Jag har grubblat lite över om brexit brakes it eller om det snarare är så att detta behövdes för att väcka oss ur eusömnen, en bromskloss har kastat sig loss och släppt in frisk luft i de kanske unkna rummen. England eller Storbritannien, eller England förresten ändå – för det där stora Britannien verkar ha sina sprickor och bristningsrisker – är ju ett ganska mäktigt land i Europa, ett ganska mäktigt land som under hela sin EU-tid varit föga entusiastiskt inför det gemensamma i det gemensamma projektet. Jag antar att detta då och då skadat idén och samarbetet. Länder som Sverige och Danmark har väl också stört genom att vilja vara med utan att vara med på det ena eller andra sättet, men eftersom de är små, så har störningarna blivit mindre. Jag kunde här berätta en gammal historia om mitt Fastlandseuropa, men jag låter bli. I alla fall vill jag gärna vara europé. Ja, delvis helt egoistiskt för rörelsefriheten, om det nu finns någon sådan, men också för att jag tycker om idén om Europa som ett flikigt och brokigt land. Och EU är väl just det där försöket att skapa detta land. Synd för England att det har ramlat sig ut, men många är ju kvar och fler kommer kanske in. Europa blir kanske mindre nordvästligt. Sverige sörjer nog England, eftersom Sverige också går omkring med den där ökänslan och väl har sett England som en storebror eller någon att följa, när man inte har velat vara med i Fastlandseuropa.
Och här då, i gräset mellan Tomislavstatyn och Umjetnički paviljon, är man väl mest förvånad över att någon velat ut ur det som man nyss med möda tagit sig in i…
