Blogg

Monrupino – Repentabor

Efter en eftermiddag med härliga rätter uppe i en by i det slovenska Kras med blick mot det mäktiga berget Nanos, tog vi vägen tillbaka till Trieste via den lilla orten Monrupino, som på slovenska heter Repentabor. Båda namnen är lika vackra och suggestiva och det här är gränsland. Det hör till Italien men större delen av befolkningen är slovener. Skyddshelgon är San Rocco och det blir kanske Svéti Rok på slovenska, men det är bara min gissning. Jag talar om skyddshelgon för att platsen eller i alla fall kullen med kyrkan och fästningen har en stämning som gör att detta faller sig naturligt. Dessutom har jungfru Maria lämnat ett fotspår här.

Nu tar vi vägen upp på höjden, låt er inte störas av att bilden är lite suddig. Jag tror vi kan låta suddigheten bli en del av upplevelsen.

bild1-6

Och här ser vi kyrkans torn och lite av det omgivande landskapet. Och tänk, dörren till kyrkan var öppen. Kanske är den alltid öppen.

bild2-6

Och detta är fästningen eller det som är kvar av den. Någon bor i huset mitt emot och när vi åkte ner igen längs den slingriga, smala vägen, mötte vi bil efter bil med människor på väg upp till vespern.

bild3-6

Canal Grande för hundra år sedan

Canal Grande-världen idag är på vattensidan en plats för småbåtar och uppe på kajerna en cafévärld som på landsidan kantas av en rad av mäktiga byggnader. Varje gång jag är i Trieste, går jag runt här, dricker kaffe i någon uteservering, tittar på Palazzo Gopcevich, på kyrkan Sant’Antonio vid den övre änden av kanalen och så går jag över Ponterosso förbi Joyce, tittar lite på matvarorna (mest frukt, olivolja och ostar) på Piazza Ponterosso och för det mesta går jag som avrundning in en stund i San Spiridones upphöjda mörker.

För hundra år sedan var Canal Grande en levande hamn, en del av havet, har jag nu fått se på fotografier i Salone degli Incanti. Jag tycker jag känner saltlukten lite starkare och jag tänker på Sabas dikt Trieste, ja, ni vet kanske vilka rader. De där om Trieste som en gatpojke, ”kärv och glupsk”, med grova händer, ”för stora för att skänka en blomma”…

bild1

Jag är inte säker men bilden verkar vara tagen högt uppifrån ett av husen vid Piazza Ponterosso.

Och här är vi plötsligt i stället nära marken på kanalens andra sida. Vi känner igen silhuetterna av Sant’Antonio och San Spiridone, förstås. Och vi är mitt i det tumlande livet för hundra år sedan.

bild2

Salone degli Incanti, ex Pescheria

Det finns i Trieste, alldeles intill vattnet, en underbar byggnad. Adressen är Riva Nazario Sauro 1 och namnet är Salone degli Incanti (Trollkraftens salong) ex Pescheria (fd Fiskmarknaden). Ingen annan stad har något sådant, det är jag säker på. Där pågår just nu en utställning som bär namnet La grande Trieste 1891-1914. Ritratto di una città., porträtt av en stad, alltså. Ja, vad kan ett sådant rymma? Allt, vill jag svara med andan i halsen, allt. Och så vill jag tillägga att ingen annan plats på samma perfekta sätt som Salone degli Incanti hade kunnat erbjuda ramen till detta. Det handlar alltså om 25 år, en kort tid i en stads historia, kan man tycka. En tid av ekonomisk frammarsch, social oro, kulturell rikedom, fattigdom och lutande över avgrunden.

bild1-6

Det här är utsidan. Vi går in. Kanske anar ni fiskmarknadens pragmatiska själ i den här bilden – ljus, plats, ordning – men ni ser också hur byggnadens rymd är som gjord för att hålla de stora bilderna av stadens ansikten, byggnader och skeenden och texterna av författare som Italo Svevo, James Joyce, Carolus L. Cergoly, Scipio Slataper, Umberto Saba, Leo Perutz och andra som vi är lite fumligare med namnen på. Starkast intryck på mig gjorde nog raderna av den unge Srečko Kosovel, för att han lyckas spänna en så hög båge av sitt korta liv. Han dog när han var tjugotvå och han tänker här tillbaka på hur han upplevde Trieste när han var tio.

Texterna på utställningsväggarna är på italienska, triestinska, tyska, slovenska och engelska. (I mitt häfte här är alla på italienska.)

bild2-6

Vi går därinne, tittar och läser och låter våra steg gå i takt med andra tiders. Solen blänker och lägger breder ränder över väggar och golv och vi känner att vi är två steg från havet.

bild3-6

Eller hur? Titta själva! Där ser ni hamnen och det gamla fyrtornet (som Ale och jag en gång hemligen besteg), båtarna och vattnet.

bild4-6

Det här var bara vägen in till utställningen. Välkomna. Nästa gång och kanske nästnästa plockar jag nog ut någon detalj som vi kan titta på och kanske prata om. (Utställningen pågår till och med den tredje maj, ifall någon av er skulle vara i närheten fram till dess…)

Ortodoxa mysterier – den korta vägen till evigheten

Jag har en speciell och ”ganska stor” plats i mig för sådant jag inte förstår. Jag är till exempel lyhörd för språk jag inte förstår och för människor som förvirrar mig, men nu ville jag egentligen tala om något annat: den ortodoxa kyrkans riter. När jag kommer till Trieste går jag nästan alltid in i San Spiridone, den serbisk-ortodoxa kyrkan vid Canal Grande för att förundras. Mera sällan går jag in i San Nicolò, den grekisk-ortodoxa kyrkan vid Riva Tre Novembre alldeles bredvid Caffè Tommaseo. Det här var kanske andra gången. Tysta gled vi in genom en sidoport, Alex, Federico och jag. Därinne i ljusmörkret gick vi sedan varsin utvalda väg.

bild1-6

Jag gick fram mot de tre gyllene portarna och stannade sedan en kort stund framför var och en av dem. Kyrkorummet doftade av rökelse och översinnligheter, guldet blänkte och dolde sin glans och mörkret innanför guldportarna var märkligt ljust. Jag snuddade med sinnet vid de ortodoxa mysteriernas väg förbi tanken och förnuftet. Den korta vägen till evigheten: Här – här. Och så har de ortodoxa kyrkorummen med sitt dunkla mumlande något som sänder oss tillbaka till tiden före vår födelse.

Utifrån ser San Nicolò ut som en ganska världslig byggnad, även om både avståndet mellan de två tornen och kyrkans front, som leker med en avbildning av ett antikt grekiskt tempel, känns lite ovanliga.

bild2-6

Molo Audace – nytt perspektiv

Molo Audace kan man inte hoppa över när man besöker Trieste. För det mesta låter jag blicken löpa horisontellt ut över piren och havet, men den här gången kom jag, påverkad av Federico, att titta ner i vattnet en hel del också. Jag vet inte om Federico sökte något särskilt, men han stannade upp gång på gång kastade långa blickar ner i djupet.

bild1-6

Alexandra och Federico

Alex och jag kom därför också att se ner genom vattnens lager mycket mer än vi annars gjort. Men det blev förstås ändå Federico som upptäckte la medusa, maneten. Någon meter från kajen rörde den mäktiga maneten sig i riktning mot vågorna, beslutsamt såg det ut som. Jag har aldrig sett en så stor manet förr. Orange var den, med lila spets längs kanten och under ”huvudkjolen” vällde underkjolarna fram i rika ryschvåder. Ett sagodjur med svepande kjolar.

bild2-6