Ortodoxa mysterier – den korta vägen till evigheten

Jag har en speciell och ”ganska stor” plats i mig för sådant jag inte förstår. Jag är till exempel lyhörd för språk jag inte förstår och för människor som förvirrar mig, men nu ville jag egentligen tala om något annat: den ortodoxa kyrkans riter. När jag kommer till Trieste går jag nästan alltid in i San Spiridone, den serbisk-ortodoxa kyrkan vid Canal Grande för att förundras. Mera sällan går jag in i San Nicolò, den grekisk-ortodoxa kyrkan vid Riva Tre Novembre alldeles bredvid Caffè Tommaseo. Det här var kanske andra gången. Tysta gled vi in genom en sidoport, Alex, Federico och jag. Därinne i ljusmörkret gick vi sedan varsin utvalda väg.

bild1-6

Jag gick fram mot de tre gyllene portarna och stannade sedan en kort stund framför var och en av dem. Kyrkorummet doftade av rökelse och översinnligheter, guldet blänkte och dolde sin glans och mörkret innanför guldportarna var märkligt ljust. Jag snuddade med sinnet vid de ortodoxa mysteriernas väg förbi tanken och förnuftet. Den korta vägen till evigheten: Här – här. Och så har de ortodoxa kyrkorummen med sitt dunkla mumlande något som sänder oss tillbaka till tiden före vår födelse.

Utifrån ser San Nicolò ut som en ganska världslig byggnad, även om både avståndet mellan de två tornen och kyrkans front, som leker med en avbildning av ett antikt grekiskt tempel, känns lite ovanliga.

bild2-6

Kommentera