Kategori: Bilder/bildkonst

Jag känner mig jagad och är det också, så jag flyr in i bildvärlden eller den värld som är mer än alla de här sysslornas värld. Denna oktober är oändligt vacker och jag vill inte tänka på något annat än just det.

Av en tillfällighet ramlade jag in i ett program om den engelske landskapsmålaren John Constable på HRT3 nu på morgonen. Jag fastnade direkt och följde de båda männen som vet så mycket om Constable på deras promenader genom de sydöstengelska landskapen ända till programmets slut. De rörde sig båda mycket dekorativt och deras ord verkade komna rakt ur stundens ingivelse, men detta är en av hemligheterna bakom verkligt gedigen och samtidigt passionerad kunskap. Bäraren av sådan kunskap kan gå ut och in i sitt vetande som om det vore en lek och åskådaren leds med lätt hand och kan samtidigt dela ciceronens glädje. Vi fick veta en rad saker ur Constables liv, vi fick höra om glädjen och sorgen, om kärleken till landskapet och till hustrun och om sorgen efter henne. Gång på gång sa någon av de båda herrarna något om att han var ”så engelsk” och detta engelska verkade finnas i landskapen han målade, eller kanske snarare i det intensivt inkännande sättet han målade dem. Ofta målade han träd och träden verkade vara målade som individer. En av våra två guider rörde vid ett tillfälle vid en trädstam och kände att just det trädet var ett träd i en av Constables målningar. Medan jag följde programmet försökte jag ta några bilder.

Kanske känner någon av er igen den här första målningen. Tyvärr är den lite skymd av den kroatiska texten som bara säger ”och det här är en stor målning”, men man ser träden och ljuset på husväggen och hästarna och mannen i det stilla vattnet. Jag tror man ser stämningen. Våra vägvisare talar om hur svår Constables väg till framgång var men att framgången kom.

Också här träd, flod, hästar, människor, ljus, skugga och ett slags stillhet. Den kroatiska texten säger ”slutligen framgång” och att Constable blir medlem av konstakademien.

På ett ställe har jag tillåtit mig en kanske fånig teknisk lek. Jag har valt en dubbelexponering av en målning och ett hus i verkligheten. Förbindelsen nämns i den kroatiska texten, som säger: ”där regnbågen rör marken står biskop John Fishers brorsons hus…”. Jag vet inte om ni ser regnbågen men kanske anar ni en båge…

Nej, nu glömmer vi detta och går vidare in i ett hörn av en stor målning.

Här har jag valt en detalj, en hund som vänder sig bakåt mot det som sällskapet lämnat. En av de två männen som leder oss runt stannar upp vid hunden och talar en stund ur dess perspektiv.

Och nu söker jag efter fler målningar av John Constable och undrar vid sidan av det lite över detta engelska, landskapet och människorna, som alltid har legat utanför min värld.

Ja, och så får jag ett återfall i havslängtan. För min inre syn sträcker Kvarnerbukten ut sig blå och blåare under himlen. Och jag plockar fram några bilder att se på med min yttre blick. Vem är den lille svarte där på den solbelysta betongen?

Och träden där, vill de också se ut över vattnet? Och är det kanske jag som sitter på bänken?

Och är detta vår lilla badvik vid Kantrida?

Och hur högt är havet och vart far öarna?

Och silvervattnet under Istriens berg…

Havet är en del av mig eller jag är en del av havet. Alltid när det är långt borta saknar jag det – som nu – men jag är egentligen ganska lugn inför den sortens saknad, den sträcker min själ över avstånden. Det hav jag längtar efter nu är det jag upplevde senast – havet utanför Rijeka.

Jag väljer njutningsfullt en morgonbild med kajen, en pollare och mörkblått vatten och Istriens berg i bakgrunden. Här kan man stå.

Och efter morgonen kommer kvällen – dagen förflöt borta i Kantrida – med sitt mjukare ljus och speglingarna i fönstren och ner i vattnet. Kvällens stillhet.

Till sist en förmiddagsbild med fiskar i mängd och vitlysande fiskmunnar i vattendunklet.

Vlatka och jag har vetat om varandra i ganska många år. Vi har ofta mötts och skilts åt på ”livada” här bakom med våra hundar. Jag med Londi och hon med Bela och Mala. Nu är våra tre kära gamla hundar döda sedan flera år och Vlatka och jag ses inte så ofta mer och även om jag nu går med Miki på ”ängen”, så tar Vlatka inte längre den vägen. Ses vi så är det någonstans utmed vår gata Hvarska. Då och då stannar vi upp och växlar några ord och Vlatka kliar Miki lite grann. Genom Vesna har jag en gång varit hemma hos henne och sett några av bilderna hon målar för att få ro i själen. Idag var jag där på kaffe och bildtittning. Miki drack vatten och åt käx och låg länge på den lilla soffan i köket och såg på annat än bilder.

Men jag bad att få titta igenom den stora högen med prunkande blomsterhörnor och hemlighetsfulla trädgårdsgömslen, där nog många skulle vilja sitta i det blommande virrvarret mellan sol och skugga. Jag tog några foton och Vlatka skrattade och sa att hon inte målar för att sälja utan för att hon inte kan låta bli. Hon målar nästan varje dag. Det är hennes sätt att stå ut med tillvaron och dess plågor. Och om någon tycker om någon bild så ger hon gärna bort den. Jag kröp med blicken in i bildernas lockande beskyddande idyller och tänkte att de finns där som hoppets eller drömmens svar på allt det bittra och trånga.