Blogg

Acquaviva Collecroce – Živavoda Kruč

Som en del av er vet tittar jag ofta på tv till min morgongympa. Det blir oftast ett väldigt kort tittande, eftersom mitt gymnastikprogram på grund av att jag känner mig själv, hålls kort. Men ibland om det är något särskilt stannar jag kvar och tittar lite efter gympan och denna morgon var det så. En man sa i närbild vänd mot kameran: ”Mi smo najmanja manjina u Italiji.” (med reservartion för eventuellt felhörande från min sida) Alltså: ”Vi är den minsta minoriteten i Italien.” Han befann sig på en bygata och både bebyggelse och landskap omkring honom såg mycket italienska ut. Jag såg framför mig Sandros spröda gamla morfastrar i Maria del Ponte i Abruzzo, hur de gick framför mig i gränden och hur jag framför dem skymtade byn på nästa branta kulle.

Några barn läste dikter på den gamla molisanska kroatiskan och den charmerande läraren log uppmuntrande när någon stakade sig. Under barnens kroatiska hörde jag italienskan. Sedan följde kameran några äldre kvinnor som pratade utanför en port. Så vitt jag förstod svarade de på en fråga från reportern om hur de använde sitt språk. Någon sa att hon alltid talade ”vårt språk” med sin man, men att hon mest talade italienska i byn. En del av kvinnorna höll sig ganska strikt till sin ålderdomliga kroatiska, andra strödde in rätt mycket italienska. För mig var det lätt att förstå det mesta, eftersom alltsammans var textat på modern kroatiska och temat var glasklart.

Så återvände vi till skolan och jag såg läraren igen där han stod i ett hörn av klassrummet halvt bortvänd från kameran. Hans gester var omisskännligt italienska…

Efter programmet letar jag lite efter denna minoritet på nätet och hittar ett och annat, till exempel det här:

Između 15. i 16. stoljeća, bježeći pred Turcima, Hrvati su počeli naseljavati provinciju Campobasso u pokrajini Molise, koncentrirajući se u gradovima Kruču (Acquaviva Collecroce), Mundimitru (Montemitro) i Stifiliću (San Felice). Na tom teritoriju 2001. živjelo je više od 2.000 Hrvata i to je najmanja priznata jezična manjina u Italiji.

Under 1400- och 1500-talet började kroater på flykt undan turkarna att bosätta sig i provinsen Campobasso i regionen Molise och då främst i städerna Kruč (Acquaviva Collecroce), Mundimitar (Montemitro) och Stifilić (San Felice). I detta område levde år 2001 mer än 2000 kroater och detta är den minsta erkända språkliga minoriteten i Italien.

Och på en italiensk sida läser jag lite om den ålderdomliga molisanska kroatiskan. Precis som i slovenskan har man kvar dualis. Och så står det att det är en štokavisk-ikavisk dialekt. Vid det här laget vet jag något sånär vad det betyder, men jag ska inte vältra mig i sådant nu… Och man tror att folket har sitt ursprung någonstans kring floden Neretva (Narenta på italienska) i södra Kroatien och Hercegovina.

Jag hittar en liten karta med Acquaviva Collecroce utsatt och jag hajar till när jag ser hur nära Sulmona det ligger. Ja, för Sulmona är inte långt från Santa Maria del Ponte…

mappa-geografica-Regione-Molise-ACQUAVIVA-ISERNIA

dio – del

Jag tillåter mig att hålla på med småsaker igen, fast ofta är det ju inte helt lätt att avgöra vad som är en småsak och vad som är något större. Sedan en tid umgås jag i tanken med det kroatiska ordet ”dio”. Gång på gång vill jag tycka att det har något med Gud att göra, men det har det ju inte, utan det betyder ”del” och ordet ”dio” är sannolikt också besläktat med ordet ”del”. Hellquist pekar på ett fornslaviskt ord ”delu” (med diakritiska tecken jag inte kan återge) och menar att det eventuellt kommer från ett indoeuropeiskt ”dhailo-”. Tyskan har ”Teil” och engelskan har ”deal” (a good deal of…). I de latinska språken hittar jag inget, men det betyder förstås inte att det inte skulle finnas.

Sedan hör det till saken att ordet ”dio”, i vissa böjningsformer på ett tydligare sätt visar sitt släktskap med ”del”. Se här en rad ur min senaste kroatiskläxa:

Sarajevo se može pohvaliti dobro očuvanim starim trgovačkim dijelom grada, Baščaršijom, koja je nastala u periodu osmanlijske vladavine u Bosni i Hercegovini.

