Mitt bland dagarna av värme och sol trängde sig en iskall dag in. Den dagen var igår, idag är allt på väg tillbaka till det som nyss var – försommar, solsken. Igår föll ett isigt regn under förmiddagen och världen blev grå. Londi och jag tog korta promenader under paraply. Mot slutet av dagen försvann regnet och jag tog spårvagnen in till stan för att fira den unga harpisten Cristinas födelsedag med de andra italienarna på Bar Amélie. Jag kom till centrum lite för tidigt, så jag bestämde mig för att värma mig lite i den serbisk-ortodoxa kyrkan. När jag kom in, såg och hörde jag att det pågick en gudstjänst och någon blängde på mig, kanske för att jag inte gjorde korstecknet. Men jag tänkte: Jag stannar, jag kan inte bry mig om något blängande, den som blänger på en främling har mindre att göra här än främlingen. Jag stod långt bak i halvmörkret och andades in rökelsedoften och överraskades över hur vackert alla sjöng, även de vanliga församlingsmedlemmarna, särskilt männen. Det sjöng ifrån mitten och ifrån alla hörn och prång och det gnistrande ljuset från de mäktiga ljuskronorna gav relief åt dunklet, som också tog mycket plats i rummet. När jag sedan försiktigt gled ut genom dörren kände jag mig som om jag varit med om något. Jag gick med lätta steg ut på Cvjetni Trg och fortsatte sedan längs några gator jag inte vet namnen på och tvärs över ”Trg” och uppför backen mot katedralen. Strax före krönet tog jag av åt höger och steg in på Amélie. Där satt redan Paolo och Maria och strax efter var alla eller nästan alla där. Och vi firade Cristina, åt bakelser och pratade ”om allt”. När jag några timmar senare tog spårvagnen hem brann himlen med en hög kylig eld.
himlen över Autobusni kolodvor