi och mig, men någonstans vid Břeclav, alltså vid den österrikisk-tjeckiska gränsen fick jag veta att Brnos centralstation var under ombyggnad och att man måste ta sig dit med buss. Då släppte jag Brno, för buss är ingenting för Londi, i alla fall inte bussar av det här slaget, för trångt, för brant och hett var det ju ändå.

en av de bilder som susade förbi utanför fönstret under tiden

Jag bad mina medpassagerare om råd för ett annat avstigningsmål och efter att ha lyssnat och funderat lite bestämde jag mig för Pardubice: vacker innerstad, lätt att stiga av, inte för stort. Och så köpte jag tilläggsbiljetter av konduktören, som också tyckte att det var en passande plats för en rast med hund.

Vi klev av och gick med ganska lätta steg ut från den stora tunga stationsbyggnaden. När vi kom ut i solen insåg jag att det inte skulle bli någon promenad till den vackra innerstaden, det var för varmt, så vi slog oss ner i baren på stationens baksida och jag beställde en öl till mig och vatten till Londi. Där vi satt blev vi sedan vittnen till ett segslitet och omständigt polisingripande mot en tunn gammal alkis.

tyvärr går det inte att förstora bilden, ”något hände”

En storvuxen och på ett brutalt sätt stilig polis ledde det hela, de andra poliserna var hans betjänter och det var förresten också personalen i baren. Den lille alkisen fick tömma ut sina fickors solkiga innehåll på polisbilens motorhuv och han fick händerna låsta i handbojor på ryggen. När han för ett ögonblick gjorde lite motstånd fick han en snabb tryckning uppåt av de låsta armarna – jag tror ni kan föreställa er hur. Den store beordrade någon att föra anteckningar, han förhörde den förtjusta barflickan, som stod mycket nära honom under förhöret. De skrattade lite tillsammans. Ett tag försvann han in i barens inre och jag mer anade än såg att han drog i sig en stor öl därinne i ljusdunklet. När han kom ut igen lät han kalla på en annan polisbil och efter en stund dök den upp och poliserna i den fick i uppgift att föra bort den lille fängslade. Den store drog en runda till i barområdet. Hans långa starka ben gick med långsamt energiska steg, en stor kraft på sparlåga, medan pistolen guppade lätt mot höften, under armarna hade polisskjortan mörka halvcirklar av svett.

PS På vägen tillbaka söderut kom Londi och jag att tilldelas den lille alkisens roll, fast under mindre brutala former. Det var i en liten ful park utanför stationen i Salzburg. Vi satt på gräset och pustade ut mellan två tåg. Då kom två poliser och ville ha mitt pass och mitt namn och några andra fakta. Jag räckte fram båda våra pass men de låtsades inte se Londis. Efter passtittandet lästes dessa fakta upp med hög röst två gånger och sändes ut i polisradion. Nej, vi hade inte gjort något brottsligt, men det finns mycket kriminalitet vid stationer fick vi veta.