Igår kväll: tillbaka på ”brottsplatsen” Centar za kulturu Trešnjevka och Janicas stumfilmsfestival, den här gången för Mauritz Stillers Erotikon. Ja, Körkarlen gick djupare, men med ett sådant uttalande kan jag knappast förvåna någon. Medan jag satt på spårvagnen på vägen dit funderade jag lite på titeln Erotikon. Monumentalt låter det, detta Erotikon, tänkte jag, vad kan man stoppa in under en sådan titel? Och är inte erotik egentligen väldigt omonumentalt? Erotik är väl snarare en lek full av glidningar och nycker, överraskningar, luftfärder, kittlande fall och masker och maskavtagningar. Eller vad säger ni?
Jag kände genast igen Tora Tejes ansikte på duken. Lustigt, för jag har nog inte sänt henne en endaste tanke på decennier. Det musikaliska ackompanjemanget (Joe Kaplowitz) var också denna kväll mycket lyckat, fast på ett annat sätt än Sunrise Trios till Körkarlen. I stället för att helt och hållet bli ett med filmen, ställde musiken sig ibland lite mothårs för en kort stund. Jag fick en känsla av att avigan av filmen några gånger kort tittade ut.
En filmsekvens: Irene (Tora Teje) flyger över Stockholm med baronen och vinkar från planet ner till en annan beundrare. Hennes schal fladdrar och filmbilden är härligt ökensepia. Allting svävar och gungar och lätta leenden flimrar förbi:
nej, på denna bild är leendena inåtvända
Intrigen kan ni, men jag säger ändå något litet. Vi har ett par som via diverse turer skiljs på ett i hjärtat lätt och ledigt sätt och i slutet finner varsin nya partner, ja, och lite förvecklingar, missförstånd och någons kanske ändå verkliga smärta. När jag tittade bakom kulisserna (internet) såg jag att det funnits ännu en kombination i verkligheten: Karin Molander (i filmen Marthe) och Lars Hanson (i filmen Preben). Hände det kanske något mellan dem under inspelningen av filmen? kan jag inte låta bli att tänka.
Professorn och Marthe, hans niece:
”Inte ska väl en fattig flicka vänja sig vid sötsaker?” Eller hur var det repliken föll? Ja, sötsaker hör förstås också till erotiken, eller? Och en överdådig persisk fantasimiljö, med schahen och den vackra favorithustrun och prinsen…
När jag såg namnet Carina Ari (favorithustrun) dyka upp under scenbilden, nåddes jag av en vink från barndomen. Jag såg en hastig skymt av platsen framför mjölkaffären på Kolbäcksgränd i Bagarmossen och hörde någon uttala namnet Carina Ari med hemlighetsfull njutning. Var det mig själv som kanske åttaåring jag hörde?
