Zigenarsaga
En svala byggde
sitt bo utanför mitt fönster,
en svala svart
som en zigenartös.
Den visade oss de rätta vägarna,
bosatte sig i stallen och stugorna,
dog i kärret.
(1951)
Jag börjar med den här dikten av Bronisława Wajs, när jag nu vill säga något om filmen om Papuszas liv. Ja, Papusza är Bronisława Wajs.
Här i Zagreb pågår nu 9. Festival Tolerancije och en av de filmer som visas under festivalen är Papusza av Joanna Kos-Krauze och Krzysztof Krauze från 2013. Jag såg den i förrgår och blev mycket tagen både för det jag kände igen från dikterna jag hade läst och texterna jag hade läst om hennes liv tidigare och för det som var nytt för mig. Filmen följer hennes liv men inte kronologiskt utan den rör sig fram och tillbaka längs livsvägen. Historien om hur hon som tonåring giftes bort med sin styvfars bror, den 24 år äldre harpisten Dionizy Wajs, kände jag inte till. I filmen har harpan och harpospelandet en viktig plats.
talade språk romani och polska i filmen, text kroatiska och engelska
Och krossandet av flickans drömmar finns också utlagd på en central plats i filmens gång.
Vi hör henne be till Gud att han ska försegla hennes livmoder. Detta är kanske uppdiktat men sant ändå. Och Papusza får inga egna barn.
Filmen är oerhört vacker. Det polska landskapet – vägarna, fälten, vattnen, skogarna – visas som en serie undersköna bilder, där var och en är värd att betraktas med andakt.
Det vackra och det hemska vävs samman till ett. Det hemska är fattigdomen, zigenarnas utsatthet och utstötthet, deras lidande. Vi ser mödosamma färder utmed leriga vägar med trasiga vagnar och bostäder som är ruiner eller kojor i skogen. Vi ser sjukdom och förföljelse. Vi ser stolthet – ta inte ifrån oss vårt sätt att leva! Och mitt i detta växer Papusza upp, lär sig mot familjens vilja att läsa, vill annat än det som hennes omgivning vill. Hon börjar skriva dikter och stöts så småningom ut ur den zigenska gemenskapen. Hon upptäcks av författaren Jerzy Ficowski som även översätter hennes dikter från romani till polska. I filmen dyker också den store diktaren Julian Tuwim upp och han säger på ett ställe om Papuszas dikter att de har en sällsynt renhet. Jag blev lite skakad av Tuwims uppdykande, för jag har obearbetade minnen av dikter av Tuwin. En dunkel cirkel slöts för mig.
Filmen berättar en historia, den berättar en tolkning av Papuszas historia, men den talar också genom många av bilderna ett språk som är besläktat med dikternas. Och dessutom tillför den något eget som är just den rena bildens språk.
Jag lämnar nu filmen och lägger mina rader om Papusza och hennes dikter från förra året här igen:
Gott folk, skulle ni vilja veta vårt öde,
veta hela sanningen om zigenarna?
Jag vet att ni inte kommer att tro mig,
men jag ber er – lyssna på min sång…
Kanske kunde jag börja med de orden när jag nu vill berätta om Bronisława Wajs’ dikter och sånger, hennes liv.
Hon levde och dog i Polen under en för zigenare särskilt svår tid och hennes levnads årtal (det första osäkert) var 1908 och 1987. Ofta kallas hon Papusza, ”docka” på romani och hon valde redan tidigt en egen väg. Hennes far dog i Sibirien när hon bara var ett litet barn och modern och dennas nye man hade ingen förståelse för flickans önskan att lära sig läsa. Hon fick aldrig gå i skolan, men hon lärde sig läsa genom skolbarn och vuxna utanför den egna folkgruppen. Det sägs att hon stal höns för att betala för kunskapen. Hon läste i hemlighet för läsandet ansågs av hennes folk som en oren gadje-syssla. Och så började hon skriva. Så småningom kom hennes begåvning att upptäckas av den polske poeten Jerzy Ficowski som också översatte hennes dikter till polska.
Papuszas sånger och dikter tar upp typiska zigenska teman som vägen, fattigdomen och hemlösheten, men en del av hennes texter ger också ganska detaljerade beskrivningar nazisternas förföljelser av hennes folk och zigenarnas ofta fruktlösa försök till flykt för att undkomma förintelselägren.
Genom dikterna susar vinden och till skogen återkommer Papusza i sina texter gång på gång. Hon sjunger skönt om blåbär, hasselnötter och ekorrar och om vackra zigenarbarn som dansar i eldskenet bland tälten. Så här lyder samlingens titeldikt:
Jag är där vinden är
Där vinden sjunger högt
ber på hösten gyllenlöven
och en svart zigenerska
till Gud.
I skogarna,
vid korsvägarna,
där vindarna sjunger högt,
bönfaller zigenerskan Gud,
och ett gyllenlöv faller till marken.
Strålande skönhet mitt i armodet och ett slags tilltro till vägen och färden. Men i Papuszas dikter finns också dilemmat, konflikten mellan den gamla fria zigenska livsvägen och ett liv i hus, välmåga och trygghet.
Sen länge är de vandrande
zigenarnas tid förbi.
Men jag ser dem:
de är snabbare än vattnet
när det flyter fram
klart och starkt.
Vinden fortsätter som på trots att blåsa genom dikten såsom bäcken rinner.
°°
Bronisława Wajs (Papusza)
Jag är där vinden är – och andra sånger
Översättning från polskan: Julian Birbrajer och Anders Bodegård
Förlag: Tranan
