Vi går under blommande träd, Londi och jag. Vi går oftast ganska långsamt för Londi är nu mycket gammal och nästan allt tar tid. Men oftast har vi den.
Vi går till vårt solkafé och hittar en plats bland allt folket. Jag dricker mitt kaffe och Londi vilar.
Sedan går vi över det gröna fältet, som kanske inte kallas fält, men jag vet inget bättre ord. Londi blir då plötsligt snabb och hon ilar in genom en lövgardin. Och världen är vacker.
Nu blommor plommonträden och jag vill vända blicken mot mitt nu, bort från resor i andra länder, bort från sådant jag ser på skärmar. Vi har haft kyliga dagar och kalla nätter och knopparna har varit slutna i sin knoppform med skarpa konturer. Men nu kommer värmen och knoppgreppen lossas och lossnar och det inre ljuset stiger ut i slösande blom.
Och så åkte då Liv och Horace till Recanati. Och ja, det var för Leopardi de åkte dit; det är väl svårt att krysta fram någon annan anledning. Låter jag mer än lovligt grinig? Möjligt, men jag tycker att det blev för grunt och babbligt, för mycket prat om dem själva och när det gällde Leopardi om hans sjukdom. Nej, det går naturligtvis inte att gå förbi hans grymma öde, det präglade ju hans liv, men jag vill inte höra att han kanske genom det var ”rätt jobbig för andra” och liknande tomheter. Sagt i all oskuld förstås och med ett smittsamt skratt.
Om jag hade varit Horace och ville visa Recanati för en yngre person som aldrig hört talas om Leopardi, så hade jag kanske gått till några av hans dikters platser. Kanske hade jag letat mig till den plats, där man ser ner i dalen utmed den ensamma sparvens (som egentligen inte är någon sparv utan en ovanligare fågel) tänkta flykt. Dikten börjar så här:
D’in su la vetta della torre antica,
Passero solitario, alla campagna
Cantando vai finchè non more il giorno;
Ed erra l’armonia per questa valle.
Missförstå mig inte, både Liv och Horace är charmfulla och trevliga och kan prata och skratta framför en kamera utan att det känns konstlat, inte särskilt i alla fall. Någon sa till mig att Liv Strömquist faktiskt är en väldigt intelligent person och att hon därför borde ha mer plats i serien. Jag sa, eller så tänkte jag det bara, att jag inte tvivlar på att både hon och Horace Engdahl är intelligenta. Skulle en bildningsresa inför en större publik få genomföras av dumma människor? (Ja) Jag förutsätter naturligtvis att båda är intelligenta, men också att de är bildade och inte just ”inom andra områden”. Men ok, kanske är detta ett oslagbart recept: bildad äldre herre för omkring livlig yngre kvinna i sin bildnings hemtrakter. Kanske skulle det kunna gå, men varför blir det då så tunt? Är man rädd att publiken ska tycka att det blir tungt om det inte är lite lättsamt nojsigt? Eller är det så att den yngre personen inte är tillräckligt ung för att det djupa allvaret ska kunna infinna sig?
Jag tyckte om bilderna från Recanati och en sak som Liv sa om människans grymhet. Och jag var glad över avsnittet ur den vackra filmen Il giovane favoloso, fast det var väldigt kort…
Och vad vet jag, kanske är det här försöket lovvärt och bra, visserligen med lutning åt ”bättre än ett par på käften” eller ”bättre än en pinne i ögat” men ändå?
I Baščaršija andas nästan allting historia, inte fjärran förgången utan upplevd och levd historia, ett nu med många trådar bakåt in i basarkvarteren. Och de olika religionernas helgedomar blinkar hemlighetsfullt mot varandra korsande gator och gränder med blickarna betygande varandra sitt underliggande samförstånd. Men jag har sagt ”nästan” och även om jag nu helst vill smita ifrån fortsättningen, tvingar jag mig vidare. Det finns ett ställe, jag tror det är bakom Ferhadija-moskén, där en helt annan atmosfär råder.
Här är materialen moderna – plexiglas och stål – och allt liksom rentvättat från det mänskliga. Allt ser också för stort ut. Jag var försiktig och tog inga bilder på människor där, allra minst på den tätt sammanhållna gruppen hårt beslöjade svartklädda kvinnor. De svartslöjade blir allt vanligare och jag hörde någon sucka över att bosniska kvinnor aldrig burit svarta slöjor allra minst sådana som täcker stora delar av ansiktet. Jag har hört rykten om att rika gulfstater köper in sig här och skaffar sig en stödpunkt, fast det heter kanske inte så. Det är Stützpunkt jag tänker på. Som ni märker försöker jag blanda bort korten. Det här talar man inte om, så det gör inte jag heller. Men det finns en oro.
Nej, jag är inte färdig än för inatt läste jag om de där raderna i Märta Tikkanens bok:
Dethär är århundradets kärlekssaga
sa du
den kommer alltid att bestå
i evighet ska den beundras
sa du
Ja, och den där raden fick bli bokens titel, bokens subtilt ironiska titel. När en bit av den klistras på en annan boks framsida är ironin förstås borta. Kvar är ett halvt citat av Henrik Tikkanen i en storvulen pose. Saga bytt mot krig. Får jag gissa vilken av böckerna som kommer att leva längst, vilken som kommer att ha varit mest älskad, när ingen mera läser någon av dem?