Intermezzo – igår vid Norskens brygga

Det här var nog sommarens sista bad för Londi och mig, ja i alla fall för mig. Jag blev kall om händerna när jag simmade och det är väl ett tecken på att det kan få räcka.

Duggregnet fyllde luften och mörka moln berättade att andra och större regn var på väg.

bryggan, moln

För en labrador är det här med regnet och kylan naturligtvis inget att prata om, så vi teg båda två. Efter den gemensamma simturen fortsatte vi med lite pinnkast- och hämtning.

Londi

Bryggplankorna blänkte hala och världen var en svit av gråtoner…

bryggplankor

bara vassen gjorde ett litet matt brunaktigt försök att verka gul.

vass

Moaierna går till sina platser

Om man genomkorsar Jorden med Påskön som utgångspunkt kommer man ungefär hit. Och se, också här finns en uråldrig befolkning av stenstoder som ser ut över landmassorna och haven, över skyarna och bort mot horisonterna med allseende tomma stenögon.

Och en gång vart tusende år färdas de antipodiska moaierna genom Jorden för att ta varandras platser…

stenstod

En balkong i Ferrara

Ferrara i rött

Mitt inne i allt det rostbruna, tegelröda, oxblodiga och färgtunga håller Ferrara en gnistrande diamant med båda händerna. Ferrara gömmer helt öppet på en diamant, den största som finns i den här världen. Och diamanten har en balkong mot himlen.

balkong

Jag låter er nu ta farväl av Ferrara – åtminstone för en tid – medan jag i stället låter Ferrara bli en del av mig eller mig en del av henne.

Nej, det är nog ingen som vinkar från balkongen…

Ferrara – Via delle Volte

Under mina dagar i Ferrara vandrade jag ofta längs Via delle Volte. Det är en gränd som överkorsas av en lång serie små valv, vart och ett med sitt karakteristiska ansiktsuttryck. Under medeltiden flöt Po mycket närmare staden än nu och längs den yttre sidan av Via delle Volte fanns en rad magasin som låg direkt utmed floden. Magasinbyggnadernas "grändsida" härbärgerade små butiker. På motsatta sidan av gränden, sidan in mot staden, fanns köpmännens bostäder och valven utgjorde passager mellan magasinen och bostäderna, så att varje köpmansfamilj hade sin egen förbindelseväg mellan arbetets och hemmets världar.

Jag tänker låta er få följa med in i denna ”valvens gata”. Nu ska jag inte prata mer. Låt oss gå tysta, för det här är en egenartad liten värld, som man kanske kommer närmast med stumma blickar.

Via V1

Via V2

Via V3

Via V4

Via V5

Via V6

Här någonstans på den ena väggen ska det finns en skylt där det står ”fondachi medievali”, tycker jag mig minnas. Det betyder ”medeltida magasin”. ”Fondaco” är förresten ursprungligen ett venetianskt ord.

Och Stockholm log blått

Utanför salongsvärlden log Stockholm sitt allra vackraste leende och vattnets blåa skänkte svalka i solhettan.

slottet

Jag drogs oemotståndligt över Skeppsbron och där på andra sidan hittade jag mitt stockholmska pausträd. I dess skugga satt jag länge och vilade ögonen på vattnet.

pausträd

Och af Chapmans svärdfisknos pekade upp mot himlen, det övre vattnet. (I Scilla mitt emot Cariddi på Sicilien finns det förresten en staty som heter – och föreställer – "l’uomo che abbraccia il pesce spada"…)

af Chapman

Solhettan tillsammans med vattnets och skuggans blåa svalka förde mig till Ungarettis ”Universo”:

Col mare
mi sono fatto
una bara
di freschezza