Kategori: Löshästar

Dags för ett nytt kapitel ur ”Dichtung und Wahrheit von Hulda Fischer”. Jag har nu läst det mesta i Omas ”Mein Buch” och jag väljer för dagen den här berättelsen eller funderingen. Det handlar alltså om yrken: Sömmerska förkastas omedelbart eftersom ärmar och ben så lätt kan förväxlas. Bagerska är en mycket bättre idé, men inte vilken som helst utan hovkonditor, där kunde hon med gamle kungens välsignelse baka i ”einer Stuga” till fågelkvitter i ett skogsparti utanför Stockholm under reklamdevisen:

Hofkonditorei Hulda Fischer.
Hier wird nur mit Butter gebacken.
Die Preise sind horrible, doch mäßig
in Anbetracht der Qualität.

Sedan är det dags för bankkassörskan, "denn rechnen kann ich”. Ja, och så lärarinna, ty ”discendo discitur” och: Welch ein Profit für den eigenen Kopf! ”För att bli lärare måste man älska människor, särskilt barn” och så far tanken iväg till en lärarinna hon hade som barn, som alla darrade inför och hon bar det passande namnet ”Sauerbier”. Men Oma ville bli en god lärarinna och blev som ung guvernant för barnen till en godsförvaltare, men det var så mycket loppor där att det var svårt att undervisa, fast mat fanns det trots kriget. Sedan kom hon till ett pommerskt ”Rittergut” utan loppor men med mycket möss och hennes rum var kallt, fast hon tyckte om sina båda elever Jürgen och Fritz och hon lekte med dem i parken, ibland – när de var indianer – band de fast henne vid ett träd, men de var snälla. En dag kom en liten man med ett lass ved på ryggen och sa: ”So, Fräulein Wangerin, nun brauchen Sie nicht mehr zu frieren.” Och hon blev väldigt glad fast varifrån han hade veden visste hon inte.

Vad händer här under dessa heta dagar? Lite och mycket. Nyss försökte jag beställa medicin hos den som vikarierar för min läkare på Dom zdravlja; detta inför den långa tågresan norrut som Miki och jag sannolikt kommer att påbörja om en vecka. Jag band Miki i gräset – nej, nu ser det ut som om jag band honom i gräset! – vid ett träd på en skuggig plats och gick fram mot byggnaden över gräs och vitklöver. Just när jag satte ner foten kände jag hur det högg till i ena stortån. En geting eller ett bi hade stuckit mig, jag såg en randig varelse men orkade inte hålla på med den. Med inte helt säkra steg gick jag in på läkarstationen. Där var det flera före mig och den ena frågade den andra vem de skulle till. Ja, jag blev också frågad. Jag satte mig och tittade på tån och pillade ut något svart från insidan av den, kanske skräp, kanske en gadd. Det var varmt därinne även om eller just för att fönstren stod vidöppna. Inget hände mer än att det kom mer folk som spridde ut sig på ett obestämt sätt. Det stack och brände i tån och jag började undra om det var för varmt för Miki under trädet. Jag reste mig men innan jag gick över gräset till Miki slank jag in på apoteket vägg i vägg med läkarmottagningen för att fråga om vad man gör vid getingstick eller liknande. Farmaceuten tittade på tån och tyckte att det hela nog var ofarligt men att jag kanske skulle ta det lugnt en stund. Ja, det var väl ungefär vad jag hade sagt om jag varit hon, så jag gick ut till Miki, över gräset. Jag inbillade mig att jag hade koll på krypen där. Nå, jag hade i alla fall blicken riktad åt rätt håll. Och där var Miki och det syntes tydligt på honom att han väntade.

Jag knäppte loss öglan jag haft runt trädet och så gick vi hem. Och nu har vi vilat lite och jag funderar på om det kan ha blivit lite svalare. Kanske. Och hur ligger skuggan? Eller ska Miki stanna hemma? Fast det vill han nog inte. Ska vi gå över gräsplätten, det finns väl mest skugga där? Och inte kan det väl vara någon större risk att jag blir stucken igen? Fast det blir kanske lite spelteori över det. Slumpen eller ödet?

Efter allt sökande, alla frågor och obegripliga svar, allt blickande från höga höjder ner i avgrunder for vi till Mrežnica, den underbara floden med alla de små vattenfallen. Vi, det var Toma, Miki och jag och platsen vid floden finns nära Donji Zvečaj vid en övergiven kvarn. Vi människor badade, Miki drack av flodens rena vatten och sedan satt vi strax ovanför, där kvarnhjulet en gång rullat mot strömmen, och åt vår medhavda mat: bröd, dinja (melon), tomater, nektariner och vallmokaka.

X: Det finns också ryssar som inte är onda, ryssar som inte vill följa putin, ryssar som är bedrövade över det som sker i Ukraina.

Y: Ja. Och?

X: Det är viktigt att vi inte glömmer detta, att vi inte demoniserar alla ryssar.

Y: För vem är det viktigt? Knappast för de dagligen och stundligen misshandlade ukrainarna väl? Kanske för vår känsla för vår egen moraliska renhet, men är den viktig i det här fruktansvärda sammanhanget där människor i varje stund mals ner till slamsor för en vämjelig idés skull.

X: Det är viktigt om det ska finnas något hopp om att ryssarna ska kunna göra sig fria från sina onda härskare.

Y: Jaha, men vad ger detta eventuella hopp till människorna i dagens Ukraina? Inget vad jag kan se. Det hjälper varken mot tortyr eller våldtäkt eller mord.

X: Vi får inte glömma dem som nu sitter av långa straff i ryska fängelser för att de vågat säga nej.

Y: Nej, men detta att minnas vad hjälper det människorna i de uppbrända städerna, vad hjälper det de lemlästade barnen? Vad hjälper det dem som i denna stund förlorar allt eller går under?

…

Ja, så här kan man samtala. (X och Y finns för övrigt bara i den här dialogen.) Men vart leder sådana samtal? Ingenstans väl? Jag tror det är dags att inse att vi måste sätta Ukraina först, före alla drömmar om hopp för Ryssland. Ukraina lider, Ukraina plågas av Ryssland, ukrainarna massakreras av ryssarna. Ryssarna måste bort. För hur många ukrainska liv ska få släckas medan vi ägnar oss åt att hoppas att ryssarna ska vakna ur sin moraliska förgiftning?

Ryssarna måste tvingas ut ur Ukraina, detta kommer först. Om så alla som nu härjar i landet måste dö. Detta kommer först eftersom varje dröjsmål kostar liv och lidande.

Slava Ukraini!