Blogg

Dagen som just gick var strålande vacker, kanske den sista vackra på ett bra tag. Jag ser gråa väderleksutsikter. Och hur använde jag denna dag? Jo, efter min del av introduktionen med de nya svenskstudenterna, gick jag till den där långa korridoren, där sekreteraren för bland annat de utländska lektorerna sitter allra längst bort, långt bortom den nittio graders kröken. Jag skulle hämta mitt ”ugovor” (avtal) och diverse mer eller mindre begripliga papper att bära iväg till polisen. Jag kom olämpligt för något hade just hakat upp sig med min slovakiske kollegas sjukförsäkring. Efter en trekvarts letande bland papper och i datorn – ja, dörren stod öppen – kom man fram till att problemet inte gick att lösa, inte denna dag i alla fall. När jag kom in suckade sekreteraren tungt och mumlade mitt namn. Jag behövde inte säga mitt ärende, fast jag sa det ändå. Hon kröp ner under bordet och började leta i en stor kartong. Undan för undan slängde hon upp mappar på bordet, de flesta ljusblåa. Efter en stund var dubbelskrivbordet – ja, egentligen är det två som har sina arbetsplatser här – som ett ljusblått hav i vågor, för underlaget under mapparna var inte jämnt. Jag fick lust att ta en bild, men höll tillbaka impulsen. Och så plötsligt blev mina papper funna: ugovor, något om sjukförsäkring, några ”registreringspapper” och så en bunt papper om något varken hon eller jag riktigt begrep oss på. Vi log mot varandra och ryckte på axlarna och så lämnade jag rummet med ett frejdigt ”ugodan dan”. Jag tittade på klockan och tänkte ”där rök en dryg timme och jag har inte ens kommit till polisen”.

Solen strålade och himlen var så blå, så blå. Jag gick längs Ivana Lučića fram till Vukovarska, där jag tog spårvagnen. Vid Držićeva hoppade jag av och bytte in mot centrum och en kvart senare gick jag längs Petrinjska. Ja, det är där den stora polisstationen ligger. Och vädret fortsatte att vara härligt.

Jag klev in – ja, till saken hör att det här var säsongens andra besök där – och knackade på några dörrar för att få veta var min ”handläggare” Dunja satt. Uppe på tredje våningen knackade jag på dörr 311 och till min förvåning blev jag genast insläppt. I rummet satt en rundnätt (nu är jag vänlig) dam med blonderat hår som jag kände igen som ”Hönan” från något tidigare år. Jag hälsade och räckte fram mina papper. ”Hönan” log drygt och sa att hon inte förstod vad det var för papper jag kom med. Jag sa att jag blivit skickad till just detta rum och undrade om hon inte var Dunja. Ett föraktfullt leende spred sig över ”Hönans” ansikte. Nej, hon var verkligen inte Dunja utan Snežana, så det så. Sedan sa hon inget mer utan såg bara viktig ut. ”Men arbetar inte Dunja här”, försökte jag då. ”Hon är inte här nu”, sa Snežana och såg prövande på mig. Till saken hörde att Dunja just passerat ut, när jag steg in. ”Hon arbetar”, fortsatte hon. ”Det gör jag också”, kunde jag inte låta bli att säga. ”Hon arbetar på första våning just nu”, fortsatte hon med ett sötsurt leende. ”Men hon kommer väl hit igen?”. ”Hon kommer, ni kan gå ut så länge.” Jag gick ut och satte mig i den välbekanta Kafkakorridoren, gråa väggar och bruna dörrar, som såg ut som om de aldrig skulle kunna öppnas. Jag satte mig på en smal bänk och tänkte något om att Kafka egentligen inte hade hittat på några miljöer alls, han hade bara släpat in den här rekvisitan rakt in i sina berättelser. Efter en stund dök Dunja upp och gled in i rum 311 och stängde dörren. Märkligt nog blev jag insläppt kort därefter. Hon synade mina papper och frågade om jag hade pengar med mig. Jag bejakade detta. ”Då får ni gå till posten i bottenvåningen och betala 240 kuna, här är inbetalningskortet”. (Ja, det finns ett postkontor som hör till polisstationen.) ”Och sedan går ni till utlänningsdisken på första våning och visar att ni har betalt”, informerade hon mig. Jag lämnade rummet med en kort hälsningsfras och gick ner till posten, köade kanske en kvart, betalade och gick upp till första våning. Jag tog en nummerlapp – 116. När jag kom in i salen såg jag att utlänningsdisken hade siffran 74. Salen var fylld av mer eller mindre uttråkade eller modfällda människor. Jag väntade tio minuter, men det stod fortfarande 74, så jag tänkte nej, jag gör något annat i stället för att stå här. Jag fick tag i Paolo och Maria, två av mina italienska vänner, och vi bestämde att vi skulle äta lunch tillsammans. Och vi åt och drack och pratade och det gick väl en timme eller en och en halv och Maria skulle iväg till jobbet och Paolo till Dolac och handla, så jag vände tillbaka till Petrinjska. Jag kom in salen på våning ett och på utlännings-šaltern stod det nu 99. Usch, tänkte jag, fast det var ju bra att de inte passerat mitt nummer. Jag upptäckte en sidokö där folk klämde sig fram utan nummerlappar. Varför inte pröva, tänkte jag. Lustigt nog var jag framme vid luckan efter bara några minuter, men där blev jag avvisad. ”Vad tror ni?” Det är nog säkrast att jag inte säger det, tänkte jag, kastade en blick på nummertavlan: 99 stod det envist. Jag gick ut och följde en gata till parken Zrinjevac. Där satte jag mig på en bänk och lät lite tid gå i solskenet. Sedan reste jag mig och gick tillbaka till polisstationen igen och så upp till prvi kat (första våning) och såg att numret för utlänningar nu var 101.

