Kategori: Politik

Allt oftare… eller är det kanske hela tiden lika ofta sedan något årtionde?… hör eller ser jag ordet ”varumärke” användas om sådant som inte borde säljas, köpas eller vara varor.

Nationalencyklopedin definierar företeelsen så här: ”lagligen skyddat namn eller kännetecken på varor och tjänster från en viss näringsidkare.”

Varför har nu länder och även människor blivit varumärken? Är de och vi varor? Lever vi i varor? ”Varumärket Sverige” är ett uttryck som dyker upp ofta. Vad vill den som använder uttrycket? Inget särskilt? Kanske tror man att det heter så för att man ofta hört det? Känner man sig framåt eller modern?

Vilket förhållande kan en människa ha till ett varumärke? Låt oss säga att det i det här fallet handlar om ett land, till exempel landet Sverige. Man kanske säger att man vill ”stärka varumärket Sverige”, ja, det är nog en ganska vanlig fras. Vad vill man när man säger detta? Vill man sälja landet? Troligen inte för hur skulle det gå till. Men varför använder man ett sådant ord som pekar ut landet som en vara? Vad händer i våra huvuden eller själar när vi kallar länder och människor för varumärken? ”Jag måste värna om mitt varumärke”, kan man säga. Känner man sig säljbar?

”Bygg ett starkt varumärke med rätt kommunikation.”

”Skapa ett personligt varumärke.”

”Påverkar kundupplevelsen ert varumärke?”

Jag har alltså inte något emot handel, om det nu verkar så. Jag är fullt införstådd med att man köper och säljer surkål och strumpbyxor och även stora saker som bilar eller hus. Men när blev människor och länder och kanske allt annat också till varor? Och vad kommer genom detta i ett längre lopp att hända med våra föreställningar om tillvaron och oss själva?

”Varumärke” är ett ord eller begrepp som slitit sig ur sitt bås och nu är ute på ett förfärande erövringståg i världen. Låt oss besinna oss! Varken du eller jag eller våra hemstäder är något som ska köpas eller säljas. Vi måste mota tillbaka den här urartade företeelsen till de platser där den hör hemma. Eller vill vi att kärleken eller döden ska stärka sitt varumärke? Eller vemodet och smärtan? Ligger sorgen i varukorgen?

Madeleine Sjöstedt, generaldirektör på Svenska Institutet, har bakom ryggen på de flesta av institutets medarbetare, sannolikt enbart i samråd med chefsgruppen bestående av Kurt Bratteby, Monika Wirkkala och Anna Rudels, bestämt sig för att skära ner i institutets huvuduppgift, nämligen stödet till svenska språket och kulturen i världen. Hemlighetsmakeriet har pågått sedan början av hösten men nu står det klart att Svenska Institutet vill slå in på en väg som för långt bort från det ursprungliga uppdraget och i princip är man på väg att lämna tiden då SI var ett kulturinstitut bakom sig.

Tilltaget, när information om det så småningom började läcka ut, har väckt bestörtning på många håll. Svenska Akademien och Sveriges Författarförbund protesterar, en rad dagstidningar (t.ex. SvD och DN) innehåller upprörde debattartiklar rörande denna anmärkningsvärda urspårning, protestlistor har upprättats och Wikipedia har infört en klandrande passus (”Som generaldirektör för Svenska institutet föreslog hon under hösten 2022 stora nedskärningar i stödet till svenskundervisningen utomlands, som är ett av Svenska institutets uppdrag. För detta har hon fått stark kritik.”) på sidan om Madeleine Sjöstedt. En av debattartiklarna publicerades på SvD den 28.11 med rubriken ”Rädda svenska språket i världen” och under den finns en lång rad tunga namn ur den svenska kultursfären. I texten finns bland annat följande viktiga passus:

”Det innebär tillsammans med övriga nedskärningar att svenskämnet helt kan försvinna eller marginaliseras i länder som Tjeckien, Slovakien, Österrike, Ungern, Kroatien, Serbien, Bulgarien och Rumänien. Även i Frankrike föreslås tre av fyra universitet förlora sina utsända lärare.”

