Kategori: Bilder/bildkonst

Idag är solen visserligen tillbaka men jag vill ändå återvända till gårdagens ljuspunkt, en liten rart ljusbrun varelse. Miki och jag gick längs Brijunska i snöslasket, när vi plötsligt fick syn på en liten söt hundflicka bland bambubuskarna i den ena trädgården. Hon skuttade fram till staketet för att hälsa på både Miki och mig. Och vi hälsade förstås tillbaka, var och en på sitt sätt.

Medan hundarna nosade på varandra och jag tog den ena bilden efter den andra fick jag syn på en kvinna en bit in i trädgården. Jag hälsade och hon nickade till svar, men jag fick en känsla av att hon tittade strängt på mig. Saboterade vi kanske hennes ”vakthundsuppfostran”?

Kanske är det meningen att den lilla hundflickan ska bli en arg vakthund så småningom? Lite vagt hoppades jag att hon i så fall – för alltid – skulle komma att göra ett undantag för Miki och mig…

Och när vi gick igenom sakerna på Čápkova 18 hittade vi också en liten trälåda med småsaker, mest bilder på barnen eller på René men där fanns också den här på mig, en sliten bild där mycket av färgen flagnat av. Jag tycker jag känner igen min svart-och-brunrandiga tröja och jag tror att jag kan ha varit 28 eller kanske 29. Jag tog bilden med mig till Zagreb utan att riktigt veta varför.

Jag tittar tillbaka på bilderna från Brno i februari – den längsta månaden som någonsin funnits – och nyss hittade jag den här. Det är den 14 februari och det var för ljusets skull jag tog bilden. Egentligen vet jag inte var jag är, kanske har jag Masarykova i ryggen, men det kan vara fel. Bredvid mig går Rudolf och kanske Alexandra också, men kanske skulle vi möta henne och Federico någonstans. Miki var i Zagreb den dagen, det vet jag.

Jag minns att vi, vilka vi nu var, på något avigt sätt gladde oss över solstrålarnas spel över den ljusa fasadens sköna detaljer och över att huset verkade så lätt och självlysande. Men vad det är för ett hus, det vet jag inte alls och – inte för att jag vill göra någon besviken – om jag får veta det kommer jag inte att veta mera om det än jag gör nu i mitt ovetande.

Natten närmar sig och morgondagens morgon lutar sig redan in, så jag nöjer mig med att visa en bild på Miki i snön, den snö som nu redan är borta, men som han i alla fall hann smaka på.

Den här dagen har kört slut på mig, så nu drar jag något gammalt över den och går vidare in i kvällen. Jag tar fram en ”snabb” spårvagnsbild från gårdagen och visar den. Här färdas Miki, lätt beslöjad, in mot stan. En idolbild från verkligheten.