Caffè Tommaseo – Il fantasma di Trieste

Jag försökte öppna dörren mot våren genom en resa till Trieste, men eftersom ”la bora” blåste åtminstone till en början, blev det inte riktigt vår. Men mycket annat var lika bra som vår. Alexandra och Federico kom från Bologna och vi fick tre dagar tillsammans, delvis med triestinska och slovenska vänner. Lyckliga dagar. En kväll satt vi på Caffè Tommaseo, Triestes äldsta kafé vid Riva Tre Novembre, ett tuppfjät från havet och nästan vägg i vägg med den grekisk-ortodoxa kyrkan. Den kvällen var vi fyra och vi begick tillsammans ett litet vinprovaräventyr. Vi letade efter det vin som Alex och jag drack när vi var där i september eller möjligen någon annan gång. Nej, vi hittade det inte, fast enligt Alex var en Ribolla närmast. Vi provade sju sorter och var en av oss kunde ställa upp sin egen speciella ordning.

Medan vi satt där kastade jag emellanåt långa blickar bort mot baren. Jag blev som förhäxad av vinkyparen eller ska jag säga sommeliern eller något annat? Hans bleka, eller ska jag säga vaxbleka, ansikte utstrålade en underbar blandning av vanans och rutinens expertis och en fjäderlätt leda. Det svarta håret var enligt någon beprövad konsts regler blankstruket mot den hud som täcker kraniet. Hans rörelser var avmätta och perfekta, inte för mycket, inte för lite, och alltid just så som traditionen föreskriver. Ett vagt leende dolde sig självt bakom sig självt. Svart kostym, vit skjorta, svart slips – just så och inte på något annat sätt, det svarta kanske lite blankt på några ställen, stegen mjukt korrekta, lite loja kanske, men egentligen omärkligt. Jag tänkte att detta är också en balett, en balett som dansas kväll efter kväll, alltid på samma sätt eller just så här nästan på samma sätt. Så här såg det ut under Habsburgerrikets dagar, så här såg det ut senare, så här ser det ut nu. En liten flisa har låsts kvar mellan stenarna i tidens ström. Men den här mannen, vem är han, när han är sig själv? För han kan väl inte bara vara sin roll?