Den 30.11 kom ett svar från Madeleine Sjöstedt, grumligt som väntat och säkert tillverkat i samråd med någon ”kommunikatör”. Större delen av texten är en undanglidande manöver fylld med irrelevant prat eller tomma löften av typen ”tvärtemot den oro som verkar finnas hos skribenterna finns inga planer på att dra ner på den breda servicen”. Breda servicen? Eller ännu värre: ”Snarare ser vi över hur denna del av verksamheten kan stärkas”. Men i tredje och sista längre stycket har MS tydligen känt sig tvingad att röra vid själva ämnet. Hon börjar därvid, sannolikt på kommunikatörens inrådan, med en undanmanöver, för så går det ju till i en lögnfabrik av snitt och rang: ”Inte heller kommer Svenska institutet att upphöra med stipendier för lektorer utsända från Sverige för att undervisa vid utländska universitet.” Jaha, detta är ett svar på något som inte finns i ursprungsartikeln. Manöver alltså. Men så, efter lite pladder om att det finns en budgetprocess, kommer MS plötsligt till saken med en snäv fras: ”Där kommer vissa besparingar att behöva göras inom de delar som berör stöd till svenskundervisning vid utländska universitet i form av stipendier till utsända lärare från Sverige.” Aha! Detta är alltså det egentliga svaret på ett av de viktigaste påståendena i ursprungsartikeln. För tydlighetens tar vi det igen:

ursprungsartikeln:
”Det innebär tillsammans med övriga nedskärningar att svenskämnet helt kan försvinna eller marginaliseras i länder som Tjeckien, Slovakien, Österrike, Ungern, Kroatien, Serbien, Bulgarien och Rumänien. Även i Frankrike föreslås tre av fyra universitet förlora sina utsända lärare.”

Madeleine Sjöstedts svar:
”Där kommer vissa besparingar att behöva göras inom de delar som berör stöd till svenskundervisning vid utländska universitet i form av stipendier till utsända lärare från Sverige.”

Tillbaka till helheten: Svenska Institutet får över 500 miljoner per år av vilka hittills 12 miljoner gått till svenskundervisningen. När man – utan att anslagen utifrån minskat – bestämmer sig för att spara väljer man att hugga ner nära hälften av kärnverksamheten. Kan Madeleine Sjöstedt verkligen se sig själv i spegeln i denna stund utan att skämmas ögonen ur sig? (Samma gäller förstås för drabanterna.)

Svenska Institutet som en gång i tiden var den värdig motsvarighet till exempelvis Alliance Française, Goethe-Institut och Instituto Cervantes håller på att lämna sitt huvuduppdrag bakom sig. Huvuduppdraget är naturligtvis att stödja svenska språket och kulturen i världen, men så tänker inte generaldirektör Madeleine Sjöstedt. Nej, hon vill i stället slå ett slag för något som fått heta ”talangmobilitet”. Vi ska strax göra en liten jämförelse mellan det ena (språket och kulturen) och det andra (talangmobilitet).

Men först till de märkliga skeendena på Svenska Institutet under hösten. Utan något sparkrav utifrån, om det inte finns något dolt sådant från den förra regeringen, vill Madeleine Sjöstedt skära ner bland utlandslektoraten som utgör själva blodomloppet i spridandet av kunskap i språket och kulturen, tre ska bort i Frankrike och fyra i Central-och Sydösteuropa. Till saken hör att SI:s årliga medel ligger på 505 miljoner och av dessa har 12 miljoner gått till svenskundervisning och undervisning om svensk kultur. Detta ska nu skäras ner till 7,5 miljoner. Inte mycket till besparing väl? Så trots mumlet om ”sparkrav” (från SI självt) måste det vara något annat det handlar om. Kanske en vanföreställning om vad en modernisering är eller en vanföreställning om att förändring alltid är något eftersträvansvärt. ”Talangmobilitet” låter modernt och ännu modernare låter väl ”talent mobility”. Madeleine Sjöstedt tror och tycker att svenska språket, svensk litteratur, konst, musik, arkitektur hör till det vi ska lämna bakom oss. I stället vill hon dra unga begåvade människor gärna från fattigare länder till Sverige för att ”Sverige behöver talanger”. Sett från andra hållet brukar väl sådant kallas ”brain drain”.

