En liten kroatisk osthistoria

För att inte tugga alltför mycket på Londis och mitt öde som vagabonder i slutfas, vill jag idag i stället berätta en liten kroatisk osthistoria. Ja, om vandringslivet kommer det så småningom ändå ett och annat. Men nu till osten eller snarare till hur man säljer en ost i Kroatien. Och som startpunkt vill jag använda Richard Swartz kolumn Ekonomiskt laglöst land. Ett litet utdrag kan få tjäna som illustrationen, resten kan den intresserade hitta genom att följa länken ovan:

När Jasmina säljer ägg till mig och jag mycket milt påpekar att de är nästan dubbelt så dyra som i granngården säger hon vasst att det går bra att gå dit och köpa ägg om jag vill. Men där är ingen hemma. Tillbaka hos Jasmina förklarar jag mig redo att betala vad hon vill ha för ett tjog. Men nu är hon arg. För att straffa den som försökt pruta dubblar hon plötsligt sitt eget pris. Det är ändå att gå för långt och denna dag blir inga ägg köpta. Vad hon gör med sina osålda ägg vet jag inte. Men hellre än att sälja till mig kastar hon förmodligen bort dem.

I en av de små livsmedelsbutikerna här i mitt kvarter har det sedan våren legat en ostbit av märket Trapist i ostdisken. Ostbiten är helt i sin ordning förutom att den var mycket hård redan i april eller maj och efter det har den hårdnat mer och mer. I juli försökte jag köpa en bit av den, men butiksägaren vägrade att skära den. ”Den är för hård”, sa hon. ”Jag kan köpa hela om ni sänker priset”, försökte jag. ”Nej, det går inte”, blev svaret. Strax efter min återkomst till Zagreb nu i augusti, gick jag in i den här butiken och i ostdisken fick jag syn på den för mig så bekanta trapistosten. Jag frågade om jag kunde få köpa den. ”Nej, den är för hård”. ”Om ni sänker priset, köper jag hela”, sa jag närmast på skoj. ”Nej, den kostar vad den kostar” fick jag veta. ”Då blir ni ju aldrig av med den”, envisades jag. Till svar fick jag en axelryckning. Jag frågade då i stället efter priset på en annan ost, en getost. Priset var helt bortom det rimliga, 57 kuna för en småbit. ”Jag tar trapistosten”, sa jag då. Utan att ändra en min slog butiksägaren in den stenhårda osten i ostpapper och skrev priset, 26 kuna, på det. Ingen sänkning där inte. ”Jag har en bra kniv”, så jag låtsat lättsamt. (Jag har ingen bra kniv.)

Nå, nu har jag osten hemma hos mig. Jag bearbetar den med en kombination av hammare och kniv och det går ganska bra. Och osten är mycket god. Nej, den här historien har ingen sensmoral.

2 tankar om “En liten kroatisk osthistoria

  1. Välkommen tillbaks får jag väl önska från den höga nord där natttemparaturen i Härjedalen uppmättes till -3.5 grader förra natten.

    Din historia är underbar. Just den sortens ”flanörlitteratur” som jag uppskattar mest. Jag läste också Swartz krönika när den kom, den är mycket roande.

  2. Tack Bengt,
    aha, du är alltså inte ens i närheten av Wien. Är detta dina ursprungstrakter?

    Jag har en liten kroatisk ölhistoria på lager, men vet ännu inte hur jag ska hälla upp den.

Kommentera