Jag står vid en gränslinje. Tiden delar sig här och tankarna med den. Den tydligaste och mest emblematiska bilden av veckorna när Alex var här och befolkade min värld föreställer oss två i halvmörkret under fikonträden på Bacchus. De sista tre kvällarna satt vi där med vitt vin och vatten eller det montenegrinska ölet Nikšićko på det skrangliga lilla bordet. Luften var tung av fikonträdsdoften. Alex bläddrade bland sina anteckningar och berättade om Karl Jaspers idéer om tillvaron och existensen. Jag lyssnade och försökte formulera tankar kring det hörda. Fikonlövens skuggor flöt omkring över husväggen några meter ifrån oss. Det var mycket varmt och svetten blänkte i människornas ansikten i dunklet.
Ögonblick av urtid gled förbi. Så var det varje kväll och jag tänkte då och då lite förstrött på våra band med antiken och dess tankevärldar allt medan jag försökte förstå vad Alex sa om Jaspers tankesystem. Och vid sidan om tänkte jag att jag nog ska försöka mig på att läsa Jaspers själv. Jag kan säkert hitta böcker av honom på antikvariaten här. Nyfikheten har vaknat och vill veta.
Detta om detta, men som jag sa i början av den här texten så står jag vid en gräns eller snarare så har jag just passerat en sådan. Jag försöker mig på en orientering i den brexitvärld jag nyss (igår kanske) skämtade lite rått om. Vad är det som har hänt och varför har engelsmännen träffat detta val? Eller ska jag i stället fråga vad vi människor gör när vi ställs inför sådana här politiska valsituationer? Ja eller nej, ställs vi inför. Vill vi det eller det? Ofta röstar vi utan att veta något om konsekvenserna och försvarar kanske vårt slarv i valet med att vår röst ändå inte kan ändra något. Vad spelar en röst för roll bland miljoner? Eller känner vi oss tvärtom betydelsefulla när vi lägger vår röst? Svårt att avgöra, på något vis faller det här röstandet ut i ett slags abstraktion eller blir kanske till en lek bland skuggor. Och nu har engelsmännen alltså sagt att de bor på en ö och att Europa är något annat. Eller vad har de sagt? Eller vilka är det som har sagt vad? En av orsakerna till att rösterna föll som de föll är väl att befolkningspyramiden allt mer blivit en urna. Och vad tänker vi som lever på det europeiska fastlandet om saken? Bon voyage..? Eller: hur kommer det sig att USA inte faller isär? Och hur är det, saknar vi engelsmännen i vårt tänkta gemensamma projekt? Eller tycker vi att de ändå är så konstiga med sina tum och barrels och besynnerliga hundraser? Eller är det just underligheten som förbinder oss med dem och varandra?