Jag hittade en sittplats och bestämde mig för att härda ut där. Bredvid mig satt två zigenare, en mor och en tonårsson, gissade jag. Pojken frågade en kvinna framför sig om hon kunde hjälpa honom att läsa numret på lappen han höll i handen. Det kunde hon och sedan bevakade hon hans plats i ordningen åt honom. Jag hörde honom säga ”jag kan inte läsa nummer”. Jag orkade inte vara överraskad och kände att jag snart inte heller ”kunde läsa nummer”. Och inte ville jag det heller. En halvtimme senare var jag framme vid disken, hostade upp ett fotografi (som ingen sagt att jag skulle ha med mig) och tryckte pekfingarna mot en liten platta, först på fel sätt och sedan rätt. Jag skrev under på flera ställen och fick till sist en liten lapp och en uppmaning om att komma tillbaka om tre veckor. Klockan var halv fyra och solen strålade fortfarande när jag kom ut. Tack och lov.

Det är nog över ett år sedan Londi och jag gick den där ända från det första året invanda morgonrundan utmed de små gatorna Kornatska, Čiovska och Brijunska. Ibland beror ändrade vanor på ingenting eller ska jag säga på slumpen? Men de kan förstås ha mer eller mindre klara orsaker också. I det här fallet är det nog en blandning. Först blev det bara så att vi tog andra vägar och sedan, när jag ville återknyta till de gamla vanorna var det kanske för varmt för Londi att gå så långt eller så ville jag inte gå så långt i regn och blåst, nu när Londi går så mycket långsammare än förr. Och utan Londi känns det inte som om jag kan gå där, inte ofta i alla fall.

I förmiddags när vi gick ut kändes luften smeksamt mild, solen kom och gick bland molnen men mildheten bestod. Jag tänkte att detta var den rätta tiden för vår gamla runda och jag tänkte lite på valnötterna som kunde ligga längs vägen. Så efter att jag hade plockat en liten vindruvsklase hos ”Honom” (”samo uzmite”, hade ”Han” ju sagt) svängde vi av från Rapska in på Kornatska. Hundarna skällde inne hos ”Picasso” när de fick syn på Londi, men vi gick vidare. Vi stannade lite utanför det lilla huset som jag för tre eller fyra år sedan funderat på att köpa. Nu är det sålt, men det verkar inte som om den nya ägaren har gjort särskilt mycket för att rusta upp det. Kanske är det för dyrt. Strax för undergången under den stora genomfartsleden Slavonska svängde vi in på en liten gångväg. Londi hittade mycket att lukta på och en liten smutsvit hund sprang fram och hälsade. Några män satt på bänkar vid ett av parkborden med ölflaskor uppradade framför sig. Vi gick förbi, varken snabbt eller långsamt och snart var vi vid ”Kattbalkongen”. Idag var det bara två katter där, en röd och en svartvit. De följde oss med blickarna. Londi hittade en brödbit i en pöl och en liten dragkamp utspelade sig mellan oss – båda vann, det vill säga hon slök halva. Och så var vi framme vid bordtennisbordet av kantstött och avflagnad betong – en gång var det säkert helt grönt på ovansidan – och den lilla fotbollsplanen. Här börjar Čiovska och här står ”Katthuset”. Kanske minns ni det, annars är det bara att titta in i länken. Något har hänt här. Nästan alla snår och buskar är borta och inga små skålar eller bunkar med kattmat står vid stängslet. Och vi såg ingen katt.

Kommer människor att flytta in här? Kommer huset att rustas upp eller kommer det att rivas? Jag hoppas på det förra, för det är ett ganska vackert litet hus. Nej, jag tänker inte försöka köpa det. Londi snokar lite utanför grinden, men snart drar vi vidare. Vad tänker hon? Känner hon igen sig? Påminner vägen henne om andra tider? När vi går vidare längs Čiovska ser det precis ut som förr, de gamla skjulen är kvar och det låga gröna huset…

Jag rotar lite under ett valnötsträdet i hörnet mot Brijunska, men hittar ingen bra nöt att knäcka. När vi går längs trädgårdarna vid Brijunska insuper jag den tunga lukten av övermogna druvor och jag tänker något vagt om att ännu går vi här, ännu är vi två…

Jag sitter och plockar med avslutandet av en text om Dezsö Kosztolanyis ”Lärkan”. Helst vill jag lämna den nu och romanen också, för hur vacker och fascinerande den än är, så orkar jag inte riktigt med de mänskliga avgrunderna i den längre, fast den som trist beskrivna småstaden Sárszeg, där romanen utspelar sig, fortsätter jag gärna att gå omkring i och jag får en känsla av att den befinner sig bara någon hästskjutstimme härifrån.