Sarajevo kan berömma sig av den välbevarade köpmannastadsdelen Baščaršija, som uppstod under det osmanska herraväldet i Bosnien och Hercegovina.

”Dijelom” är väl instrumentalis då, fast jag är lite osäker på varför det blir just detta kasus här.

Jag kastar en blick i mitt gamla serbokroatiska minilexikon och hittar där formen ”deo”, som väl blir ”delom” i instrumentalis, om jag får gissa.

Tanken att ordet ”del” kanske vandrat med oss i helt igenkännlig form ända sedan urindoeuropeisk tid får det att svindla lite för mig. Hur många tusen år handlar det om? Ordet ”del” blir till ett titthål ner i forntidens djup.

I andras skönhet – några rader

Jag läser om Adam Zagajewskis essäbok ”I andras skönhet” i Anders Bodegårds översättning och jag vet att jag kan läsa den om och om igen. Kanske kommer jag att läsa den så många gånger att jag så småningom kan gå in på vilken sida som helst och veta precis vad som omger just den sidan. Varför? Därför.

bild-40

På sidan 43 beskriver Zagajewski ett höstligt och dystert Krákow från sin ungdoms dagar. Jag läser ungefär från mitten av sidan:

”Stadens strumpor var nersölade, stadens kängor var täckta med gyttja. Lukten av höstlöv lika tvetydig som ödeläggelsen; ibland kunde röken från en brasa där någon brände pinnar och ogräs bättra på det hela, rätta till det, så att man för en stund kunde glömma den svarta trottoaren. Lukten av dessa brasor var narkotisk, berusande. Det var minnet av sommaren som brann, det var stänglar och blad som brann, samma stänglar och blad som vi på våren, i april, välkomnar med andäktig beundran, bara för att släppa iväg dem med röken i september och oktober. Vilket slöseri, vilken potlatch, vilken hallucination i dessa lågt krypande rökar som ligger strax över staden och är orörliga som telefonledningar. Sprickiga fastigheter, före detta fängelser och hantverkshus, och rent av somliga palats, hade något ungerskt över sig, som om det ur mötet mellan tyska och italienska influenser hade fötts en magyarisk småstadsbarock.”

Ja, jag kunde nog valt vilken sida som helst i boken, men idag valde jag just den här.

Ut ur limbo

Sedan torsdagen, då jag fick veta att man upptäckt något malignt i det som togs bort vid Londis operation för några veckor sedan, har jag vandrat runt i ett slags limbo. Jag försökte vara som vanligt, äta och dricka som vanligt, arbeta som vanligt, gå omkring med Londi som vanligt, prata med vänner som vanligt. Och jag gick till polisstationen och gick igenom alla mer eller mindre absurda procedurer där, jag bet ihop och trampade framåt. Och jag försökte sova som vanligt och det både gick och gick inte. Hela tiden såg jag de här dagarna och nätterna som en frist att ändå på något sätt vila i. På onsdagen – idag alltså – var ultraljudet som skulle berätta om det fanns några metastaser.

Igår kväll, när Londi fått sin kvällsmat, tänkte jag ut min plan. Till ultraljudet skulle hon komma fastande, så det skulle inte bli någon frukost innan vi gav oss av till sjukhuset. Jag bestämde mig för att sätta väckarklockan ganska snävt före den tidpunkt då vi skulle ge oss av. Jag skulle hinna duscha och klä på mig, inget mera. Skulle Londi vara fastande skulle jag också det. Och vi skulle gå till fots för att hon skulle uppfatta det som en vanlig morgonpromenad. Ja, det tar en knapp halvtimme att gå till djursjukhuset, om man nosar lagom mycket längs vägen.