En intressant detalj i förloppen under hösten är att personalen på SI hållits utanför hela tiden, ingen klar information har givits till dem som arbetar på institutet. Undantaget är chefsgruppen som består av tre personer: Kurt Bratteby, Monika Wirkkala och Anna Rudels. Dessa verkar emellertid ha fått sina poster för att säga ja inåt och tiga utåt.

Men låt oss titta en gång till på skillnaden mellan att sätta svenska språket och kulturen i centrum och att sätta ”talangmobilitet” där. Det finns två aspekter att särskilt skärskåda. Den ena rör det här med institutets uppdrag. Fram till nyligen var uppdraget jämförbart med det som andra kulturinstitut i Europa och världen har: språket och kulturen. Vad händer när ett kulturinstitut kastar ut språket och kulturen från det översta trappsteget? Enkelt sagt så upphör det att vara ett kulturinstitut. Har Svenska Institutet givit upp sin roll som kulturinstitut och blivit ett rent instrumentellt ”nyttoinstitut”? Det är en fråga att ställa till dess generaldirektör. Den andra aspekten, som är minst lika viktig, handlar om vilken syn på mottagarna för verksamheten den visar. Den tidigare uppgiften var alltså att sprida kunskap om svenska språket och kulturen i världen, ofta genom universitetsutbildningar. Studenter som genomgått sådana utbildningar var förberedda för samarbete mellan det egna landet och Sverige. De hade kunskapen i egna händer och om de vistades i Sverige eller till och med flyttade hit så var det de själva som styrde över detta. ”Talangmobilitet” handlar om att Sverige använder begåvade människor från andra länder för att Sverige har brist på begåvningar. Andra länder blir därigenom av med sina. Det händer säkert att det blir något bra av detta ibland, men mest som en sidoprodukt och det är mycket oklart varför detta med ”talangmobilitet” ska handhas av just Svenska Institutet. Synd att det inte från början fick namnet ”Lagerlöfinstitutet” eller ”Strindbergsinstitutet”, för då hade det befängda i tilltaget framgått tydligare.

Kanske är detta en signal om att ett Lagerlöfinstitut borde öppnas, ett riktigt kulturinstitut, som med allvar tar sig an uppgiften att främja och stödja svenska språket och kulturen i världen. Vi kan ju inte vänta oss att någon annan ska göra det. Och ett kulturinstitutet ägnar sig inte åt en krass jakt på talanger världen över. Ett kulturinstitut har något att erbjuda och interagerar med mottagarna. Ett kulturinstitut är inte ett redskap eller verktyg. Ett kulturinstituts uppgift är inte att ta utan att ge. Ett kulturinstitut har en rikedom att dela med sig av.

Vilket är Svenska Institutets huvuduppdrag?

a. Att stödja svenska språket och kulturen i världen

b. Mobility

På Svenska Institutets hemsida läser jag att det finns ett insynsråd:

”För att säkerställa allmänhetens insyn i verksamheten, finns ett insynsråd som tillsätts av regeringen.”

Insynsrådet sammanträder den 30 november (i övermorgon) 14.30-16.30. Oroande nog står det att generaldirektör Madeleine Sjöstedt är ordförande och sannolikt finns också några av hennes handgångna där. Men det finns också andra i gruppen, fast hur förberedda kommer de att vara?SI:s ledning ägnar sig åt mycket hemlighetsmakeri, så det är tvivelaktigt om insynsrådet – eller snarare de medlemmar där som inte hör till SI:s ledning – har eller kommer att få någon insyn. Det är viktigt att alla som vet något delar med sig av detta vetande till dessa.

Det är ändå svårt att förutse vilka nedskärningar i Svenska Institutets kärnverksam som kommer att presenteras eller hur de kommer att motiveras.

I korthet kan det som hotar att inträffa beskrivas så här: "Lobbyisterna går in när svensklektoraten försvinner.” (citat från tidningen Barometern)