På bordet framför mig ligger ovanpå en Europakarta ett vackert kort som Alexandra skickat till mig alldeles nyligen. ”Bologna – Santuario della Beata Vergine di San Luca” står det på baksidan förutom Alexandras rader till mig. Jag minns den långa ringlande vägen upp dit från Porta Saragozza, en av Bolognas alla berömda stadsportar – en väg utmed en sakta stigande till synes oändlig ”porticato”, en pelargång med vida utblickar över den omgivande bebyggelsen och landskapet. Är det fem år sedan jag gick där? Jag tror det, för vintern 2011 var vi nog aldrig däruppe.

På golvet i hörnet under ett av balkongrummets fönster ligger Londi och sover eller dåsar. Ja, hon klarade också den här operationen. Nu får vi se hur det går med det som kommer härnäst. Trots allt som tränger sig på att oroa sig för är jag lugn. Londi är lugn och vi vilar i detta. Med eller utan anledning.

Nyss läste jag att Göran Hägg är död. Nej, jag kände honom inte, men någon gång har våra vägar korsats och jag har en tydlig föreställning om honom som en på ett ledigt och självklart sätt närvarande personlighet i det svenska kulturlivet. Och jag minns en episod från sommaren 2010. Jag skulle ta flygbussen från Nils Ericsonsplatsen i Göteborg till Säve (tror jag) för att låta Ryan Air ta mig till Pisa. På bänkarna vid utgången satt en grupp människor som var inbegripna i ett animerat samtal på italienska, några diskret välklädda damer och en herre i ljus sommarkavaj. Denne herre var konversationens mitt. Han berättade anekdoter om någon han kände i Pisa och damerna lät sig roas. Ja, denne herre var Göran Hägg. Jag kände igen honom från baksidesfotot på en bok jag just läst av honom. Ja, och på sättet han talade på, för det liknade det i boken.

På svenskinstitutionen här i Zagreb tog jag härom dagen fram en litteraturhistoria av honom för att få svar på en fråga jag hade i mitt huvud.

Och när jag nu tittade i min mail-box, så fann jag en liten mailväxling mellan oss som ligger elva år tillbaks, en mailväxling som handlade om Klara Johanson.

Jag har bara varit en gång i Ungern och det är ganska länge sedan nu, kanske tjugo år. Jag var då på en kort resa med min dåvarande man och vi kom från Tjeckien eller det var väl Tjeckslovakien då och jag minns att vi på ett ställe korsade Donau med färja och att ljuset på något sätt var grönt. Vi åkte inte till Budapest utan vi tillbringade några dagar i Eger och någon i Tokaj. Jag minns ljusa byggnader i Eger och sökandet efter ett turkiskt bad, storkbon med storkar i byarna och vida fält med majs och solros och de gyllengröna vinbergen vid Tokaj, som blev helt guldfärgade i solnedgången. Och på ett lite mardrömsaktigt sätt ser jag ännu vägen mot Miskolc, en väg med en stor hotfull tunnelöppning. Allt utom denna väg minns jag som vackert och lockande under en mycket hög och blå himmel. Mitt Ungern är byggt av denna resa och fantasier. (Jag talar alltså inte om politik.) Som barn såg jag en gång en film som byggde på Hugo Hartungs roman ”Ich denke oft an Piroschka”. Antagligen var den lite kitschig och klichéfylld, men mig som barn grep den. Jag minns flickan, landskapet och byns fantastiska namn, Hódmezővásárhelykutasipuszta. En kärlekshistoria förstås. Och jag tänkte att jag en dag måste komma till Ungern. Föregripande min dröms resa skruvade jag ibland lite på radion där hemma på jakt efter någon ungersk sändare och ibland lyckades jag. Andäktigt lyssnade på det för mig obegripliga språket. Några ord fastnade, till exempel ”minden” och ”harom”. Jag tror att ”harom” betyder ”fyra”, men ”minden” har jag inte längre någon aning om vad det kan vara.

Och nu, när jag så här odrägligt njutningsfullt långsamt – fastän jag väl egentligen har bråttom – läser Dezsö Kosztolanyis roman ”Lärkan”, är jag i Ungern varje dag. Ja, i den fiktiva staden Sárszeg, som, har jag läst, är kalkerad på Kosztolanyis födelsestad, det nuvarande serbiska Subotica (på ungerska Szabadka). I Sárszeg går jag på ungerska gator och upplever en blandning av stillastående händelselöshet och de märkligaste ting. Och jag vet att detta är en del av mitt Ungern.