Morgonen kom med spöregn och jag tvekade lite. Skulle jag ringa Dragans zoo-taxi? Men, nej, det skulle jag inte, tänkte jag. Regn distraherar och ger något konkret att kämpa emot. Så vi gav oss av, gick ut genom porten och jag fällde upp paraplyet. Den första sträckan travade Londi på ganska muntert, men så insåg hon vart vi var på väg eller ja, hon anade det i alla fall. Hon gick långsammare och långsammare och till sist ställde hon sig på tvären mot gångriktningen. Jag drog i henne, försökte övertala henne, drog i henne, jag suckade högt och fick gråten i halsen. Inne i mitt huvud var det dunkelt och grått. Tankarna låg tunga och hjälplösa. Men vi stretade vidare ändå, jag sammanbitet och hon motsträvigt, båda olyckliga. Och så var vi framme vid byggnaden. Lite lättad var Londi när vi gick förbi kirurgen, för dit ville hon verkligen inte, men sedan svände jag in mot invärtesmottagningen och då tvekade hon igen. Fast vi kom in rätt ledigt och där inne låg tre mycket trevliga hanhundar, så Londi tappade sitt skräckfokus och luktade lite på dem och lät sig luktas på. Och så ropades vi in först av alla. En ung kvinnlig veterinär, som vi bara kände helt flyktigt sedan tidigare, förde oss till ultraljudsrummet. Londi försökte glida ut när hon såg sängen och apparaterna, men jag var ju tvungen att stoppa henne, för vad ville jag annars där? Men ögonblicket efter sa jag något dunkelt om att jag inte visste vad vi gjorde där. Veterinären (kan inte hennes namn) log vänligt uppmuntrande och sa att jag kunde göra som jag ville. Så vi stannade och Londi blev upplyft på sängen. Ja, det var faktiskt ett slags säng, inte ett bord. Hon fick magen rakad och sedan började den långa och noggranna undersökningen, som väl allt som allt tog närmare 40 minuter. Jag satt vid Londis huvud och hade ultraljudsskärmen bredvid mig. En sjukvårdare höll Londis ben och vetrinären förde runt sitt undersökningsredskap medan hon uppmärksamt tittade på skärmen. Jag försökte att både se och inte se hennes ansiktsuttryck. Ibland tittade jag bara på Londi och viskade lite med henne, ibland låtsades jag titta på väggen bakom veterinären medan jag egentligen tjuvtittade på henne och letade efter förändringar i hennes ögon eller ansikte. Ibland tittade jag rakt på henne, men vågade inte hålla blicken riktad så mer än mycket korta stunder. Men allt jag såg i hennes ansikte var koncentrerad uppmärksamhet, hela tiden samma uttryck. I mitt huvud bytte scenarierna löpnade plats. Så var undersökningen slut och jag fick veta att inga metastaser syntes på lever eller lymfknutar. Det enda hon inte var helt nöjd med var en mindre förändring på mjälten, men hon sa också att sådant är vanligt på mycket gamla hundar och att förloppet brukar vara ytterst långsamt. Jag tackade nej till alla provtagningar på mjälten och hon sa att hon förstod mig. Så fort Londi var nere på golvet igen drog hon som ett streck bort mot dörren. Jag tackade och vi gick ut i väntrummet och så fick jag räkningen på knappt 300 kuna, en modest summa.

bild-40

Hemåt gick vi på ett strövande sätt, som om vi inte skulle någonstans. Det regnade fortfarande, men Londi rullade sig ändå i gräset flera gånger. Hon verkade känna sig fri på något sätt. Och jag gick utan att tänka något alls, hjärnan låg i viloläge. Och när vi efter en obestämd tid kom hem, så åt vi först vår missade frukost och sedan sjönk Londi ner på sitt ulltäcke och jag damp ner på soffan och föll rakt in i sömnen och stannade där i minst tre timmar.

Tankar i förhösten

Det är en mild dag, solen värmer lågmält och utan starkare ljus, fast ibland spelar strålarna en kort melodi över trädens löv eller över husväggarna. På morgonen satt Londi och jag i eller snarare utanför Bar Royal och njöt av den stilla, ljumma luften. Jag drack kaffe och Londi lät sig klappas. Jag tittade över parkeringsplatsen mot vårt hus och balkongrummets fönster alldeles ovanför fläktfirman. Där bor vi, tänkte jag.

bild-40

Och jag tänkte att jag nu nog accepterat att det är höst och att det till exempel inte blir fler bad i Bundek för mig i år. Sista gången var i mitten av september, strax efter hemkomsten från Sarajevo. Fast visst går det fortfarande att bada här, men då blir det bad som lutar sig åtminstone lite lätt in i det heroiska och heroiska bad passar inte riktigt här. Sådant passar bättre i Sverige, för där blir det heroiskt med mera eftertryck.

Jag lutar mig inåt och försöker förstå tillvaron så gott jag kan den vägen. Jag bygger mot mitten för att nå balans, lutar mig inte ut över vidderna…