Jag har bara varit en gång i Ungern och det är ganska länge sedan nu, kanske tjugo år. Jag var då på en kort resa med min dåvarande man och vi kom från Tjeckien eller det var väl Tjeckslovakien då och jag minns att vi på ett ställe korsade Donau med färja och att ljuset på något sätt var grönt. Vi åkte inte till Budapest utan vi tillbringade några dagar i Eger och någon i Tokaj. Jag minns ljusa byggnader i Eger och sökandet efter ett turkiskt bad, storkbon med storkar i byarna och vida fält med majs och solros och de gyllengröna vinbergen vid Tokaj, som blev helt guldfärgade i solnedgången. Och på ett lite mardrömsaktigt sätt ser jag ännu vägen mot Miskolc, en väg med en stor hotfull tunnelöppning. Allt utom denna väg minns jag som vackert och lockande under en mycket hög och blå himmel. Mitt Ungern är byggt av denna resa och fantasier. (Jag talar alltså inte om politik.) Som barn såg jag en gång en film som byggde på Hugo Hartungs roman ”Ich denke oft an Piroschka”. Antagligen var den lite kitschig och klichéfylld, men mig som barn grep den. Jag minns flickan, landskapet och byns fantastiska namn, Hódmezővásárhelykutasipuszta. En kärlekshistoria förstås. Och jag tänkte att jag en dag måste komma till Ungern. Föregripande min dröms resa skruvade jag ibland lite på radion där hemma på jakt efter någon ungersk sändare och ibland lyckades jag. Andäktigt lyssnade på det för mig obegripliga språket. Några ord fastnade, till exempel ”minden” och ”harom”. Jag tror att ”harom” betyder ”fyra”, men ”minden” har jag inte längre någon aning om vad det kan vara.
Och nu, när jag så här odrägligt njutningsfullt långsamt – fastän jag väl egentligen har bråttom – läser Dezsö Kosztolanyis roman ”Lärkan”, är jag i Ungern varje dag. Ja, i den fiktiva staden Sárszeg, som, har jag läst, är kalkerad på Kosztolanyis födelsestad, det nuvarande serbiska Subotica (på ungerska Szabadka). I Sárszeg går jag på ungerska gator och upplever en blandning av stillastående händelselöshet och de märkligaste ting. Och jag vet att detta är en del av mitt Ungern.
I Wien ligger ju Ungern nästgårds, därför kommer man ju dit nu och då. Det har också varit mycket biligt jämfört med Österrike – många österrikare brukade fara till staden Sopron (Ödenburg) för att laga tänderna – tandläkeri blev en specialitet för denna stad – jag vet inte hur det är nu.
Jag har arbetat tillsammans med många ungerska ekonomer under åren, både i Budapest och i Wien. Jag har lärt känna många människor. Massflykten från Ungern 1956 är också ett levande minne i Wien. Jag minns händelserna mycket väl eftersom jag då låg i lumpen och hade officerare som riktigt glöd av stridslust och ville åka ner och kriga. Det var ju iofs för en god sak men jag tyckte det var otäckt. Men Nagy Imre och Pal Maleter blev någon sorts hjältar för oss. I stockholm gick jag i ett demonstrationståg med facklor och Kethly Anna i spetsen.
Allt det där gör att jag står förbluffad och handfallen inför vad som händer i landet sedan en tid tillbaka och inför politik och bemötande av flyktingar med tårgas och vattenkanoner
Det rimmar så illa med den bild jag haft av Ungern och ungrare intill senaste tid. Kanske var jag vilseledd, godtrogen, naiv eller umgicks med speciella grupper av människor. Eller är det kanske så att det är en minoritetsklick av extrema politker som ryckt åt sig makten utan att ha stöd av befolkningen? Sorgligt är det i vart fall.
På en lättsammare not: Språket är ju speciellt. Du påstår att du bara kan två ord. Jag kan kanske ett par till men inte många. Det viktigaste är att kunna skilja på ”nök” och ”ferfiak”. Sedan tycker jag det är kul att ”matsedel” (’meny’) heter ”ätlapp” även om det stavas litet annorlunda.
Bengt,
som jag sa så lämnade jag politiken åt sidan och skrev bara om barndomsminnen, en resa och en roman. Tack för de intryck du förmedlar här. Lite vagt minns jag det där med ätlappen, men vad är ”nök” och ”ferfiak”? Vill ju kunna skilja på dem. ”Mina två ord” är alltså bara ljudbilder från barndomens ungerska radiolyssnande, jag kan dem inte, men några andra kan jag i stället och någon mager fras.
”Ich denke oft an Piroscka” minns jag också med Liselotte Pulver och den senare olycksalige Gunnar Möller. När jag nu tittar på en del YouTubeclip blir jag ju rätt förfärad över denna tyska ”cultural appropriation”. Jag undrar hur mycket av det man fick sig intutat som ung fortfarande sitter kvar längst bak i bakhuvudet i form av fördomar?
”Nök” och ”ferfiak”står det ju på dörrarna till s.k. bekvämlighetsinrättningar.Lyckligtvis oftast med förklarande symboler. Enda stället där damer alltid bär kjol.
Har ”nök” kjol? Tänker på det finska ”naiset” och försöker äntligen finna någon likhet också på ordytan mellan ungerska och finska. Begynnelseljudet i alla fall…(Vet att släktskapet är rätt avlägset, men ändå…)
”Den senare olycksalige Gunnar Möller”?