Härom kvällen gick jag längs Selska efter att ha stigit av spårvagnen vid Sveti Duh (den helige ande). Det var bitande kallt och gatan var rak och charmlös och nästan inga människor syntes till, bara en och annan bil susade förbi.
Jag dök ner i en tunnel under järnvägen och sedan upp igen. Här och där stack höga tegelhus upp mot den mörka himlen. Plötsligt fick jag en känsla av att ha varit på dessa platser förut och jag tänkte lite på havet, ett grått och kyligt hav. Så insåg vad det var som spökade i mitt minnes värld: Den gamla hamnen i Wismar. De här oskönt sköna tegelbyggnaderna, industriområdesvittringen och ensligheten. När jag kom till Janica – det var henne jag var på väg till, högt uppe i ett av tegelhusen – berättade jag om den här upplevelsen och hon svarade att hon gärna hade haft ett sådant där grått hav på andra sidan gatan.