Ja, och så får jag ett återfall i havslängtan. För min inre syn sträcker Kvarnerbukten ut sig blå och blåare under himlen. Och jag plockar fram några bilder att se på med min yttre blick. Vem är den lille svarte där på den solbelysta betongen?
Och träden där, vill de också se ut över vattnet? Och är det kanske jag som sitter på bänken?
Och är detta vår lilla badvik vid Kantrida?
Och hur högt är havet och vart far öarna?
Och silvervattnet under Istriens berg…
Havet är en del av mig eller jag är en del av havet. Alltid när det är långt borta saknar jag det – som nu – men jag är egentligen ganska lugn inför den sortens saknad, den sträcker min själ över avstånden. Det hav jag längtar efter nu är det jag upplevde senast – havet utanför Rijeka.
Jag väljer njutningsfullt en morgonbild med kajen, en pollare och mörkblått vatten och Istriens berg i bakgrunden. Här kan man stå.
Och efter morgonen kommer kvällen – dagen förflöt borta i Kantrida – med sitt mjukare ljus och speglingarna i fönstren och ner i vattnet. Kvällens stillhet.
Till sist en förmiddagsbild med fiskar i mängd och vitlysande fiskmunnar i vattendunklet.
Vlatka och jag har vetat om varandra i ganska många år. Vi har ofta mötts och skilts åt på ”livada” här bakom med våra hundar. Jag med Londi och hon med Bela och Mala. Nu är våra tre kära gamla hundar döda sedan flera år och Vlatka och jag ses inte så ofta mer och även om jag nu går med Miki på ”ängen”, så tar Vlatka inte längre den vägen. Ses vi så är det någonstans utmed vår gata Hvarska. Då och då stannar vi upp och växlar några ord och Vlatka kliar Miki lite grann. Genom Vesna har jag en gång varit hemma hos henne och sett några av bilderna hon målar för att få ro i själen. Idag var jag där på kaffe och bildtittning. Miki drack vatten och åt käx och låg länge på den lilla soffan i köket och såg på annat än bilder.
Men jag bad att få titta igenom den stora högen med prunkande blomsterhörnor och hemlighetsfulla trädgårdsgömslen, där nog många skulle vilja sitta i det blommande virrvarret mellan sol och skugga. Jag tog några foton och Vlatka skrattade och sa att hon inte målar för att sälja utan för att hon inte kan låta bli. Hon målar nästan varje dag. Det är hennes sätt att stå ut med tillvaron och dess plågor. Och om någon tycker om någon bild så ger hon gärna bort den. Jag kröp med blicken in i bildernas lockande beskyddande idyller och tänkte att de finns där som hoppets eller drömmens svar på allt det bittra och trånga.
Idag har jag knappt något alls att säga, så jag visar bara några Miki-bilder från morgonen på Cooltura. Vesna och jag drack vårt kaffe och Miki höll uppsikt från muren. Vad finns det mer att berätta om en dag som denna, en dag så här inkilad i septembers varma vänliga mitt?
Denna dag har varit mycket underlig och nu är den med ens också svår att rekonstruera. Jag läser en vacker bok om blommor och blommornas röster eller språk. Jag har gått längs stadsgator och jag druckit rakija, hemgjord rakija som jag blev bjuden på, någon gång under solen. Och Miki och jag har strukit omkring här i kvarteret och under en bil exploderade plötsligt en katt under nosen på honom. Det var en händelse. Och nu sitter jag här och rotar med korrekturläsning och Miki tycker det kan vara dags för kvällspromenad, så han spänner ögonen i mig.
