Idag stannar vi lite hos valpflickan på Brijunska. Hon har blivit ganska mycket större sedan sist, men hon är lika vänlig och glad och inget vakthundsaktigt märks på henne. Så jag känner mig hoppfull inför hennes och Mikis framtida möten. Men nu får bilderna tala till er – på mycket nära håll:
Men för ett år sedan var det också den 1 mars och inte enbart den 29 februari. Den dagen är full av bilder i min mobil, så jag måste välja. Det var också den sista hela dagen i Brno för Miki och mig, eftersom min termin började. Rudolf, Alex och Federico stannade en eller två dagar till.
Jag börjar med en middag på en liten behaglig restaurang dit Šárka och Marek hade bjudit oss. Var den ligger vet jag inte utom att det var nära hem till dem sedan när vi skulle dricka kaffe. Bilderna får tala för sig själva.
Bilden med Alex, Rudolf och mig i spegeln är tagen av Alex och kanske är den inte från den dagen, men det tänker jag inte bry mig om.
Slutbilden här är från vår sista kväll tillsammans och den är tagen i en restaurang strax under Špilberk dit vi gick flera gånger. Killgänget.
Tillbaka till förra året igen och till just denna dag då. (Rekonstruktionen fortsätter.) Jag var i Zagreb för att hämta Miki och kanske rätta tentor och göra något annat praktiskt. Under tiden fick jag bilder från Alex och Rudolf i Brno och jag väljer nu tre från Renés barndomskvarter vid floden Svitava. På den första ser man Alex ta en bild tvärs över floden mot barndomshemmet.
På den andra går Rudolf från porten och över gatan. Huset är påtagligt renoverat sedan jag eller vi såg det när barnen var små. Egentligen känner jag inte igen det.
På den tredje ser vi lite av Svitavas vatten och huset är nog det mittersta…
Efter ett par dagar av blötsnö och rått gråväder blåser ”južina” hit värme och min frukt- och grönsaksman är tillbaka vid sitt stånd med sitt vanliga vänligt goda humör, som smittar av sig så. Miki och jag stannade ganska länge där och jag köpte ”cvjetni med” (blomsterhonung) och äppelsaft eller snarare juice, några saftiga apelsiner och lite småäpplen. Vi pratade om den ljumma vinden och om olika honungssorter och om att solen snart skulle komma fram.
När vi kom hem kände jag mig så till freds med mina inköp att jag ställde upp dem på golvet i balkongrummet och bad Miki inta några lämpliga positioner som ”Gastgeber der Bilder”. Han var med på det och fick sin belöning efteråt.
Efter frukosten eller frukostarna – jag äter numera alltid två frukostar för att jag tycker om att äta frukost – ringde det på dörren. Det var min underbara granne Lidija som räckte mig en påse kiwi och clementiner i gåva, så nu har jag allt och utanför fönstret skiner solen allt starkare.
Idag är solen visserligen tillbaka men jag vill ändå återvända till gårdagens ljuspunkt, en liten rart ljusbrun varelse. Miki och jag gick längs Brijunska i snöslasket, när vi plötsligt fick syn på en liten söt hundflicka bland bambubuskarna i den ena trädgården. Hon skuttade fram till staketet för att hälsa på både Miki och mig. Och vi hälsade förstås tillbaka, var och en på sitt sätt.
Medan hundarna nosade på varandra och jag tog den ena bilden efter den andra fick jag syn på en kvinna en bit in i trädgården. Jag hälsade och hon nickade till svar, men jag fick en känsla av att hon tittade strängt på mig. Saboterade vi kanske hennes ”vakthundsuppfostran”?
Kanske är det meningen att den lilla hundflickan ska bli en arg vakthund så småningom? Lite vagt hoppades jag att hon i så fall – för alltid – skulle komma att göra ett undantag för Miki och mig…
